2348952 GK0942 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:42 Tisdagen den 10 december 1996/97 42 1996-12-10 00:00:00 Anslag till rättsväsendet, budgetåret 1997 2C4A2651-80A0-41E6-B315-4229A2B2FF38 113 ALICE ÅSTRÖM (v) v Herr talman! Jag skall vara väldigt kortfattad när det gäller just detta avsnitt, där jag i alla delar står bakom utskottets hemställan i betänkandet när det gäller kriminalvården. Det är viktigt att lyfta fram den förändringsprocess som är på gång inom kriminalvården. Vi vet att en proposition kommer att läggas fram som handlar om en humanisering av kriminalvården. Det behövs för- ändringar. Det har tidigare i talarstolen talats om det lätta klimatet på fängelserna, om villkorlig frigivning och om att narkotikan flödar. Det låter som om våra anstalter är ganska slappa, medan klimatet inom kri- minalvården, inom fängelserna, har blivit mycket hårdare. Andelen långtidsdömda på våra fängelser har blivit oerhört mycket större. Antalet fängelsedömda, som inte har möjligheter till vanliga permissioner, har också ökat. Givetvis är det viktigt att skydda allmän- heten och se till att vi inte får nya brottsoffer. Men det är också oerhört angeläget att insatserna under fängel- setiden används så att den faktiskt blir en vändpunkt för den enskilda individen. Just därför måste kunskaper och metoder som rör förändringsprocesser inom kriminalvården utvecklas kontinuerligt. Insatserna skall syfta till att motivera och förbereda den intagna till ett liv utan missbruk och kriminalitet. Men då är det mycket viktigt att det inte blir den tickande bomben ute på våra fängelser, dvs. människor som hålls inlåsta under väldigt långa perioder utan möjlighet till en ordentlig rehabilitering och framför allt utan möjlighet till en återanpassning till samhället utanför. Vi i Vänsterpartiet anser att det är lika viktigt att se till att vi inte får brottsoffer som råkar ännu värre ut den dag fångarna släpps ut. Staten har ett stort ansvar för att utveckla människor som hålls inlåsta till positiva individer i stället för till tickande bomber. Herr talman! Klientorganisationerna och frivilli- gorganisationerna med sina unika kunskaper och erfarenheter måste få spela en stor roll inom kriminal- vården. Men huvudansvaret vilar dock på kriminal- vården. Jag vill lyfta fram situationen för de psykiskt sjuka inom kriminalvården. I dag byggs anstalter med sär- skilda avdelningar för att de psykiskt sjuka skall kun- na få bättre hjälp och bättre möjligheter. Men vi i Vänsterpartiet anser att psykiskt sjuka och psykiskt störda människor inte hör hemma på kriminalvårds- anstalterna utan i stället på de institutioner som har ansvaret för de psykiskt sjuka. Vi anser att det är en felaktig utveckling när man bygger upp en parallell kompetens inom kriminalvården för att ta hand om de psykiskt sjuka i stället för att använda sig av den kompetens som finns ute i samhället. Herr talman! När det gäller kriminalvården finns det ett område som nästan aldrig situation, nämligen kvinnornas situation inom kriminalvården. Det disku- teras olika behandlingsmetoder, möjligheten att välja olika program och att närhetsprincipen inte längre skall vara lika viktig. Men närhetsprincipen har aldrig varit möjlig att tillämpa för kvinnor. Jag tycker trots allt att det är positivt att så få kvinnor blir dömda till fängelse. Men de kvinnor som döms till fängelse hamnar i en mycket speciell situation, där närhets- principen nästan aldrig kan gälla. Vi vet att väldigt många av dessa kvinnor också är mammor som får sina barn omhändertagna. För dem blir förhållandena mycket speciella. Detta är en fråga som har diskute- rats alldeles för litet inom kriminalpolitiken men också inom kriminalvården. Dessa kvinnor behöver speciella behandlingsprogram och speciella resurser. Kvinnornas villkor är unika jämfört med männens. Vi måste se över hur situationen för dessa kvinnor skall kunna förändras så att det blir ett bra resultat och så att de barn som blir berörda inte behöver fara mer illa än vad de redan gör. Herr talman! Brottsoffren måste givetvis ställas i centrum, men brottsoffer och brottslingar får inte ställas emot varandra. Precis lika viktigt som det är att ta hand om brottslingar och göra allt för att återanpas- sa dem för att vi inte skall få fler brottsoffer är det att brottsoffren ställs i centrum och blir omhändertagna så att de inte får men för livet, vilket många brottsof- fer tyvärr får. Det har gjorts en hel del på lagstift- ningsområdet för att lyfta fram brottsoffrens situation. Just nu pågår en översyn av de totala lagstiftningarna för att man skall få en heltäckande bild av situationen och av vad som behöver göras ytterligare. Som det tidigare har sagts här i talarstolen har brottsofferjourerna en mycket betydande roll för brottsoffren. De gör på många orter ett mycket gedi- get arbete. Men till skillnad från tidigare talare anser jag att brottsofferjourerna bör vara en statlig angelä- genhet. Varför skall just brottsoffren vara hänvisade till ideellt arbete? Varför skall ett brottsoffer vara beroende av om det finns en eldsjäl på just den ort där brottsoffret har råkat illa ut. Vi vet att brottsofferjou- rerna inte har en fullständig täckning i landet. Vi i Vänsterpartiet anser inte att ett brottsoffer skall behö- va vara utan hjälp därför att ingen brottsofferjour och inget ideellt arbete finns. Ansvaret är i grund och botten socialtjänstens, säger alla. Men vi vet att so- cialtjänsten inte har de resurser, kunskaper och erfa- renheter som finns inom brottsofferjourerna. Därför anser vi att det bör finnas ett statligt anslag för att kunna säkerställa att det finns brottsofferjourer i hela landet och att ett brottsoffer alltid skall kunna få den hjälp som behövs. Därför yrkar jag bifall till reservation 28. 042839539117 N 2010-01-01 00:00:00 213652 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0942/#anf113