2348941 GK0931 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:31 Torsdagen den 21 november 1996/97 31 1996-11-21 00:00:00 Utgiftsramar och beräkning av statsin- komsterna ABECD6A9-9F20-492B-B9A3-AA464FB893B2 6 JAN BERGQVIST (s) s Fru talman! Den ekonomiska kollaps som drabba- de Sverige i början av 90-talet slog upp stora blödan- de sår i välfärden: arbetslöshet, otrygghet, personliga konkurser och sociala tragedier. 0,5 miljoner jobb försvann. Mer än 40 000 företag gick i konkurs. Blytunga räntor knäckte många människors ekonomi. För första gången i Sveriges moderna historia stod vi inför det överhängande hotet att barn och unga riske- rar att få ett sämre liv än generationen tidigare. Väl- färden vacklade och var inte längre självklar. Den moderna välfärdsstaten har ömtåligt skinn. Den måste skyddas och ses över. Hoten om ökade klyftor, om en permanent massarbetslöshet och om miljöförstöring finns där ständigt och måste slås till- baka. Men för att klara det måste vi se verkligheten i vitögat. Vi kan aldrig låna oss fram till en trygg och bestående välfärd. En sund välfärd kräver sunda fi- nanser. Det är också orätt om vi till barn och barnbarn lämnar efter oss ett berg av skulder. Skall vi klara det viktigaste av allt, att besegra massarbetslösheten, måste det finnas ekonomisk styr- ka och uthållighet. Vi skall halvera den öppna arbets- lösheten till 4 % år 2000. Men det räcker inte! Sedan skall vi gå vidare och ytterligare pressa tillbaka ar- betslösheten steg för steg. Vi kan aldrig klara en uthållig och framgångsrik kamp mot arbetslösheten med hjälp av svaga och urholkade statsfinanser. Sedan till frågan om rättvisa. Det finns knappast något som är så orättvist som ett stort budgetunder- skott. Det innebär att det allmänna skriver på ett åta- gande att till privata kapitalägare överlämna allmänna medel i framtiden, med ränta på ränta. Ju mer statsskulden växer, desto mer växer klyftorna. Teore- tiskt måste det inte vara så, men i praktiken fungerar det precis så. För att rädda välfärden måste vi stoppa lånekaru- sellen och fylla igen hålen i budgeten. Efter valet 1994 hade den nya regeringen ingen tid att förlora. Socialdemokraterna drog omedelbart i gång ett fyraår- igt omfattande konsolideringsprogram. Det program- met fick extra tyngd och kraft i april 1995 genom samarbete med Centerpartiet. Jag kan tänka mig att när man i framtiden bedömer konsolideringspro- grammet säger man ungefär så här: Visst fanns det saker som kunde ha gjorts annorlunda, och visst fanns det inslag som behövde ändras, men på det stora hela var det nödvändigt. Att inte genomföra en totalreno- vering av Sveriges finanser hade försatt vårt land i en omöjlig situation. Vi vill ha rättvisa. Men vi möter ett budgetunder- skott som är så gigantiskt att det krävs nedskärningar på i stort sett alla områden. Då går det inte att undvika att besparingarna även träffar reformer som har kommit till just för att öka jämlikheten. Sverige slog 1993 världsrekord i offentliga utgif- ter - 73 % av nationalprodukten. Det är självklart ohållbart att ha så höga utgifter i stat, kommuner och socialförsäkringar att de omfattar tre fjärdedelar av vår samlade ekonomi. Det blir ännu mer orimligt om staten samtidigt i sina löpande utgifter måste låna närmare en kvarts biljon kronor. En kvarts biljon är talet 25 följt med tio nollor. När vi i riksdagen talar om ekonomi brukar vi tala om miljoner, på sin höjd miljarder. Nu talar vi om biljon, och då är det knap- past fråga om ekonomi, utan närmast astronomi. Jämför vi budgetsaneringen i Sverige med andra länder är det unika för Sverige att 20 % av hushållen som har den högsta standarden svarar för 40 % av budgetförstärkningen. Inte tror vi det när vi hör debat- ten här hemma, men det är faktiskt svårt att hitta nå- got annat land som en bättre inkomstfördelning än Sverige. Därmed inte alls sagt att vi skall vara nöjda med dagens situation, utan vi skall fortsätta att arbeta för större rättvisa, för det behövs. Det är en av de allra viktigaste uppgifterna i politiken, på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Även om kräftgången nu har hejdats kastar det ekonomiska sammanbrottet fortfarande sin slagskugga över förväntningar och framtidstro. I slutet på 80-talet hade vi fyra decenniers erfarenhet av nästan oavbrut- na framsteg. I slutet på 90-talet har vi knappt läkta sår av en stor ekonomisk krasch. Så gott som alla svens- kar har själva eller via vänner och bekanta fått plåg- sam känning av konkurser, arbetslöshet och skenande räntor. När så många alldeles nyligen har blivit brän- da är det en uppenbar risk för att framtidstron alldeles i onödan skruvas ner på sparlåga. Det är naturligt att det tar tid och kraft att få upp investeringsviljan och framtidstron på en nivå som är rimlig med hänsyn till Sveriges faktiska förutsättningar för framtiden. De flesta bedömare är i dag överens om att vi kla- rar konsolideringen av statens finanser. För bara två år sedan dömde Anne Wibble helt ut hela vårt pro- gram och sade: Perssonplanen är sällsynt illa genom- tänkt, en sörplig sörja som inte stoppar statsskuldens ökning. Anne Wibble hade fel. Även övriga talare som vi hört i dag har gjort alltför pessimistiska uttalanden om budgetens konsolidering. Men det är inte med skade- glädje som jag konstaterar detta, utan i stället med tillförsikt för framtiden. Jag tror att ni också tar miste i en annan av era olycksprofetior, nämligen att vi skulle misslyckas med att halvera den öppna arbetslösheten till 4 % år 2000. Ni underskattar arbetarrörelsens engagemang och beslutsamhet i kampen mot arbetslösheten, och ni underskattar Centerpartiet. Samtidigt vill jag säga att det finns anledning att närma sig arbetslöshetens problem med ödmjukhet eftersom det är ett sällsynt stort och svårt problem. Ändå är jag övertygad om att det går att organisera ett land så att man får i det närmaste full sysselsättning och att det även gäller länder som bygger på i huvud- sak marknadsekonomi. Men det fordrar att det finns en bred enighet om att arbete är en omistlig del av välfärden. Välfärden skapas av folket i arbete. Utan arbete ingen välfärd, utan välfärd ingen rättvisa. Låt mig ge tio exempel på vad vi gör för att ta fram fler jobb. För det första gör vi nästa år en massiv satsning på kunskaps- och kompetensutveckling. Det är ett tiomil- jardersprogram där vi tar vara på Sveriges förutsätt- ningar att konkurrera med kunnande och kompetens. Att vi redan har Sveriges högsta investeringsnivå när det gäller informationsteknik är ett av många exempel på att vi ha osedvanligt goda förutsättningar att ut- vecklas till ett pulserande och vitalt kunskapssamhäl- le. För det andra startas nu miljardprogrammet för Östersjösamarbetet. Här finns stora möjligheter för handel och samarbete. För det tredje startar nästa år miljöprogrammet för hållbar utveckling och kretsloppsanpassning av bygg- nadsmaterial, vatten, avlopp m.m. Det är ett led i den stora ekologiska omställning som Sverige skall göra och som kommer att skapa många nya jobb. Vi går från avloppssamhället till kretsloppssamhället. För det fjärde: Sverige har redan en konkurrens- kraftig företagsbeskattning. Nu skall villkoren för de små och medelstora företagen förbättras ytterligare. För det femte sänks arbetsgivaravgifterna den 1 januari med drygt 2 miljarder, med tyngdpunkt på de mindre företagen. För det sjätte startas nästa år ett miljardprogram för småföretagens förnyelse, export och teknikut- veckling. Dessutom skall dessa företag få bättre till- gång till riskkapital bl.a. genom sjätte AP-fonden. För det sjunde görs arbetsmarknadspolitiken ef- fektivare genom starkare lokal och regional förank- ring. Här tror jag att det finns mycket att vinna. För det åttonde stärker vi de seriösa företagens ställning genom nya och effektivare tag mot den eko- nomiska brottsligheten. För det nionde skall 15 000 studentbostäder byg- gas med statligt investeringsbidrag. För det tionde skall vi utnyttja den fördel som vi har i förhållande till stora länder. Utan att det stör de internationella handelsmönstren kan vi under en läng- re tid utnyttja den motor för sysselsättningen som utgörs av att vi skaffar oss ett överskott i utlandsaffä- rerna. En av de allra viktigaste förändringarna i Sve- riges ekonomiska struktur är just att vi nyligen gått från att ha haft i det närmaste permanenta underskott i våra utlandsaffärer till att nu ha överskott. Vi kan räkna med att under en femårsperiod kan överskotten bli så höga som närmare 300 miljarder, och detta kan bli en stark drivkraft för jobben. Det här är långt ifrån en uttömmande beskrivning av Socialdemokraternas och Centern insatser för nya jobb. Lägg därtill att de svenska företagen har en god internationell konkurrenskraft. Tillväxten utvecklar sig betydligt bättre än vad prognoserna visade i som- ras. Så sent som förra månaden slog 722 företagsleda- re fast att Sverige är ett av de fyra länder i Europa där det är gynnsammast att driva företag. Det beror fram- för allt på vår livskvalitet, på vårt utbud av samhälls- service och våra goda förhållanden på arbetsplatserna. Allt detta visar - om jag uttrycker mig försiktigt - att det finns förutsättningar för en mycket starkare framtidstro än vad oppositionspartierna har gett ut- tryck för. En tysk 1800-tals politiker sade att det är med budgetar som med korvar; man mår allra bäst av att inte se hur de lagas till. Det var i diktaturens Preus- sen, men i demokratins Sverige måste både budgetar och korvar kunna tåla en granskning, av såväl innehål- let som hur de tillreds. Den nya budgetprocess som vi här tillämpar för första gången är som talmannen har sagt den största förändringen i riksdagens arbete sedan enkammar- riksdagen infördes för 25 år sedan. Jag tror att det är ett rationellt sätt att arbeta på och att det gör de poli- tiska vägvalen tydligare. Det inbjuder riksdagen till koncentration på de stora och långsiktiga frågorna och det ger utskotten en chans att kraftigt förbättra sin uppföljning och utvärdering. Fackutskotten spelar en avgörande roll i budget- processen. Det är viktigt att de redan från början kommer in i diskussionen om de övergripande frågor- na. Den nya hanteringen kan rädda riksdagen från att drunkna i detaljerna och hindra riksdagen från att låta sig styras av småsakernas tyranni. Någon har sagt om Wagners musik att den är be- tydligt bättre än den låter. Vad kan vi då säga om oppositionens musik, eller snarare klagolåt? Ja, den låter inte särskilt vacker, det tror jag inte att någon vill påstå. Men tyvärr blir den inte bättre för den saken. Miljöpartiets förslag innebär drastiska struktur- omvandlingar i näringslivet under de närmaste åren. Om det leder till sämre tillväxt, vilket det finns en klar risk för, går partiets budgetekvation inte ihop. Man kan sitta vid skrivbordet och flytta siffror fram och tillbaka tills man tycker att plus och minus stämmer. Men det är inte säkert att det fungerar så i verklighe- ten när man bedriver ekonomisk politik. Västerpartiet lägger sig som enda parti ovanför utgiftstaket. Därmed riskerar man högre priser, högre hyror och högre räntor, något som kan äventyra aldrig så goda ambitioner när det gäller sysselsättningen. Mot socialdemokraterna står framför allt modera- terna. De vill kraftigt vingklippa kommunerna och ta ifrån landstingen stora resurser för sjukvården. De vill allvarligt försvaga de anställdas ställning och rättighe- ter på arbetsplatserna. De vill stärka marknadens roll på bekostnad av de folkvalda demokratiska försam- lingarna. Skatterna skall sänkas dramatiskt och i så- dana former att klyftorna och motsättningarna i det svenska samhället skulle öka på ett ödesdigert sätt. Folkpartiet och kristdemokraterna skriver inte un- der på moderaternas alla förslag, men de lierar sig ändå med moderaterna när det gäller riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Mats Odell talade här om att man nu hade enat sig om ett kraftfullt ekonomiskt program. Kristdemokraterna vill värna vården, fick vi höra. Men ni skriver alltså ihop er med ett parti som vill kraftigt försämra förutsättningarna för landstingen och som i sitt budgetförslag mycket starkt reducerar an- slagen till hälso- och sjukvården. Det förhåller sig på samma sätt med biståndet, som Mats Odell nämnde. Där vill moderaterna gå fram med stora nedskärning- ar. Ändå väljer kristdemokraterna att gå ihop med moderaterna. Detta går inte ihop, lika litet som det gick ihop när ni talade om insatser för vården och satt med i en regering som inte gav nya resurser till vår- den. Folkpartiet är faktiskt brutalare än moderaterna i ett allvarligt avseende, och det gäller arbetslöshetsför- säkringen. I ett enda slag vill man ta bort 9 miljarder från a-kassan. Jag undrar hur det påverkar människor- nas vardag. Vad kan det betyda i form av höjda ege- navgifter till a-kassan för den enskilde, om man i ett enda slag tar bort 9 miljarder? Moderaterna, som ju går utomordentligt hårt fram på många sociala områden - bortsett från försvaret - föreslår nedskärningar som ligger på bara hälften av vad Folkpartiet föreslår samtidigt som man tänker sig en successiv upptrappning. Men Folkpartiet går fram på ett sätt som inget annat parti gör. Det kommer naturligtvis att skapa stora problem för människor i deras vardag. Anne Wibble tog upp frågan om höjd ölskatt och sänkt fastighetsskatt. Hon ställde en fråga till mig personligen som löd ungefär så här: Varför anser du, Jan Bergqvist, att ölet är viktigare än bostaden? Jag vill svara Anne Wibble att under alla mina år i riksda- gen har jag aldrig i någon debatt tagit upp det faktum att jag är helnykterist. Från nykterhetspolitiska syn- punkter vill jag därför ha så höga skatter som möjligt på sprit och öl som möjligt med hänsyn till hembrän- ning och till risken för okontrollerad gränshandel och annat som kan äventyra den sociala alkoholpolitik som vi vill föra i Sverige. Anne Wibble antydde att jag skulle vara rädd att möta fastighetsägare. Jag träffas fastighetsägare i Bohusläns skärgård, och det gör jag med glädje. Men jag kan se någonting som Anne Wibble kanske inte har sett hemma i Göteborg. När Danmarksfärjorna anländer går stora karavaner av folk med stora kärror lastade med starköl ned för landgångarna. Detta håller på att bli fullkomligt okontrollerbart. Ändå utgör det som sker i Göteborg bara en bråkdel av de oerhörda karavaner i Skåne som drog fram med enorma laster av starköl från Danmark. Det är alltså inte realistiskt att i det här läget säga att vi skall höja starkölsskatten på det sätt som har föreslagits av Anne Wibble. Det är intressant att se att förslaget var inte mera genomtänkt än att ni lade fram det så sent att ni inte ens genom en reservation kan yrka bifall till det. Jag uppfattar det som ett populis- tiskt grepp för att ta poäng i den allvarliga debatten om fastighetsskatten, ett populistiskt grepp som i varje fall jag inte faller för. Jag vågar påstå att när det gäller alkoholpolitik har jag ingenting att skämmas för jämfört med Anne Wibble. Jag läste en insändare där det stod ungefär så här: Dagens politiker sitter med näsan över kassaboken. De suckar över att inkomster och utgifter inte går ihop. Men var finns det glödande engagemanget? Var finns den stora drömmen om framtiden? Kort sagt, vart har svenska folkets visioner tagit vägen? Mitt eget svar på detta är att jag inte alls tror att svenska folket har slutat att brinna för fred, rättfärdig- het och solidaritet. Tvärtom är den känslan kanske starkare än någonsin. Jag tror att mina egna drömmar om framtiden är mycket vanliga och att jag delar dem med de flesta svenskar. Jag vill har en värld i fred och en bra miljö med frisk luft, rent vatten och rik natur. Jag vill att mina nära och kära skall leva ett tryggt och gott liv, att barnen får en bra uppväxt och en förstklassig sko- la, att det finns arbete och meningsfulla uppgifter åt alla i arbetsför ålder, att den äldre generationen kan leva ett rikt och aktivt liv, att det finns vård och om- sorg åt alla som behöver och att det finns en solidari- tet som gör vårt samhälle humant och mänskligt. För 30 år sedan sade man kanske om sådana här drömmar: Detta är våra stora framtidsvisioner. Men även om vi i dag vet att mycket återstår, tar vi kanske inte lika gärna till det högtidliga ordet framtidsvisio- ner. Vi säger mer direkt att detta är vad vi vill och hoppas på för framtiden. En förklaring till denna förskjutning i språkbruket kan kanske vara att vi starkare än förut faktiskt känner att detta ligger inom räckhåll för människans möjlig- heter - det goda samhället, det rättvisa samhället, kunskapssamhället, folkhemmet, där svenska folket lever ett tryggt och gott liv högt upp i åldrarna. Inte ens ett litet land som Sverige måste viljelöst driva dit marknadskrafterna och de internationella vindarna för oss. Även för kommande generationer gäller vad Tage Erlander skrev när han summerade sina livserfarenheter: Människan behöver inte vara en lekboll för ano- nyma ekonomiska lagar eller tekniska krafter. Hon kan själv forma sin framtid. Men det förutsätter att hon känner den verklighet i vilket hon arbetar och vet vad hon vill. Det är den viktigaste lärdomen historien ger oss. (Applåder) 0387691310906 N 2010-01-01 00:00:00 212018 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0931/#anf6