<anforande>
<dok_hangar_id>2348954</dok_hangar_id>
<dok_id>GK0944</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:44 Torsdagen den 12 december</dok_titel>
<dok_rm>1996/97</dok_rm>
<dok_nummer>44</dok_nummer>
<dok_datum>1996-12-12 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Kapitaltillskott till Amu-gruppen AB </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>8DF54DF2-3D0A-45F5-A4B0-99C8EA0DA2D9</anforande_id>
<anforande_nummer>298</anforande_nummer>
<talare>ANNA ÅKERHIELM (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! I betänkandet behandlas regeringens
proposition om ett extra kapitaltillskott till Amu-
gruppen AB. Syftet är att förstärka den finansiella
basen i bolaget. Man säger att åtgärden är nödvändig
för att säkerställa bolagets fortbestånd fram till dess
att beslut kan fattas om den framtida verksamheten.
Allvaret i situationen understryks, som framgår av
texten, av att styrelsen beslutat om upprättande av
kontrollbalansräkning. Regeringen bedömer att bola-
get omedelbart måste tillföras kapital. I klartext: Sta-
ten rycker ut med 600 miljoner kronor för att rädda
bolaget undan konkurs - en synnerligen akut åtgärd.
Det sägs också att en analys håller på att tas fram
som skall presenteras för ägaren, staten, före årsskif-
tet. Senare skall regeringen återkomma med en plan
för en långsiktig lösning. Genomförandet av denna
plan kan komma att kräva ytterligare kapitaltillskott
av staten - hur mycket återstår att se. Vad vi i dag har
att ta ställning till är ett kapitaltillskott på
600 miljoner kronor; detta utan någon ekonomisk
analys.
1993, när Amu-gruppen bolagiserades, var vi mo-
derater positiva till detta, men enbart mot bakgrund av
att vi såg det som ett första steg i rätt riktning - dvs.
att genom en bolagisering förbereda en successiv
utförsäljning, en möjlighet att öppna för andra intres-
senter. Konkurrensen främjades.
Att bolagisera Amu-gruppen var därför naturligt.
Myndighetsformen kunde inte längre försvaras.
Som alla vet har Amu-gruppen varit, och är, starkt
beroende av arbetsmarknadspolitikens utformning.
80-90 % av bolagets intäkter kommer direkt eller
indirekt från Arbetsmarknadsverket. När utrymmet
begränsas för framför allt den kvalificerade utbild-
ningen drabbas naturligtvis Amu-gruppen. Detta
självklara samband tycks regeringen ha förbisett i
budgetarbetet. Det är därför mycket anmärkningsvärt
att regeringen inte tidigare reagerat och begärt den
analys som nu i all hast skall tas fram, efter det att
riksdagen måst ta ställning till de 600 miljonerna. Det
är inte bra! Amu-gruppens prekära situation måste ha
varit känd under en längre tid och inte enbart utifrån
budgetförutsättningar som tas i dag. Bolagets förut-
sättningar att hävda sig på marknaden har ifrågasatts
och brister i skötseln påtalats.
Regeringen har uppenbarligen inte lyckats dra de
rätta slutsatserna av sin egen politik och har brustit i
sitt ägaransvar, vilket lett till att vi nu har hamnat i en
icke önskvärd omvänd beslutsordning.
I vår reservation framför vi denna kritik mot rege-
ringens sätt att hantera den uppkomna situationen. Vi
anser att regeringen har reagerat för passivt. Inte
heller tycks regeringens förlängda arm i styrelsen ha
varit tillräckligt uppmärksam. Sammantaget bekräftar
detta, enligt vår mening, att det inte finns skäl att
avvakta en plan för bolagets långsiktiga utveckling.
Ytterligare dröjsmål innebär bara en risk för större
förluster och en onödig osäkerhet för personalen.
Vår grundinställning är känd: att staten i princip
inte bör äga företag. Statligt ägande är svårt att förena
med en sund och rättvis konkurrens. Det är självklart
att Staffan Marks konsult- och utbildningsföretag i
Falun känner sig maktlöst när Amu-gruppen dumpar
priserna för att höja dem när ordern är inkasserad.
Staffan Mark och många med honom kan inte liksom
Amu-gruppen räkna med kapitaltillskott från staten.
Han är helt beroende av banken samt av att jobba
ihop till täckning för sina kostnader och generera ett
överskott, så att hans företag kan leva vidare och,
förhoppningsvis, expandera. Det är normaltillståndet
för de flesta företagare, stora som små. Staffan Mark
är inte det enda exemplet.
I Norrköping dumpar AMU priset med skatte-
pengar. Utan jobb då utbildare byts, lyder en rubrik.
13 personer mister jobbet när Arbetsförmedlingen i
Nyköping byter utbildare, och 75 elever svävar i
ovisshet om hur det blir med en utbildningsplats efter
jullovet. Ett konkursmässigt statligt bolag slår ihjäl ett
friskt företag med hjälp av skattepengar, säger Tho-
mas Malm - arg anställd på Puhab, ett industritek-
niskt utbildningsföretag.
Ingenting förvånar, är den bittra kommentaren.
"Man blir bara matt och trött". Detta säger Micke
Norberg, arbetslös elev på den industritekniska ut-
bildningen.
Jag kan förstå de här människornas upprördhet.
Fru talman! Som vi ser saken finns det inte något
skäl till att staten skall äga ett utbildningsföretag av
Amu-gruppens slag. Vi anser att de 600 miljonerna
bör användas till en likvidation under ordnade former.
En kompetent likvidator bör svara för avvecklingen.
Fordringsägarna skall hållas skadeslösa. Leverantö-
rerna skall få fullt betalt och verksamheter som har
överlevnadskraft säljas till anställda eller andra intres-
serade utbildningsanordnare.
Därmed yrkar jag bifall till reservation nr 1.
</anforandetext>
<intressent_id>0475634300704</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>214195</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0944/#anf298</protokoll_url_www>
</anforande>
