<anforande>
<dok_hangar_id>2348940</dok_hangar_id>
<dok_id>GK0930</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:30 Onsdagen den 20 november</dok_titel>
<dok_rm>1996/97</dok_rm>
<dok_nummer>30</dok_nummer>
<dok_datum>1996-11-20 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Sveriges säkerhetspolitik </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>D1CBFDA2-3855-492D-9B8C-F056F0333D8E</anforande_id>
<anforande_nummer>46</anforande_nummer>
<talare>HELENA NILSSON (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Herr talman! Det nära samarbetet mellan regering
och riksdag om säkerhetspolitiken bildar underlag för
en bred uppslutning bakom det betänkande, UföU 1,
som står på agendan för i dag. Reservationerna är
relativt få och enigheten dominerar. För Centerpartiet,
som nära samarbetat med regeringen om såväl etapp 1
som etapp 2 av försvarsbeslutet, finns det inga in-
vändningar mot betänkandet. Jag vill inledningsvis
yrka bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Vi diskuterar i dag vilka slutsatser som riksdagen
bör dra av den senaste säkerhetspolitiska utvecklingen
i vårt närområde. Den inledande analysen har skett
inom ramen för Försvarsberedningen, och bedöm-
ningarna har redovisats i beredningen betänkande
Omvärldsförändringar och svensk säkerhetspolitik.
Regeringen och Centerpartiet gör i propositionen
ingen annan bedömning än beredningen. De åter-
kommande säkerhetspolitiska kontrollstationerna är
en viktig innovation, och nya kontrollstationer kom-
mer att genomföras under hela försvarsbeslutsperio-
den. I det kalla krigets stabila men frostiga säkerhets-
politiska läge hade kontrollstationer av detta slag varit
en meningslös sysselsättning. Dagens föränderliga
situation ställer andra krav.
Det är viktigt att erinra om de mål som vi har för
Sveriges säkerhetspolitik. Vi skall "i alla lägen och i
former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet
att - såsom enskild nation och i samverkan - kunna
utveckla vårt samhälle". Ytterst handlar det om vår
frihet och vårt oberoende. En grundläggande fråga för
alla politiker är: Hur höja säkerheten och öka håll-
fastheten i vårt land - i vårt samhälle - på sådant sätt
att säkerheten i vår omgivning samtidigt förbättras?
En politik som ökar spänningarna på andra sidan
gränsen är en värdelös säkerhetspolitik.
Den dynamiska utvecklingsprocessen i Europa
kräver aktivt agerande från svensk sida. Utskottet
konstaterar: "Ett aktivt deltagande i det europeiska
samarbetet är en förutsättning för att en stat skall
kunna påverka utvecklingen och bidra till att skapa en
ny freds- och säkerhetsordning på vår kontinent. Det
gäller inte minst de mindre och medelstora europeiska
staterna." Ett medelstort militärt alliansfritt land i det
kalla Norden har en nyckelfunktion i detta säkerhets-
bygge.
Vårt agerande i olika internationella forum sker
utifrån en styrkeposition som militärt alliansfri. Just
aktiviteten, viljan att agera, bör känneteckna dagens
svenska säkerhetspolitik. Det vidgade säkerhetsbe-
grepp som tillämpas av alltfler stater öppnar låsta
dörrar och frigör ny kraft i det europeiska samarbetet.
Genom samverkan för att komma till rätta med de hot
mot vår gemensamma säkerhet som diktatur, fattig-
dom, förtryck av minoriteter, miljöförstörelse, kärnav-
fall, internationell brottslighet och terrorism skapar
bygger vi ett odelat Europa. I det mångfacetterade
europeiska säkerhetssamarbetet finns flera byggstenar
för ett säkrare Europa.
Genom det ekonomisk-politiska samarbetet funge-
rar den europeiska unionen, EU, som motor för det
mesta av det europeiska samarbetet. Europarådet
förstärkt med Ryssland har en stor moralisk betydelse
som skyddsnät för Europas medborgare. Samarbetet
inom Partnerskap för fred och i olika regionala forum
runt Östersjön och Medelhavet och i Barentsregionen
bygger på insikten att samarbete minskar risken för att
vi skall ställas inför det yttersta hotet mot friheten -
det väpnade angreppet.
OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete
i Europa, får en alltmer framträdande roll som regio-
nal organisation i enlighet med FN-stadgan. För Cen-
terpartiet är OSSE:s verksamhet för demokratisk
utveckling, valövervakning, mänskliga rättigheter och
rättsstatens ställning av stor betydelse för att förankra
ett demokratiskt styrelseskick i hela Sveriges närom-
råde. Vi i Centerpartiet anser att OSSE tydligare bör
bli den centrala alleuropeiska institutionen för kon-
fliktförebyggande arbete, för hantering och lösande av
konflikter, för återuppbyggnadsinsatser, för rust-
ningskontroll och för förtroendeskapande åtgärder.
Eftersom det är Danmark som nu skall överta ordför-
andeskapet i OSSE kan Danmark ge kraft och en
högre profil till OSSE. När NATO- och tillika EU-
medlemmen Danmark tar plats som ordförande för
OSSE får landet definitivt en viktig roll i ett Europa i
förändring.
Herr talman! Centerpartiet gör ingen annorlunda
bedömning av utvecklingen i Ryssland än den som
kommer till uttryck i utskottets betänkande och i re-
geringens proposition. Sveriges grundläggande posi-
tiva säkerhetspolitiska läge består. Det finns inga skäl
för riksdagen att ändra de riktlinjer för totalförsvaret
som fastställdes förra hösten. Den säkerhetspolitiskt
motiverade besparingen kan göras. Ett väpnat angrepp
mot Sverige ter sig i närtid osannolikt. Den än mer
framträdande osäkerheten om den långsiktiga inrikes-
politiska utvecklingen i Ryssland understryker beho-
vet av att totalförsvaret har en god förmåga till an-
passning.
I det regionala samarbetet i vår del av Europa
finns viktiga öppningar för att knyta Ryssland närma-
re övriga Europa. Ett förtroendefullt samarbete i Ös-
tersjö- och Barentsregionerna skapar en väv av positi-
va beroenden. Denna väv bidrar till att öka säkerheten
och stabiliteten i hela Europa. Det är därför angeläget
att genom ökad handel, förbättrade kommunikationer,
samarbete mot organiserad kriminalitet och miljöför-
störing, satsningar på utbildningssamarbete och tu-
rism knyta regionens länder närmare varandra. Inte
minst viktigt är att utveckla samarbetet på regional
och lokal nivå mellan folkrörelser och frivilligorgani-
sationer. Angreppssättet som tillämpades vid Vis-
bymötet är det rätta. EU:s kraft och ekonomiska styr-
ka kan och bör kanaliseras via det regionala samarbe-
tet som redan finns uppbyggt mellan länder och regi-
oner.
På samma sätt och med likvärdig kraft måste Sve-
rige som nyblivet ordförandeland i Barentsrådet inom
Barentssamarbetet gripa sig an de utmaningar som
finns på Nordkalotten. Detta nordliga samarbete har
alltför länge nedprioriterats såväl i Stockholm som i
Bryssel. Från Centerpartiets sida vill vi ge Barents-
samarbetet en likadan vitamininjektion som Östersjö-
samarbetet erhållit. I båda regionerna möter Ryssland
EU och NATO. Här kan kontakt och ömsesidig för-
ståelse byggas.
Den västliga försvarsalliansen NATO genomgår
nu en omfattande anpassning till de nya uppgifter som
alliansen ställs inför. Kärnan, det kollektiva försvaret
och de militära säkerhetsgarantierna, finns emellertid
kvar. IFOR-operationen och samarbetet i Partnerskap
för fred visar på hoppfulla möjligheter för framtida
fredsfrämjande säkerhetshöjande samarbete mellan
alliansfria och alliansbundna länder mellan väst och
öst, mellan NATO och Ryssland. NATO:s medlems-
länder gör samfällt bedömningen att NATO behövs.
Såväl Frankrike som Spanien har den senaste tiden
tagit steg mot ett fullt militärt samarbete i alliansen.
Även för ett alliansfritt land som Sverige är ett funge-
rande NATO av betydelse, inte minst som instrument
för USA:s engagemang i Europa.
Sverige och Finland har en utomordentligt viktig
roll att spela i det trevande och sökande klimat som
just nu råder. NATO reformeras, Ryssland söker finna
en ny roll i Europa och i världen. Aktiva militärt alli-
ansfria länder kan bygga broar av förtroende och kan
gå före i handfast samarbete med Ryssland och där-
med bidra till att påskynda utvecklingen mot en verk-
lig alleuropeisk freds- och säkerhetsordning. Ett
grundlöst spekulerande om att Sverige kommer att
inträda i NATO bidrar däremot bara till att undermi-
nera förutsättningarna för en aktiv svensk säkerhets-
politik. Det är därför vi i Centerpartiet är kritiska till
Folkpartiets agerande. Vi tycker att det är allvarligt
och kontraproduktivt i den meningen att det hotar vårt
lands trovärdighet i ett läge när vi säger att alliansfri-
heten är en extra stor tillgång i umgänget med övriga
länder.
Eftersom jag fick en rad frågor från Lennart
Rohdin och Folkpartiet skall jag nu svara på dem som
jag tycker berör just detta avsnitt. Lennart Rohdin
säger att Centerpartiet står för ett utanförskapets sig-
num. På en punkt är det rätt: Vi i Centerpartiet pläde-
rar inte för ett medlemskap i NATO. Vi vill behålla
Sveriges militära alliansfrihet. Men vi har pläderat
mycket starkt för ett medlemskap i EU, för ett obser-
vatörskap i VEU, för ett medlemskap i VEAG, för att
Sverige skall kunna vara med i PFF och för ett med-
lemskap i OSSE. Vi vill se att OSSE blir det organ
som skall bilda den nya alleuropeiska säkerhetsord-
ningen, och inte ett nytt NATO. Återigen - vi vill
behålla Sveriges militära alliansfrihet.
Lennart Rohdin sade också att Centerpartiet hyllar
totalitära stater och inte demokratier. Jag vill då bara
påminna om vad Olof Johansson sade i sitt tal när vi
diskuterade statsministerns resa till Kina. Han kritise-
rade Göran Persson just för att det i hans tal inte fanns
något resonemang om vad demokratin är värd, och
hur viktig den är, när man tittar på den politiska sta-
biliteten i olika länder.
NATO-samarbetet kommer med all säkerhet att
utvidgas till att omfatta fler europeiska länder. De
första kommer troligtvis att få bli medlemmar 1999 då
alliansen fyller 50 år. Om NATO-utvidgningen sker
på de villkor som organisationen själv satt upp, dvs.
som en successiv och öppen process med hänsyn till
den säkerhetspolitiska utvecklingen i hela Europa och
med syftet att bevara ett odelat Europa med en sam-
tidig utveckling av samarbetet med Ryssland, bidrar
utvidgningen till en ökad säkerhetspolitisk stabilitet.
Centerpartiet ser det som betydelsefullt att NATO
parallellt med en utvidgning fördjupar arbetet och
samarbetet inom Partnerskap för fred dels för att
tillmötesgå de kandidatländer som inte kommer med i
denna första utvidgningsomgång, dels för de länder
som likt Sverige vill utveckla PFF utan att eftersträva
ett medlemskap i NATO.
En begränsad NATO-utvidgning understryker yt-
terligare EU:s säkerhetspolitiska betydelse och gör ett
EU-medlemskap för de baltiska länderna än viktigare.
EU:s insatser på det säkerhetsfrämjande området kan
utvecklas. Det är viktigt att Sverige där spelar en
pådrivande roll för att i Europa utveckla former för
samverkan kring konflikthantering, tidig varning och
fredsfrämjande insatser. Centerpartiet föreslog i sin
partimotion angående EU:s regeringskonferens att EU
bör utveckla samarbetet runt de s.k. Petersbergsupp-
gifterna, dvs. humanitära insatser, räddningstjänst,
fredsbevarande insatser och krishantering. Därför har
det svensk-finska initiativet på området Centerpartiets
stöd. Detta är inte att visa några militära muskler,
Annika Nordgren. Det är att fullfölja fredsfrämjande
insatser.
</anforandetext>
<intressent_id>0370034713503</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>211880</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0930/#anf46</protokoll_url_www>
</anforande>
