2348955 GK0945 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:45 Fredagen den 13 december 1996/97 45 1996-12-13 00:00:00 Sveriges försvarspolitik mot sekelskiftet A7B5E8C8-A1A2-4D64-93AB-99B8AEE452B6 15 BRITT BOHLIN (s) s Fru talman! Det är en omvälvande tid vi lever i. I säkerhetspolitiken krävs prövning och ställningsta- ganden till många och komplicerade förlopp, dess- utom ofta i snabb takt. Försvarspolitiken har på några få år fått helt andra förutsättningar än de som tidigare gällde. Efter att under hela efterkrigstiden ha inriktat oss på ett relativt stort invasionsförsvar, ställer vi nu om inriktningen till ett försvar anpassat för den nya säkerhetspolitiska miljö vi lever i och till ett totalför- svar med förmåga att möta framtida påfrestningar av skiftande slag. Vår Försvarsmakt är en komplex och omfattande organisation som till sin karaktär alltid måste vara dynamisk och anpassningsbar. Det karaktärsdraget har under de senaste åren sannerligen prövats. Om- ställningen har nu pågått under några år, och jag skulle vilja beskriva den i två faser. I den första fasen, som vi nu är i slutskedet av, har omställningen bestått av förändringar och minskning av "hårdvalutan", om man får uttrycka det så. Vi har reducerat antalet krigsförband och grundorganisatio- nen. Vi har skurit bort de delar som har haft den sämsta rörligheten och slagkraften, och vi har satsat betydande resurser på en materiell kvalitetsförbättring inom alla vapenslag. I den andra fasen av omställningen kommer helt andra faktorer att behöva utvecklas. Nyckelorden för den processen är kommunikation, information och samverkan. Här är det "mjukvaran" vi skall arbeta med. Den absolut viktigaste faktorn i denna fas är människorna i Försvarsmakten. Det är deras kunnan- de, kompetens och engagemang som avgör hur fram- gångsrikt resultatet blir. Det försvarsbeslutet vi nu står inför att fatta, läg- ger den grund som behövs för att successivt gå in i fas två. Jag är medveten om att dessa två skeenden inte har en klar och tydlig skiljelinje, men jag tror att man med fog kan säga att dagens beslut utgör ett ordentligt avstamp för fas två. Vad innebär då detta i konkreta termer? Först och främst kan vi göra tydligt vilken målbild vi har. I militära termer kan man tala om en doktrinutveckling. Vad avser riksdagens roll i det arbetet, kan vi konsta- tera att med de fyra huvuduppgifter, varav två nya, som riksdagen beslutade om förra hösten, lades grun- den. Nu förfinar vi och utvecklar mer i detalj hur dessa skall genomföras och vilka förutsättningarna är för det arbetet. Vi har haft att välja mellan två huvudinriktningar. Den ena består i att ständigt, oberoende av omvärlds- förändringar, satsa alla våra resurser i en relativt stor organisation. Den inriktningen får stora negativa konsekvenser. Vår möjlighet att vidmakthålla en hög materiell standard utesluts. Inte minst oroande är att en stor fast struktur innebär förändringsobenägenhet. Att bibehålla blir viktigare än att utveckla. Den in- riktningen valde vi bort. Vi har i stället valt att ta det första viktiga steget mot en mycket utmanande uppgift; att skapa förut- sättningar för att möta en framtida miljö varom man på många punkter kan konstatera att osäkerheten är betydande. Det finns de som oroas och tvivlar, men har vi egentligen något val? Måste vi inte sluta att ständigt dra paralleller med hur det var under det andra världskriget eller rent av det första? Det finns bara en sak historien lära oss om krigs- planering, och det är att det nästan aldrig går enligt generalstabens i förhand uppgjorda planer - i alla fall inte om det är försvarskrig vi talar om, och det är ju det enda som är relevant för Sverige. Att våga ta steget att planera för framtidens hot, inte gårdagens, är vad utmaningen består av. Att ha en krigsorganisation som kan anpassas till en förändrad omvärldsbild är på inget sätt nytt, men nu blir det ett centralt begrepp i försvarspolitiken. Ju längre fram i tiden ett militärt angrepp mot Sverige skall förutses, desto svårare blir det att förstå och förutse hur det kan gestalta sig. Därmed ställs större krav på operativ handlingsfrihet. En sådan mer förutsättningslös planering får, med några få undan- tag, inte syfta till att vi i detalj beskriver en viss målbild och en därtill definierad militär organisation. En sådan strategi skulle motverka vår målsättning genom att den skulle få en starkt styrande verkan och hämma flexibelt tänkande och handlande. Planeringen bör i stället inriktas på att skapa en överblick och en handlingsfrihet när det gäller vilka anpassningsmöjligheter som står oss till buds, vilka tidskrav som gäller, vilka resursbehov olika åtgärder kräver samt, inte minst, att få en klar bild av när olika handlingsmöjligheter inte längre är realistiska. En sådan planering kräver att vi successivt följer, utvär- derar och reviderar. Om jag får återknyta till vad jag tidigare kallade fas två i Försvarsmaktens omställning, innebär an- passningsförmågan att, utöver den självklara betydel- se grundorganisationen har, verksamhet i form av kvalificerad utbildning med stöd av simulatorer och annan utrustning blir centralare för vår förmåga till anpassning än förläggningar och administrations- byggnader. Kompetensutveckling i olika former är en nöd- vändighet. Detta pågår redan i dag och måste intensi- fieras ytterligare. Den föreslagna skolutrednigens uppdrag skall ses som ett instrument för att öka kom- petensen genom att kraftsamla goda resurser i ett totalförsvarsperspektiv. En i hög grad kompetenshöjande faktor är vår medverkan i olika former av internationella insatser. Den effekten är dock på intet sätt är någon huvudor- sak till att denna uppgift nu spelar en allt viktigare roll i totalförsvarets dagliga verksamhet. Det handlar naturligtvis om att totalförsvarets personal och resur- ser är ett så utomordentligt viktigt säkerhetspolitiskt instrument. Ytterst handlar det ju ändå om att vår egen säker- het tryggas bäst utanför landets gränser. Svensk per- sonal i FN:s blå baskrar har bidragit till att förebygga väpnade konflikter så länge uppgiften har funnits. Nu har vi både möjlighet och ansvar för att utöka den traditionen till att omfatta många olika former av internationella fredsfrämjande insatser. Det är för övrigt en mycket märklig prioritering Moderaterna väljer att göra när de vill tona ned För- svarsmaktens roll som säkerhetspolitiskt instrument. Det värde som ligger i att Försvarsmaktens perso- nal tillsammans med personal människor från andra länder förebygger konflikter eller övervakar ömtåliga fredsavtal till hjälp för människor i stor nöd och under ofta ytterst svåra förhållanden, kan inte överskattas. Fru talman! Den debatt vi för här i dag, har före- gåtts av en intensiv debatt om de delar av försvars- politiken som avser nedläggning av förband. Jag skall inte kommentera detta nämnvärt, då Sven Lundberg i ett senare anförande återkommer till det. Med mitt inlägg i debatten försökte jag ge en, visserligen mycket summarisk, bild av hur vi vill forma försvars- politiken på lång sikt. Om man lyssnat till debatten har man nog fått in- trycket att alla är emot de nedläggningar som vi före- slår. En del debattörer, även i denna kammare, får försvarsbeslutet att likna domedagen. Det är beklag- ligt och det är med viss sorg i hjärtat som jag konsta- terar att några försvarspolitiker till slut ändå valde att vara regionalpolitiker. Omsorgen om förbandet hem- ma gick före försvarspolitikens bästa. Det är dock med stolthet och glädje som jag kan konstatera att det inte gäller företrädarna för vare sig det parti som jag tillhör eller för Centerpartiet. Att ta ansvar för en helhet innebär ibland att enskilda frågor får stå tillbaka - en börda som inte alltid är så lätt, men hedervärd för den som orkar bära den. Det an- svaret för ett bra svenskt försvar har socialdemokratin burit i mer än 60 år, så det är kanske inte så konstigt att företrädare för andra partier visar sin frustration över både allvaret och svårigheterna. Arne Andersson, den märkliga sifferexercisen kan väl ändå bara förvåna denna kammare. Men, Arne Andersson, kan det verkligen vara en skamlig hand- ling att man företräder sitt partis politik? Ibland är man i minoritet, och det är tråkigt. Men i en demo- krati finns det klara spelregler för detta. Lennart Rohdin, varför alla dessa stora dramatiska nedskärningar nu? Ni hade ju så goda möjligheter då ni medverkade i regeringen för bara litet drygt två år sedan. Kan Lennart Rohdin ge ett enda exempel på ett beslut där den förra regeringen under ledning av An- ders Björck ändrade sin politik på grundval av ett socialdemokratiskt förslag efter det att fyra partier, med ett vinglande stöd från Ny demokrati, hade kommit fram till en helhetsbild? Ge mig ett enda exempel på ett sådant förslag, Lennart Rohdin! Vad vi däremot mera sällan talar om och granskar i debatten är den försvarspolitik som Vänsterpartiet och Miljöpartiet representerar. Det föranleder mig att lyfta fram några frågeställningar. Vänsterpartiet vill nästa år anslå 560 miljoner kronor mindre än vi, dvs. 98,5 % av vårt anslag. Un- der hela perioden blir minskningen något större, 92 %. Är det, Jan Jennehag, vad Vänsterpartiet kallar för en radikal nedrustning? Vänsterpartiet vill också ha 10 i stället för 13 brigader. Då väljer man att plocka bort de bäst utrustade och de anfallskraftigaste förbanden. Mek- brigaden 7, Pansarbrigaden 9 och Norrlandsbriga- den 13 skall tas bort. Vad är det för klokskap som ligger bakom att man vill lägga ned de förband som är farligast för fienden och som ger våra svenska soldater den största möjlig- heten att överleva? Man vill ha 8 flygdivisioner JAS - alltså ingen fortsatt satsning på ett bra luftförsvar. Man tycker däremot att det är helt okej med 20 ytstridsfartyg och 7 ubåtar, dvs. i huvudsak som majoriteten föreslår i betänkandet. Men varför, Jan Jennehag, denna relati- va satsning på marinen jämfört med armén och flyg- vapnet? Tror Vänsterpartiet, som i så fall är det enda partiet som gör det, att hotbilden utgörs av en kustin- vasion? Vilka operativa funderingar styr Vänsterpar- tiets politik och vilka militära hot anser Vänsterpartiet ligger till grund för Försvarsmaktens långsiktiga ut- veckling? Resultatet blir nämligen mycket märkligt. Man är beredd att betala ut mycket pengar, men effekten blir väldigt klen. Till detta skall kanske läggas att Väns- terpartiet har som målsättning att helt avveckla den svenska försvarsindustrin under de kommande fem åren. Vi skall heller inte köpa några vapen alls. Min fråga till Jan Jennehag är väldigt enkel: Vad i all världen skall ni ha alla pengarna till? Jan Jennehag ställde en fråga till mig om totalför- svarsplikten. Den frågan överlämnar jag till Karin Wegestål, som senare i dag skall tala om pliktfrågor. När man hör olika företrädare för Miljöpartiet får man intrycket att inte en enda krona borde satsas på militärt försvar. Det är då förvånande att konstatera att Miljöpartiet för nästa år ändå har anslagit ca 2,3 miljarder kronor mindre än vi. Är det de 2,3 miljarder kronorna som skall lösa hela sjukvårdens problem, räcka till en biståndsram som når oanade höjder samt finansiera energiomställningar m.m. Allt detta brukar Miljöpartiet anföra som argument i de- batten om försvarets ekonomiska ram. På längre sikt säger man att ramen skall vara 29 miljarder kronor. Är det verkligen rimligt, frågar jag er i Miljöpartiet, att satsa 29 miljarder kronor på en verksamhet som inte har någon som helst reell chans att klara sin uppgift? I och för sig skall två regemen- ten göras om till miljövärnsregement. Det är en he- dervärd uppgift, men den militära uppgiften styrks inte av detta. Det kommer i olika sammanhang uttalanden från olika ledande företrädare för Miljöpartiet. Ett sådant uttalande går ut på, enligt vad man i Miljöpartiet egentligen anser, att det militära försvaret skall av- vecklas och att man omedelbart skall starta med en tioårig avvecklingsplan. Av vilket skäl, Annika Nord- gren, skulle vi behöva ha säkerhetspolitiska kontroll- stationer om vi redan i dag kunde bestämma att vi om tio år inte behöver något militärt försvar? Att Miljö- partiet - för all del via omvägar och omskrivningar, men ändå - vill införa en yrkesarmé gör inte saken bättre. Vilka operativa grunder är det som styr Miljö- partiets politik? Även om Miljöpartiet har ett förslag till en ampu- terad krigsorganisation är det väl, i och med beskedet från Annika Nordgren om att Miljöpartiet inte vill köpa några som helst vapen från någon, ett spel för galleriet. Utan materiel självdör organisationen. Vill man inte köpa några vapen, då behövs väl heller inga beställningsbemyndiganden. Det är i och för sig lo- giskt, men jag skulle vilja fråga Annika Nordgren: Vilken utrustning skall våra soldater som ingår i SFOR eller i FN-operationer ha med sig från Sverige? Ingen alls? Det finns många ytterligare delar av försvarsbeslu- tet att tala om, men det kommer andra ledamöter senare i debatten att göra. Jag hoppas därför, fru tal- man, att vi sedan det här beslutet är fattat kan satsa våra krafter på ett bra svenskt totalförsvar, i en dialog med medborgarna, med Försvarsmaktens personal och med alla som har ett engagemang och en positiv vilja till utveckling. Grunden är nu lagd. Avslutningsvis citerar jag vår Överbefälhavare: "Även framtiden innebär ett kvali- tativt bra försvar." Det är allas vårt ansvar att kon- struktivt bidra till detta! Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betän- kandet och avslag på samtliga reservationer. 0512357753412 N 2010-01-01 00:00:00 214228 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0945/#anf15