2348954 GK0944 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:44 Torsdagen den 12 december 1996/97 44 1996-12-12 00:00:00 En arbetsrätt för ökad tillväxt 0F0B76E6-708A-4159-A44A-D0D1A53112ED 231 ELVER JONSSON (fp) fp Herr talman! Få politiska uppgifter är nu viktigare än att modernisera de regler som styr den svenska arbetsmarknaden. Nuvarande lagstiftning bidrar till att cementera massarbetslösheten och problemen med lönebildning- en. Skadeverkningarna märks på många olika sätt. Arbetsgivare drar sig för att anställa. Småföretagare tvingas att betala dryga skadestånd därför att de har missförstått snåriga regler. Människor som en gång har hamnat utanför arbetsmarknaden har mycket stora svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden igen. Lönesättningen avspeglar dåligt såväl det samhälls- ekonomiska utrymmet som produktivitetsutvecklingen i skilda branscher och företag. I ett sådant perspektiv framstår regeringsförslaget om arbetssätt som otillräckligt. Visserligen kan man säga att små steg tas i rätt riktning. Men jag tillåter mig ändå att betvivla regeringens påstående i propo- sitionens rubrik, att det kommer att bidra till ökad tillväxt. De förändringar som föreslås är de som har blivit kvar efter många konflikter inom såväl det so- cialdemokratiska partiet som mellan partiet och rege- ringen å ena sidan och å andra sidan mellan partiet och fackföreningsrörelsen, främst LO. Låt mig först, herr talman, ange några speciella utgångspunkter. Min uppfattning och övertygelse är att anställningsskyddsregler måste utformas efter avvägning mellan olika intressen. Arbetstagaren måste kunna känna trygghet i anställningen, att man inte riskerar att förlora sin anställning på godtyckliga grunder. Tryggheten i anställningen skall ge den en- skilde möjlighet att planera sitt liv. Särskilt viktigt är det om arbetstagaren exempelvis skall bilda familj eller på annat sätt binda sig för ekonomiska åtagan- den, t.ex. köp av hus eller lägenhet. Det är viktigt med trygghet i anställningen för löntagarna. För en företagare gäller det att kunna driva sitt fö- retag under vitt skilda förhållanden. Företagaren måste kunna anpassa sin verksamhet efter konjunktur- förändringar och andra förändringar som påverkar företagets lönsamhet. Det innebär bl.a. att det kan finnas behov av att ha varierad personalstyrka vid olika tidsperioder. Vidare bör de arbetsrättsliga reg- lerna vara så enkla att det är lätt att förstå sig på dem. I annat fall finns det en risk för att en arbetsgivare avstår från att anställa ny personal, eftersom denne har svårt att avgöra hur reglerna påverkar företaget i olika situationer. Denna avvägning mellan arbetsgivares och arbets- tagares intressen innebär att man måste finna en punkt där dessa intressen balanseras mot varandra på ett väl avvägt sätt. Denna balanspunkt kan variera från tid till annan. Därför är det viktigt att anställningsskyddsreg- lerna konstrueras så att de blir flexibla. Det viktigaste och effektivaste sättet att uppnå ett flexibelt system är att låta parterna ute på de lokala arbetsplatserna komma överens om anställningsvillkoren. Sådana avtal bör inte vara låsta av centrala kollektivavtal, eftersom det på många arbetsplatser skulle inskränka möjligheten att träffa lokala uppgörelser. För att komma till rätta med en del av den obalans som råder i dagens system bör de regler som fyrparti- regeringen genomförde, vilka Socialdemokraterna sedan tog bort, återinföras. Samtidigt bör en utredning tillsättas för att se över hur en framtida mer flexibel arbetsrättslagstiftning bör se ut. Utredningen bör arbeta förutsättningslöst. Syftet med utredningen skall inte vara att föreslå försämringar i anställningsskyddet utan att skapa en modernare arbetsrätt, som beaktar såväl den enskildes berättigade intresse av anställ- ningstrygghet som företagets intresse av flexiblare och smidigare anställningsregler. Dessutom finns det en stor grupp som nu far illa under nuvarande system, nämligen de som är utanför arbetsmarknaden. Vem talar för de arbetslösa när fack och arbetsgivare disku- terar arbetsrätt? En ny, modern, lagstiftning är nöd- vändig. Riksdagen beslutade hösten 1993 att det skulle finnas möjlighet för arbetsgivarna att undanta två personer från turordningen sist in, först ut. Föränd- ringen hade stor betydelse inte minst för småföretag, som på detta sätt fick en chans att överleva. Trots nedskärningar av personalen fick man behålla s.k. nyckelpersoner. Men som vi vet återställde Socialde- mokraterna denna förändring när de återkom hösten 1994. Det blev till stor skada för många småföretag, och ytterst för deras anställda. Nu kan man säga att förändringen som beslutades 1993 inte var särskilt stor. Men psykologiskt betydde den mycket. På samma sätt kan man säga att återstäl- laren hösten 1994 inte var en stor förändring, men psykologiskt var den negativ och den slog hårt mot rekrytering och nyanställning. Tre av de tidigare regeringspartierna, som håller Hörnlunds reform i helgd, anser att LAS skall ges samma lydelse som 1994. Det är viktigt att peka på att det i många fall är nödvändigt att kunna göra avsteg från turordningen. Oftast sker det genom avtal mellan arbetsgivare och fack. Trygghetsrådet, SAF och PTK, har undersökt detta. Då framkom det att av pri- vattjänstemän fyllda 50 år som sades upp under 1995 och första halvåret 1996, kan man finna att drygt hälften, eller 53 %, sades upp på grund av överens- kommelse om avsteg från principen sist in, först ut. Trygghetsrådet har även funnit att det främst är i småföretagen man inte kan lösa tvister om turord- ningen genom förhandlingar. Det är ytterligare ett skäl till att det är så viktigt med möjligheten att kunna göra undantag från LAS beträffande turordningsreg- lerna. Folkpartiet har såväl i opposition som i regerings- ställning hävdat att blockadmöjligheten mot enmans- företag bör tas bort. Så skedde också under den förra mandatperioden. Vi menar att det inte är rimligt att tillgripa blockad mot företag som inte har några an- ställda. Blockaden står inte heller i rimlig proportion till vad man vill uppnå med den. Även detta är ett psykologiskt hinder för många som är eller planerar att bli småföretagare. Vi förordar också på denna punkt att den bestämmelse som gällde 1994, och som återfanns i 41 § MBL, återinförs för att förhindra blockader mot enmansföretag. Skadeståndsreglerna i MBL har ändrats på arbets- tagarsidan när det gäller den s.k. 200-kronorsregeln. Nu återstår det att se över skadeståndsreglerna på arbetsgivarsidan. Som de nu är utformade, kan t.ex. en småföretagare drabbas mycket hårt vid bagatellar- tade brott mot de kollektiva skadestånden, dvs. ska- destånden till fackliga organisationer vid brott mot t.ex. vissa varsel- och underrättelseskyldigheter som oftast saknar betydelse för den enskilde. Jag beklagar, herr talman, att ryktena från stats- rådsberedning och departement om att en sådan för- ändring var på gång kom av sig. Min förhoppning är att det här skall kunna komma i fråga mycket snart. Jag vill fråga statsrådet om det inte finns skäl att föra denna fråga på tal och rent av skriva ut en växel här i kväll. Jag tror att det är viktigt att de arbetsrättsliga ska- deståndsreglerna anpassas till företagens storlek och omsättning. Dagens regler är utformade så att ett litet företag riskerar att drabbas av för företaget höga skadestånd för relativt små förseelser. Ibland har dessa förseelser berott på att småföretagarna inte förmått tolka regelns innebörd. För mindre företag är det, med hänsyn till omsättningen, ofta kostsamt att ta hjälp av olika former av sakkunskap. Det är viktigt att det sker en översyn, och man kan inte bortse från att en ändring av dessa regler indirekt skulle kunna leda till att en del företag törs nyanställa i högre grad än i dag. Ett vanligt argument mot att införa den nya an- ställningsformen är att den kommer att utnyttjas av vissa företagare, och att vissa företag i fortsättningen bara kommer att anställa personal med denna anställ- ningsform. Detta augment bygger på den felaktiga föreställningen att småföretagare regelmässigt skulle vara oseriösa och att de försöker utnyttja systemet så långt möjligt. Jag tror att det är felaktigt och dessutom grovt förenklat att påstå detta. Men det drivs av såväl vissa politiker på ytterkanten som av vissa fackliga företrädare. För företagen är arbetskraften en mycket viktig investering. En felrekrytering kan bli svårhanterlig. Detta gäller särskilt för de små företagen. Det är vik- tigt för överlevnaden att ha kunnig och duktig perso- nal. Sådan kunskap tar tid att bygga upp. Därför är det rationellt och viktigt för företagen att behålla persona- len under längre tid. Förändringar av arbetsrätten är bara en av flera lösningar för att skapa ett bättre klimat för fler arbeten genom företagande. Även företagspolitiken måste reformeras. Man bör vid införandet av nya regler utreda vilka konsekvenser ett nytt förslag kan få. Som exempel kan nämnas den förlängda tiden för arbetsgi- varinträde som nyligen beslutats när det gäller sjuker- sättningen. Fördubblingen av perioden innebär att många mindre företag tvekar att nyanställa personal. Denna särskilt för småföretag tunga pålaga, kan komma att vara långt mer hämmande för nyanställ- ning än vad många vid första påseende tror. Det är förvånande att Socialdemokraterna lägger på en sådan tung börda på dem som skulle behöva stimulans för att kunna vara med och nyanställa och därmed minska arbetslösheten - särskilt nu när man i dessa yttersta dagar pekar ut småföretagaren som den nya tidens hjälte. Ännu mer förvånande är att Centern är med och utdelar detta hårda slag mot framför allt småföre- tagarna, som man i andra sammanhang säger sig värna om. På arbetstagarsidan är det ingen tvekan om att kvinnor, personal med handikapp och de unga och oerfarna kommer att känna av denna regel allra hår- dast. Vid konflikter bör huvudprincipen vara att man löser det som har utlöst motsättningen. Det kan finnas anledning för en framtida utredning att plocka upp några av de förslag Lars-Erik Nicklasson presenterade i sin utredning 1991. Det gäller t.ex. rätt för medlare att begära uppskov i ett antal dagar med varslad stridsåtgärd samt införandet av en partssammansatt nämnd med opartisk ordförande för att avgöra kon- flikters samhällsfarlighet. Till sist vill jag, herr talman, än en gång slå fast att reformer på arbetsrättens område inte är den enda lösningen för att skapa ett klimat för fler jobb genom företagande. Företagspolitiken bör reformeras så att för sysselsättningen skadliga skatter och andra påla- gor försvinner. På lönebildningssidan krävs, förutom arbetsrättslig reformering, att kostnaden för arbetslös- heten i högre grad bärs av den försäkrade. Då kan statsbidragen till fackförbundens a-kassor reduceras. Därför bör, som jag tidigare sagt, egenavgifterna till a-kassan höjas. Med den konstruktion som Folkpartiet föreslagit kommer det att bli en måttlig uppräkning, och den kommer att vara positiv sett ur perspektivet att lönebildningen då bör gå in i sunda och stabila banor. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reser- vationerna 1, 5 och 30. 088849148003 N 2010-01-01 00:00:00 214128 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0944/#anf231