2348955 GK0945 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:45 Fredagen den 13 december 1996/97 45 1996-12-13 00:00:00 Sveriges försvarspolitik mot sekelskiftet 99130A65-04F7-4D05-A378-C2CCB12F6D5F 1 ARNE ANDERSSON (m) m Fru talman! Den säkerhetspolitiska grund som ett försvarsbeslut naturligtvis skall vila på debatterades för någon vecka sedan här i kammaren. Av den an- ledningen kommer vi nu inte att göra det. De frågorna förbereds av det sammansatta utskottet. Det är förkla- ringen till att de inte finns med vid samma debattillfäl- le. Det finns då naturligtvis ingen anledning att ta upp debatt kring det. Samtidigt är det ändå lika viktigt att hålla i minnet hur allvarliga fel det kan bli i försvarspolitiken om man i den säkerhetspolitiska beskrivningen hänger sig åt glädjetolkningar av omvärldsläget. Exempel på detta framförs av de tre kvarvarande borgerliga partierna i den gemensamma reservation som är fogad till det sammansatta utskottets betän- kande, där vi till skillnad från regeringen och Centern oroas över förändringarna i CFE-avtalet - förändring- ar som inte hade förutsetts i december 1995 och som för den skull nu borde ha tagits mer på allvar. Fru talman! Det framgår lätt att vi anser att den proposition vi nu tar ställning till är en synnerligen dålig produkt. Den är dålig därför att motiveringarna för det man föreslår är synnerligen svaga. De är enkla och utgör i många fall nästintill ingen förklaring för dem som nu känner sig förfördelade i organisations- frågan. Att propositionen därutöver är slarvig sänker yt- terligare dess värde. Som exempel på slarvet vill jag peka på att propositionen anger att statsministern den 12 september vid regeringssammanträdet hette Carls- son. Mera korrekt är naturligtvis att försvarsminister Peterson var föredragande. Med hänsyn till slarvet i departementet ser vi det som, jag vill inte säga över- raskande, men glädjande, att han är här. Vi hälsar försvarsministern välkommen. Försvarsutskottets betänkande nr 1, betitlad Sveri- ges försvarspolitik mot sekelskiftet, som vi nu kanske som ett dåligt omen fredagen den 13 december skall ta ställning till, är måhända för oss alla, men dock i olika avseenden, en dyster läsning - så ock för för- svarsministern och hans partivänner. Annorlunda kan man inte tolka det förhållandet att så många som 390 påteckningar om avvikande me- ning har gjorts i alla de motioner som har väckts. Av dem är inte mindre än 92 stycken gjorda av socialde- mokrater, som har haft mer eller mindre avvikande mening. Det har väckts långt över 100 motioner och upp emot 300 yrkanden. Det framgår naturligt nog att många har satt sitt namn på motioner flera gånger. Men det är 193 av kammarens ledamöter som har en annan mening - i högre eller lägre grad - än för- svarsministern. Av dem, försvarsministern, är 67 stycken socialdemokrater. När så många ledamöter vill ha ändring i en pro- position går det att leka litet med talen. Det går att tänka sig att de som har ändringsförslag avseende FO- staberna och grundorganisationen - t.ex. i Skåne, i västra Sverige, i Östergötland, i Stockholms län i frågan om Ing 1, i Gävleborg och i Västerbotten - till äventyrs gör gemensam sak, försvarsministern. Då skulle vi få nya majoriteter avseende en betydande del, eller kanske nästan hela grundorganisationsför- slaget. Jag har undersökt det här, och jag har funnit att det finns intresse för det. Nu tillåter tydligen inte den socialdemokratiska riksdagsgruppen att deras motionärer får framgång i riksdagen, men väl att de står på hemma. Det tycker jag att de har gjort bra. Men att bromsen slås till så effektivt här, kan man absolut inte säga är bra. Det blir alltså ni socialdemokrater som nitas fast vid detta, att de förändringar som era ledamöter föreslår inte kommer till stånd - det står ni för. Jag tycker att det mot denna bakgrund hade varit en klok politik att utgå från oförändrad ekonomi. Inte heller det hade löst alla problem, och det hade ändå fått göras ändringar i grundorganisationen. Men det hade skapats förutsättningar för att vi här i riksdagen hade fattat ett försvarsbeslut till landets fromma med ett betydligt bredare underlag. I det beslutet hade också vi moderater deltagit. Vi hade tagit ansvar för de nedläggningar som faktiskt ändå med den politiken hade varit nödvändiga. Jag beklagar att så inte sked- de. Det har redan framgått av mitt anförande att jag inte är så särskilt nöjd med det förslag som nu ligger på bordet. Det finns egentligen bara förlorare i den här bataljen. Jag tror säkert att det är en del som finns kvar på organisationskartan som ändå tycker att man har kommit ur eländet med äran någorlunda i behåll. Jag har försökt syna om det finns någon vinnare. Jag tror att det finns en vinnare, och det är landets statsminister. Han var finansminister vid den tiden när han för ett och ett halvt år sedan satte sig på för- svarsministern, möjligen med en eller annan center- partist till hands, och bestämde hur den ekonomiska ramen skulle se ut. Vi fattar alltså ett beslut på så dålig grund att det är en godtyckligt vald ekonomisk ram som har fått formulera både säkerhetspolitik och krigsorganisa- tion. Mera omöjligt kan det inte bli. Det tvådelade försvarsbeslutet skiljer sig från tidi- gare beslut. Med facit i hand är det svårt att hitta någon fördel med detta förfarande. Beslutet från den 6 december i fjol hade tre bitar, nämligen en ekonomisk ram, ett säkerhetspolitiskt avsnitt och ett allmänt in- riktningsbeslut för försvarspolitiken. Som vi alla känner till, skulle säkerhetspolitiken på våren, såsom också skedde i år, följas upp med en säkerhetspolitisk kontrollstation. Det allmänna in- riktningsbeslutet skulle ännu mer, naturligt nog, ges innehåll i det fortsatta beredningsarbetet, självfallet stött på ÖB:s försvarsmaktsplan. Av detta följer att det enda som egentligen ligger fast från fjolårsbeslutet är att s och c lade fast en eko- nomisk ram. Tydligare kan det inte sägas till svenska folket, att vi har ställt kuttingen upp och ned. Vi har alltså inte börjat, i den klassiska ordningen, med att klara ut hur omvärlden ser ut och vilken krigsorgani- sation vi behöver för att lösa de problem som kan riktas mot oss, för att därefter se om vi har råd med det. Vi började tvärtom. Jag trodde i det längsta, försvarsministern, att det tvådelade beslutet var en taktisk finess. Jag tyckte rent av att det var skickligt. Det byggde på att, när man hade lagt den ekonomiska ramen hade det rent av varit smart att lämna till Överbefälhavaren att göra en organisationsbeskrivning och ta den. Man hade inför alla obehag kunnat säga att det var tråkigt men att detta är ÖB:s bord. Fru talman! Varje tanke om att regeringen är smart rinner ut som smör i solsken. Man var inte smart. Man tog inte ens det förslaget. Nej, försvarsministern var ivrig att visa vem som bestämde, och såväl Överbe- fälhavaren som svenska folket skulle få besked: Det är vi som bestämmer. Man rörde om ordentligt i gry- tan. Man lade ett nästan helt nytt grundorganisations- förslag, för att riktigt tala om hur det skulle vara. Fru talman! Det förhållandet att vi nu närmar oss slutet på en lång demokratisk process har sin speciella anledning. I samband med att regeringen i september lämna- de sin proposition till riksdagen hörde jag, låt vara i andra hand, att nog så framträdande företrädare för Försvarsmakten gav uttryck för två saker. Det var dels att den demokratiska processen var avslutad, dels att det inte längre var försvarsmaktsplanen som gällde, utan propositionen. Jag frågar mig: Vad är detta för företrädare, som kommer med dylikt struntprat? För det första är det i dag som den demokratiska processen avslutas. För det andra har försvarsmakts- planen giltighet fram till i dag. Det finns ledamöter i alla partier som stöder sina uppfattningar på Överbe- fälhavarens försvarsmaktsplan. Hur skall alla vi som stöder försvarsmaktsplanen ställa oss när planen närstående personer vajar som ett rö i lätt vind? Den totala avsaknad av respekt för riksdagen som ligger i detta är inte enbart oskicklig utan också illavarslande. Den är illavarslande därför att den vittnar om synnerligen dåligt omdöme. Det har vi inte råd med i Försvarsmakten. Andra moderater kommer efter mig att långt mer gå till botten med det som vi bedömer som allvarliga felbedömningar i betänkandet. Jag vill dock peka på några obegripligheter, enligt min mening, sedda i perspektivet av en minskad kost- nadsram. Den ekonomiska ramen borde naturligt ha gjort att krigsorgansationen prioriterats högt. Så är nu inte fallet. I stället har knivarna tagits fram för att skära i såväl freds- som krigsorganisation, till förmån för något som kallas civila beredskapsstyrkor. Det har nämnts som ett exempel. Det är styrkor som ingen har bett om, som ingen vet vad de skall användas till och som det ännu inte har anmälts någon huvudmannaorganisation för. Civila katastrofer kan inträffa. Jag tror däremot inte att de kommer att inträffa mera högfrekvent än de har gjort hitintills i Sverige. Jag är fullkomligt överty- gad om, försvarsministern, att den militära organisa- tion vi har, som alltid har stått både myndigheter och det civila samhället bi, alltjämt kommer att lösa pro- blemen när någonting händer. Civila insatsstyrkor är trams. Detta är en obegriplig och onödig åtgärd, och den sker på bekostnad av det reguljära försvaret. Låt mig bara nämna en annan obegriplighet, och det är det ensidiga tillbakadragandet av minor, utan minsta tanke på ekonomisk eller materiell återan- skaffning. Det är ansvarslöst. Jag kan inte, fru talman, i detta anförande undvika att beröra en grundorganisatorisk fråga, mest därför att den också är ett lysande exempel på obegriplighe- ter i argumentationen eller av mannamån präglade ställningstaganden. För försvaret av västra Sverige, dvs. i första hand området Landvetter-Göteborg och Götaälvdalen, har Överbefälhavaren pekat med hela handen mot Borås, enbart därför att i förhållande till försvarsobjektet utbildas den brigaden på exakt rätt ställe. Den finns grupperad för sin uppgift i den terräng där den är absolut bäst. När en brigad för en gångs skull ligger rätt i förhållande till sin uppgift skall den inte fråntas den uppgift som den nu har med mer eller mindre grumliga argument - just i det här fallet nättupp inga. Uppgiften skall enligt betänkandet läggas på IB 16. Detta avses att tillgodoses, men vi vet inte till vilken kostnad och vilka förutsättningar man har. Halmstad har redan en driftskostnad som per soldat och dag överstiger kostnaden i Borås med 139 kr. Till detta skall läggas kostnaden för nytt närövningsområ- de och dessutom ytterligare fördyring genom ett antal årliga flyttningar de tolv milen upp till övningsområ- det. Det är en dålig politik, försvarsministern. Jag har - litet originellt, på gränsen till felaktigt, anser en del - lagt en särskild reservation just på denna punkt. Men jag har velat lägga i dagen att det finns en helt annan bild av problematiken i västra Sverige än den som s och c nu avser att rösta igenom. Jag har velat att den skulle ligga där, därför att i en nära framtid kommer ändå svar att ges på de här frå- gorna: Vilka var kostnaderna? Vilka var förutsätt- ningarna för fortsatt rationell utbildning på de olika platserna? Jag vill att det skall finnas kvar ett tag till. Fru talman! Med normal umgängessituation i ut- skottet, dvs. att vi kan ge och ta, hade det varit natur- ligt att detta betänkande återförvisades till utskottet. Det är icke en färdig produkt för riksdagen. Nu anser jag dock inte detta vara meningsfullt. (Applåder) 0275356156309 N 2010-01-01 00:00:00 214214 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0945/#anf1