2348914 GK094 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:4 Fredagen den 20 september 1996/97 4 1996-09-20 00:00:00 Överlämnande av budgetpropositionen 94A512DC-D09A-4344-A180-CF3F2650F888 2 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s) s Fru talman! Jag ber härmed att få överlämna bud- getpropositionen för år 1997. Den innebär en väsent- lig nyhet jämfört med tidigare. Jag kommer inte bara att överlämna den i form av en sedvanlig skriftlig budgetproposition utan också som komplement i form av en CD-skiva. Den här budgeten kommer att vara tillgänglig för hela svenska folket fr.o.m. nu på Inter- net, i CD-ROM-form och i sedvanlig skriftlig form. Finansministern överlämnade regeringens propo- sition 1996/97:1 med förslag till statsbudget för bud- getåret 1997, m.m. Fru talman! Minnet är kort i den ekonomiska po- litiken. För bara två tre år sedan hade Sverige ett skenande budgetunderskott, en skuldsättning som vi var på väg att tappa kontrollen över och ränteutgifter i statsbudgeten som var som en fet gökunge som träng- de ut alla andra statliga utgifter. Vi hade inte bara statsfinanser i olag. Vi hade en ekonomi där det mesta gick åt fel håll. Tre år i rad hade vi negativ ekonomisk tillväxt. Investeringarna rasade, arbetslösheten tre- dubblades, räntorna sköt i höjden, och vi gjorde oss beroende av utländska långivare. När den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1994 var det nödvändigt att omedelbart ta itu med dessa problem. Den första uppgiften, den som under alla omständigheter måste lösas, var att ta itu med de skenande statsfinanserna. Det har under denna period som har gått sedan hösten 1994 vidtagits mycket omfattande åtgärder i form av ett saneringsprogram som till stora delar redan har beslutats och genomförts av den här riksdagen. Det har varit mycket tufft och mycket besvärligt, och det har utsatt svenska folket för stora påfrestningar. Men vi kan se resultaten av den förda utvecklingen. Den budget som jag just har lagt på talmannens bord innebär att vi är på väg att nå de budgetpolitiska mål som vi har satt upp. Vi har sagt att vi skall få ned underskottet i de offentliga finanserna till under 3 % 1997. Det kommer vi att klara. Jag är övertygad om att vi gör detta, och det krävs ingen kreativ bokföring för att nå det målet. Vi räknar med ett underskott nästa år på 2,6 % av BNP. Vi räknar även med att klara nästa mål som vi har satt upp, att få offentliga finanser i balans 1998. Också detta mål ligger inom räckhåll. Vi räknar med att den offentliga skulden minskar, och det är en minskning som redan har bör- jat. 1994 nådde skulden sitt maximum. Vi fick en nedgång 1995, och vi får en fortsatt nedgång 1996 och med all sannolikhet också 1997 och framöver. Detta är viktigt, eftersom det visar att vi är på väg att få kontroll över statsfinanserna, och det i sin tur är nödvändigt för att vi skall få kontroll över ekonomin i stort. Det är en nödvändig förutsättning för att vi skall återvinna framtidstro, viljan och förmågan att satsa och att se framåt, en förmåga och framtidstro som till stor del hade gått förlorad under de gångna åren. Detta är en budget som inte innehåller några stora överraskningar. Vi arbetar nu med en ny budgetpro- cedur som riksdagen har varit med om att utarbeta. Jag tror att den innebär stora fördelar. Det handlar inte bara om att vi arbetar med kalenderår i stället för som tidigare budgetår. Det handlar inte bara om att budgeten presenteras i en nyare, fräschare och moder- nare förpackning, utan det handlar framför allt om att få bättre ordning och reda och bättre disciplin i bud- getprocessen. Den delen handlar inte om partipolitik, utan den handlar om att ge utrymme för politiska prioriteringar - och där kan uppfattningarna förvisso skilja sig åt - så att utgifterna inte sipprar i väg åt olika håll utan att det är medvetna politiska beslut som avgör vilka områden som vi skall satsa på och vilka andra områden som får stå tillbaka. Det är en stor landvinning att vi har kunnat genomföra dessa förändringar. Jag tror att det kommer att hjälpa oss att undvika den typ av statsfinansiella katastrofer som vi har upplevt i det förgångna och som har skapat så många problem för Sverige och för svensk ekonomi. Om vi ser på den svenska ekonomins utveckling ser det i många avseenden bättre ut nu än vad det gjorde så sent som i våras. Inflationen är nu nere på rekordlåg nivå. Den senaste tolvmånaderssiffran är 0,3 %. Det finns de som har uttryckt oro över detta. De talar om riskerna för deflation och säger att det vore bra med litet högre inflation. Jag delar inte den uppfattningen, och jag förstår inte den uppfattningen. Det finns ingen risk för deflation i Sverige. Tvärtom står vi allt tydligare inför en konjunkturuppgång. Att priserna inte ökar på mat, boende, kläder och resor är jag övertygad om att en överväldigande majoritet av svenska folket tycker är bra. Vi skall slå vakt om dessa landvinningar. De är också en nödvändig förut- sättning för att det skall gå bra i ekonomin i andra avseenden. Exporten fortsätter att gå bra, trots att kronan har stärkts väsentligt sedan förra sommaren. Även nästa år får vi en kraftig ökning av exporten. Det bidrar till att vi får ett växande överskott i våra utrikesbetal- ningar. Det bidrar till att vi kan börja amortera av på den stora utlandsskuld som vi har dragit på oss under de gångna åren. Investeringarna fortsätter att öka kraftigt, framför allt i år men även nästa år. Det är en förutsättning för att vi skall kunna bygga ut vår produktionsapparat, att skapa nya jobb, som ett led i kampen mot arbetslöshe- ten. Räntan fortsätter att sjunka. Och jag tror att det finns utrymme för ytterligare räntenedgång. Det tar tid innan det får effekt på företagens investeringsbeslut. Men jag är övertygad om att vi kommer att se effek- terna under 1997 och framöver. I själva verket har räntenedgången under den senaste tiden gått så fort att räntan redan ligger lägre än i de kalkyler som ligger till grund för budgetpropositionen för de kommande åren. Vi står inför en konjunkturuppgång. Det finns alltfler tecken på detta. Senast i går kom en ny kon- junkturbarometer från Konjunkturinstitutet som stär- ker bilden av en förestående konjunkturuppgång. Vi ser den i Sverige, och vi kommer också att se den i övriga Europa. Vi får en högre tillväxt i år, och fram- för allt nästa år, än vi räknade med tidigare. Och vi får bättre fart än tidigare på den privata konsumtionen, som har fått hållas tillbaka under åtskilliga år. I mångt och mycket ser det alltså bra ut. Det går bättre för svensk ekonomi. Framtidstron och optimis- men kommer att öka. Det är jag övertygad om. Men det finns också, och det skall vi inte sticka under stol med, allvarliga problem i den svenska ekonomin som det återstår att bemästra. Det i särklass viktigaste problemet och det som måste ha allra högsta prioritet är arbetslösheten. Att bekämpa arbetslösheten och öka sysselsättningen är, och förblir, den viktigaste uppgif- ten för den ekonomiska politiken. Regeringen har satt upp målet att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000. Jag försäkrar att vi skall göra allt som står i vår makt för att uppnå det målet. Det var många som sade att målet om att sanera statsfinanserna var orealistiskt. Det skulle vi inte klara. Den politik som presenterades dög inte för att klara den uppgiften. Ingen säger så längre, för alla kan se att det var fel. De kan se att vi klarar att nå de mål som vi satt oss för. Det går t.o.m. fortare än vi själva räknade med. Sverige är på väg att få de star- kaste statsfinanserna i Europa och i EU. På samma sätt som vi klarade det målet - vi har inte haft mer än två år på oss i regeringsställning - skall vi också klara målet att under en fyraårsperiod halvera den öppna arbetslösheten. Det kommer att hjälpas av den konjunkturuppgång som vi står inför och det kommer att hjälpas av en rad åtgärder som riksdagen har beslutat, senast i somras i samband med sysselsättningspropositionen. En stor del av de åtgär- derna har ännu inte ens trätt i kraft. Och inte nog med det: Vi kommer fortlöpande att följa upp utvecklingen. Varje halvår skall vi ha en avstämning, en kontrollstation, för att se hur det går när det gäller sysselsättningen. Om vi inte tycker att utvecklingen följer de banor som vi vill att den skall gå i, har vi självfallet en beredskap för att vidta ytter- ligare åtgärder för att få ned arbetslösheten och öka sysselsättningen. Jag vill också betona att vi skärper ambitionerna när det gäller de offentliga finanserna. Vi har tidigare sagt att vi sträcker oss fram till balans 1998, och vi klarar det. Det finns skäl att höja ambitionerna, att eftersträva varaktiga överskott i de offentliga finan- serna bortom 1998. Detta knyter an till gammal god tradition i Sverige - och, dristar jag mig att säga, till gammal god socialdemokratisk tradition. De mest framgångsrika perioderna i svensk ekonomisk politik under efterkrigstiden - man kan peka på 50- och 60- talen - har nämligen varit perioder med hög ekono- misk tillväxt som gav utrymme både för stigande reallöner och för reformer, förbättringar av välfärden. Vi hade full sysselsättning och ett blomstrande nä- ringsliv. Samtidigt kunde vi hålla en låg inflation, en stark utrikesbalans och ett sparande i den offentliga sektorn, ett kollektivt gemensamt sparande. De här sakerna hänger samman. Det är ingen till- fällighet att det var på det sättet. Med ett kollektivt sparande får vi en ökad tilltro till vårt pensionssystem och till våra socialförsäkringar. Det i sin tur ger män- niskorna en ökad framtidstro och en ökad benägenhet att satsa. Det gäller både individer och företag. Det handlar om ett sparande som skall vara till- räckligt stort för att betala de ökade investeringar som vi vill ha i framtiden, den utbyggnad av näringslivet som är nödvändig för tillväxten och framför allt för att öka sysselsättningen och få ned arbetslösheten. Därför är det en önskvärd ambition att vi kan etablera ett överskott i de offentliga finanserna bortom 1998. Jag ser att det är möjligt att göra detta utan att lägga nya sparpaket och utan att komma med nya skatte- höjningar. Ordning och reda i statsfinanserna skall vi alltid ha. Vi måste alltid vara försiktiga och gnetiga och alltid hålla hårt i kronorna, för ytterst är det skattebe- talarnas kronor vi talar om. Men vi behöver inte komma med nya stora sparpaket och skattehöjningar för att klara den här ambitionen. Vi klarar den ändå. Med en hygglig ekonomisk tillväxt är detta inom räckhåll. Att vi i dag för första gången på många år kan ta del av en budget som inte innehåller nya sparpaket och nya skattehöjningar är i sig en stor landvinning och ett bevis för att den ekonomiska politiken är på väg att lyckas. Den största besparingen på statsutgifterna, alla kategorier, som vi är på väg att ta hem gäller statsskuldräntorna. Med ett fullt genomfört sanerings- program på 126 miljarder kronor kommer statsskuldräntorna år 1998 att vara 19 miljarder kro- nor lägre än de skulle ha varit om vi inte hade genom- fört detta program. Det är den största utgiftsbesparing som vi över huvud taget kan se i budgeten, och det är naturligtvis en mycket stor framgång att vi kan åstad- komma detta. Det skapar utrymme för en kraftfull satsning på sysselsättning och det skapar utrymme för fördelningspolitiska insatser i framtiden. Den budget som jag har lagt i dag är på nytt ett uttryck för samarbetet mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. Det samarbete som har bedrivits sedan förra året och som har följts upp i år i vårpropositio- nen och i sysselsättningspropositionen kommer till uttryck också nu i budgetpropositionen. Det är inte så att vi har diskuterat varenda enskild detalj i budgeten. Det kan finnas enstaka frågor där vi har delade meningar, men i allt väsentligt står vi ge- mensamt bakom det här förslaget. Det är naturligtvis en oerhörd styrka att detta samarbete har fortsatt och fördjupats. Det är en oerhörd styrka att vi har en ma- joritet för den ekonomiska politiken. Det i sig är en viktig signal ut till hela svenska folket och ut till dem som finns på marknaderna om att vi har läget under kontroll, att utvecklingen går åt rätt håll och att det finns förutsättningar för lägre räntor och för en allt stabilare situation i framtiden. Detta är nödvändigt för att vi skall klara de viktiga uppgifter som vi har fram- för oss: att bekämpa arbetslösheten, att halvera den till år 2000 och att återskapa tillväxt, utveckling och framtidstro i svensk ekonomi. (Applåder) 0894934958205 N 2010-01-01 00:00:00 210284 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK094/#anf2