2348955 GK0945 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:45 Fredagen den 13 december 1996/97 45 1996-12-13 00:00:00 Sveriges försvarspolitik mot sekelskiftet 0912F13A-376B-4EFB-AECB-6EC83F9548F1 3 JAN JENNEHAG (v) v Fru talman! De tidigare talarna, bl.a. Arne An- dersson, har talat om försvarsbeslutets karaktär och sättet att ta fram beslutet. Till en del förstår jag den kritik och de synpunkter som har förts fram. Det här är inga lätta beslut. Vore det så skulle vi naturligtvis ha hanterat det här på ett helt annat sätt. Det här beslutet skall fattas i två etapper. Riksda- gen sade för ett år sedan att det här skall totalförsvaret klara av under den kommande femårsperioden, och ungefär så här mycket pengar kan samhället avvara för uppgiften. Debatten och energin har koncentrerats helt på totalförsvarets militära del. Det är i och för sig inget konstigt. Det är lätt att vara överens om den civila delens uppgifter och inse att den politiskt sett inte är särskilt brännbar. När dessutom ingrepp i För- svarsmakten får konsekvenser för industrin, för män- niskors arbete, m.m. på ett helt annat sätt än ingrepp i totalförsvarets civila del är det inte konstigt att den militära delen upptar en huvuddel av debattenergin. Låt oss då titta på försvarsbeslutets uppläggning. Efter riksdagsbeslutet för ett år sedan fick totalför- svarsmyndigheterna följande uppgift: Med de restrik- tioner riksdagen har angett, var god redovisa förslag på hur myndigheten önskar organisera verksamheten utan sidoblickar på andra verksamheter än myndighe- tens egen! Detta gjorde ÖB - för att nu ta Försvar- smakten som exempel, eftersom det är det jag kom- mer att hålla mig till i mitt anförande. Självfallet har regering och riksdag synpunkter på andra samhällseffekter än just Försvarsmaktens. Det är alltså inte konstigt att ett riksdagsbeslut kommer att avvika från myndighetens egna förslag. Tvärtom - motsatsen vore ju märklig. Det är inte riksdagens uppgift att effektuera myndigheternas önskemål. Det är myndigheternas uppgift att verkställa riksdagsbe- sluten. Jag är, fru talman, medveten om att det här är en våldsam förenkling, men i princip förhåller det sig på det viset. Om vi tittar på hur mitt parti och jag ställer mig i den här frågan är det mycket enkelt att konstatera - det är bara att läsa i partiets handlingar - att partiet står för en radikal nedrustning. Jag står i talarstolen för att, så långt det är möjligt, få genomslag för mitt partis politik. Nu kan vi konstatera att man mera säl- lan lyckas övertyga meningsmotståndare och få en ändring till stånd i de förslag som ligger på riksdagens bord genom anföranden i kammaren, men det är en annan sak. Vad innebär då denna politik, en politik för en radikal nedrustning, för min del? Historiskt har det inneburit att vi har lagt oss något under majoritetens förslag vad gäller ekonomin och att vi har haft vissa synpunkter på organisationen i övrigt - fast detta, fru talman, var mer en partiintern elakhet. I övrigt har det funnits förslag som vi varit tämligen säkra på inte skulle gå igenom, men det är en annan sak. Vad har då blivit följden av majoritetens förslag i dag? Ja, vi kan inte konstatera annat än att detta fak- tiskt är majoritetens uppfattning, även om jag har förståelse för synpunkten att det finns stelheter i den- na konstruktion som gör det svårt att byta ut delar av systemet utan att det - ja, det faller ju inte direkt samman, men det skulle möjligen fungera på ett mind- re rationellt sätt. Det här tror jag att vi får acceptera. Jag har syn- punkter på detta, men jag accepterar att den demo- kratiska beslutsprocessen inte är en metod för att få fram det så att säga i rationell mening optimala beslu- tet. Den demokratiska beslutsprocessen får till resultat att majoriteten är någorlunda nöjd. Det här är en ef- fekt som vi i enskildheter och vid olika tidpunkter kan konstatera har vissa nackdelar, men jag tror ingen av oss är beredd att byta ut de långsiktiga effekterna. Vi får acceptera att beslut medför smärtsamma konsek- venser, och vi får acceptera att svåra problem kanske inte får en alldeles särskilt rationell lösning just vid en viss tidpunkt. Debatten har koncentrerats kring grundorganisationsfrågorna, och det är heller inte konstigt. Jag kommer från en ort som drabbats av svåra be- slut, dock icke framkomna på demokratisk grund. Inom loppet av ett år på 1980-talet drabbades min hemort, Söråker, av att företagsledningen fann att det nog skulle bli mer lönsamt att lägga all tillverkning i Skåne. 800 man fick gå. Samtidigt rationaliserade SCA i Timrå kommun. Under ett år hade Timrå kommun, som då hade runt 18 500 invånare, att han- tera att antalet arbetstillfällen minskade med 1 300. Det var inte helt lätt. Det var inte lättare att bära för att beslutet inte hade tillkommit enligt en demokratisk beslutsordning. Jag har alltså, med förståelse för de människor som drabbas, litet svårt att hänga med i resonemanget när man säger: Ja, vi förstår att det är klokt med en minskning av försvarsmakten. Det är dock icke klokt att göra det på min ort, och det är, om så vore fallet, icke klokt att göra det just nu. En sådan argumente- ring kan man naturligtvis driva på appellmöten, men det är svårt att få in den i en seriös analys inför en beslutsprocess. Vi måste acceptera att om man gör i sig önskvärda ingrepp så kan de få icke önskvärda konsekvenser som man får hantera på annat sätt. Det här är svåra problem. Svåra problem är dock inget argument för att inte ta itu med de lätta. Nu skall jag nämna två sådana. Arne Andersson, värderade ordförande i utskottet, käre vän m.m.! Vi har haft mycket motsättningar i det politiska, men vi har också haft ett utbyte på det per- sonliga planet, som jag har funnit trevligt och beri- kande. Jag säger, i andras närvaro, att Arne Anders- son icke saknar förmåga såväl till att ändra tidigare ståndpunkter som till att ta till sig nya. Det är alltså inte bara en ström utåt, det är också ett inflöde. Arne Andersson, skulle vi inte kunna vara överens om helgersättningen till totalförsvarspliktiga för mat? Det är så, för övriga åhörares i kammaren upplys- ning, att värnpliktiga får mat gratis på sitt förband. Är man borta av någon anledning på en vardag får man 95 kr per dag i matersättning, men är man borta på en helg får man 25 kr per dag. Detta system var rationellt och förståeligt när den värnpliktige åkte hem till mamma och fick maten gratis. En stor del av de värnpliktiga gör det fortfarande, men en ökande del gör det faktiskt inte, och då räcker inte 25 kr. Utskottet säger då att det möjligen ligger något i detta men att det blir för dyrt. Ja, men det är väl lika dyrt på fredagar, torsdagar eller måndagar? Om det är så att totalsumman för värnpliktigas matersättning är för hög, ja, låt oss då sänka den rakt av, men låt de värnpliktiga få en ersättning som någorlunda täcker även matkostnaden på lördagar och söndagar. Det här är ett resonemang som Arne Andersson i andra sammanhang skulle ha mycket lätt att anta, och vi skulle göra gemensam sak i detta. Vi skulle nå framgång. Britt Bohlin! Vi är överens om att vapenfri tjänst inte är något som man beviljas av en motsträvig byrå- krati. Det är något som vi i grunden tycker är rätt i ett demokratiskt samhälle. Man skall kunna säga: Ja, jag förstår att det finns våld i världen, men jag vill inte utbilda mig för att delta i det våldet. Detta skall det vara en rättighet att säga. Samhället skall erbjuda möjligheter att på annat vis delta i totalförsvaret. I praktiken finns den här rättigheten. Det finns dock en liten rest. Om man bestämmer sig för det här efter sex månader efter det att man har börjat sin tjänstgöring utsätts man fortfarande för ett symboliskt prövningsförfarande. Detta är inte motiverat ur någon synpunkt. Nu har vi två lätta beslut här, mitt uppe i alla de svåra, som vi kan anta utan att rubba balansen eller ens störa systemet i kanten det minsta, men som är symbolfrågor ur något slags demokratisk synpunkt. Det handlar ju om den lilla ekonomiska ersättningen och den lilla symboliska resten av ett tidigare auktori- tärt system. Det saknar inte betydelse att rensa i så- dant gammalt. Om vi då tittar på konsekvenserna av Vänsterpar- tiets politik för det här beslutet menar vi vänsterpartis- ter naturligtvis att den säkerhetspolitiska situationen så långt vi kan bedöma i dag medger ytterligare in- grepp i Försvarsmaktens organisation. Vad som är gränssättande finns det olika möjligheter att ta ställ- ning till, men jag accepterar naturligtvis att det finns gränser för hur långt man kan gå och hur snabbt man kan göra det om man vill ha kvar systemet på sikt och om man vill att det skall fungera under tiden. Detta begriper alla. Jag tror att vi kunde ha gått snabbare och djupare fram än vad försvarsbeslutet i dag kom- mer att innebära. När det gäller krigsorganisationen för markstrids- krafterna kunde vi ha gått ned till tio brigader snabba- re. De 13 som nu föreslås av majoriteten kommer vi i nästa beslut åter att behöva ta ställning till. Jag tror att det hade varit bra om vi hade gjort det nu. Liknande resonemang för vi i Vänsterpartiet vad gäller marinen. Avveckla de system i dag som vi inte tror att vi skall använda i framtiden. Om vi tror att det behövs ett mindre antal ubåtar om tio år skall vi na- turligtvis inte lägga några i malpåse i dag i tron att de kommer att behövas i närtid, eftersom vår analys visar att det behovet inte finns. Vi skall skrota system som vi inte skall använda i framtiden. Vi skall inte försöka underhålla dem för den händelse att de skulle behövas i närtid, om vi inte tror att de skall göra det. Man kan naturligtvis föra motsvarande resone- mang när det gäller flygstridskrafterna, och då är man raskt inne på JAS-systemet. Stoppa JAS - nu är vi tillbaka i appellmötesargumenten. Mitt parti var emot JAS-systemet när det började diskuteras och när det beslutades och har varit det alltsedan dess. Argumen- ten ändrar naturligtvis karaktär allteftersom ett projekt fortskrider och man förstår att möjligheterna att ändra tidigare beslut inte längre finns. Däremot är det min bestämda uppfattning att vi inte behöver ytterligare tillskott till JAS-systemet. Jag accepterar att det som är beslutat hittills måste stå fast av skilda skäl, men det är en annan sak. Vi skall alltså inte beställa delse- rie 3. Jag menar också att den organisation som vi har i dag naturligtvis kommer att utsättas för ingrepp fram- över, och då måste vi, precis som Lennart Rohdin sade, konstatera vilka ställen i grundorganisationen som vi skall ge oss på. Det finns några som synes ha sämre möjligheter än andra i ett framtida samhälle, t.ex. F 16 i Uppsala. Miljöskäl och samhällets övriga krav gör det ytterst olyckligt med en flygflottilj mitt i staden. Jag använder samma argument när det gäller Malmen i Linköping. Miljöolägenheterna är väl kart- lagda, och möjligheterna att åtgärda dem vid nuva- rande verksamhet är små. Det rationella är att ta bort verksamheten. Vår politik innebär också, som ni kanske anar av det föregående, att vi i stort sett godtar de neddrag- ningar som majoriteten föreslår. Vi föreslår ytterligare några, och på en punkt har vi en annan uppfattning. Det gäller F 15 Söderhamn. Det jag sade tidigare om möjligheterna att finnas på ett ställe även i framtiden talar klart till F 15:s förmån. Vi skapar det kortsiktiga utrymmet för att behålla F 15 genom den tidigare nämnda nedläggningen av F 16. Fru talman! Internationella kommandot, än så länge SWEDINT, bedriver ett mycket bra arbete. Vi vill satsa ytterligare på det när det gäller forskning och utveckling. Utskottsmajoriteten menar att det som sker i dag är bra och att något uttalande från riksda- gen inte behövs. Jag har en annan uppfattning. Riksdagen har fattat beslut om att vi deltar i ett internationellt förbud mot antipersonella minor genom att också avstå själva. Genom den säkerhetspolitiska situationen har vi tid att analysera och skapa oss andra förutsättningar genom den verkan som upphör genom minsystemets borttagande. Tidpunkten är väl vald, och beslutet är klokt. Men det finns en del saker i detta som vi borde ha sett på. Stridsvagnsminor kan ha samma effekt på detta som antipersonella minor. Vi har erfarenheter av det från Bosnien. De delar av svenska stridsvagnsmi- nor som inte är detekterbara med någorlunda praktis- ka metoder borde göras det eller också tas bort. Vi bör också redovisa det svenska innehavet av antipersonella minor. Det skulle ha stor betydelse för det pågående internationella arbetet med att få bort dem. Fru talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets re- servation. Jag står givetvis bakom den i alla moment men jag yrkar bifall till den under mom. 11, 26 och 54, som gäller ekonomin, JAS och antipersonella minor. I detta anförande instämde Johan Lönnroth (v). 0509012622802 N 2010-01-01 00:00:00 214216 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0945/#anf3