2348940 GK0930 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:30 Onsdagen den 20 november 1996/97 30 1996-11-20 00:00:00 Sveriges säkerhetspolitik EB25C12C-7F90-4EF7-B7A6-EADC98D5096A 17 LENNART ROHDIN (fp) fp Fru talman! Vi kan i dag föra en säkerhetspolitisk debatt i en för vårt land osedvanligt gynnsam situa- tion. Vi lever i ett förändringens tidevarv. Det kan knappast ha undgått någon svensk. På detta område är förändringen i allt väsentligt positiv. Förvisso återstår betydande frågetecken. Vi kan nu också föra en debatt utifrån vad som kallas ett "vidgat säkerhetspolitiskt begrepp". När det kalla krigets ständigt överhängande militära konfron- tation numera hör historien till, har vi tid och råd att ta itu med de väl så viktiga icke-militära hoten mot vår säkerhet och vår överlevnad, som i flera fall är långt ifrån nya. I takt med att en verkligt gemensam europeisk säkerhet etableras kommer det vidgade säkerhetspolitiska begreppet att kunna få allt större genomslag också i gemensamma åtgärder. Med kommunismens sammanbrott och med Sov- jetväldets upplösning har nu förutsättningar skapats för att förverkliga den gemensamma säkerhet som man på 80-talet talade om. Till skillnad från 80-talets gemensamma säkerhet handlar det nu om en demo- kratiernas gemensamma säkerhet, inte om fredlig samlevnad mellan demokrati och diktatur i Europa. Det glädjande i detta borde vi också kunna vara över- ens om. Svensk säkerhetspolitik har alltsedan Birger Jarls trupper 1239 mötte Alexander Nevskij på floden Nevas is bestämts av vårt förhållande till Ryssland. Långt ifrån alltid har det varit ryssen som varit den aggressive i det förhållandet. Att se den geopolitiska verkligheten i vårt grannförhållande till Ryssland är därför i sig inte utslag av någon ryssnoja. Kanadas förre premiärminister Trudeau lär om USA ha sagt, att sover man i samma säng som en elefant är det alltid farligt när elefanten vänder på sig. Så är det att vara granne till en stormakt. I en av höstens viktigaste böcker - Segern vid Narva - visar den estniske Stockholmsambassadören Margus Laidre hur Sveriges stormaktsvälde började falla samman i striderna med det framträngande Ryssland. Sverige blev med tiden en fredsälskande nation som många andra utan stormaktsanspråk. Men det tog tid att vänja sig. På samma sätt ger Sovjetväldets fall Ryssland en unik möjlighet att bli en värdefull partner och en fredsälskande nation utan stormaktsanspråk mitt i det demokratiska Europa som nu växer fram. Det tar säkert tid att vänja sig, men det underlättar, som Gri- gorij Javlinskij framhöll vid Folk och Försvars konfe- rens i Sälen för två år sedan, om Europa ställer sam- ma krav på Ryssland som på varje annan normal europeisk demokrati - varken mer eller mindre. Med de tre baltiska staternas återkomst som fria självständiga stater och med ett demokratiskt Polen på dess sydöstra stränder har Östersjön blivit fredens hav. Det har i ett slag förändrat Sveriges säkerhets- politiska läge. Några militära invasionsföretag över Östersjön är inte längre att räkna med inom överskåd- lig svensk försvarsplanering. Baltikums sak är således vår av rent egenintresse. Fru talman! Det är ganska förståeligt att man i vå- ra grannländer och ute i Europa med viss förvåning följer känslosvallet i svensk säkerhetspolitisk debatt, en debatt som för en utomstående lätt kan framstå som om svensken inte upptäckt att det kalla kriget faktiskt är över. För de historiskt insatta är det, och det får vi väl vara glada över, kanske inte så överras- kande. De vet ju att svensk säkerhetspolitisk debatt främst haft inrikespolitiska syften. Trängda socialdemokratiska regeringar har re- flexmässigt gripit till säkerhetspolitiken för att stig- matisera besvärliga politiska motståndare. Det har omvärlden klokt nog aldrig låtit sig påverkas av, men taktiken har inte varit utan framgång på hemmaplan. Under det kalla kriget trodde många att det gällde att sitta blickstilla i båten. Så är det inte längre. Men varför då denna upphetsade debatt om alli- ansfrihetens vara eller icke vara? Varför då denna fixering vid NATO? Ja, kanske därför att vi utan yttre press i dag faktiskt kan vara överens om så mycket i svensk säkerhetspolitik, men också därför att det tar tid att ändra beteende och en till synes lyckosam tak- tik. Fru talman! Jag kan lätt föreställa mig de retoriska frågor eller utfall som kan komma i kommande re- plikskiften, när man vet att jag inte längre har re- plikrätt. Då är det inte längre fråga om dialog, vilket utrikesministern brukar efterlysa. Jag vill därför upp- repa de entydiga besked som lämnats tidigare från denna talarstol. Lyssna noga nu Viola Furubjelke, Thage G Peterson, Lena Hjelm-Wallén och Britt Bohlin! Vår neutralitetspolitik under det kalla kriget var varken heroisk eller präglad av global solidaritet. Men den tjänade oss väl och hade därför alltid också Folk- partiets helhjärtade stöd. De välkomna förändringarna i Europa efter det kalla krigets slut gjorde den tradi- tionella neutralitetspolitiken obsolet. Därav vårt inträ- de i EU med dess gemensamma utrikes- och säker- hetspolitik. Den militära alliansfriheten ålägger oss inga andra restriktioner än att vi inte gör några automatiskt för- pliktande försvarsåtaganden. Den militära alliansfrihe- ten tjänar oss därför också väl. Sverige behöver inte och har ingen anledning att gå med i en sådan militä- rallians som NATO varit och fortfarande formellt är. NATO behöver inte Sverige, och Sverige behöver inte NATO. Men, fru talman, handlar säkerheten i Europa då bara om NATO? Nej, självfallet inte. FN har alltid varit en hörnsten i Folkpartiets utrikespolitiska vision. Vi drömmer nog mer om en gränslös värld än de flesta. Och vi ängslas mindre inför att ta konkreta steg för att förverkliga den när tillfälle verkligen bjuds. Kalla krigets slut gav oss alla hoppet att FN skulle kunna bryta sin förlamning och bli det kollektiva verktyg för fred och säkerhet som FN-stadgans bok- stav alltid utgjort. Besvikelsen var därför stor bland oss liberaler över FN:s misslyckande i Bosnien. Men det var inte FN-tankens misslyckande utan dess medlemsstaters, inbegripet vår egen. Hur många gånger under mer än tre års folkmord i Bosnien har vi tvingats höra svens- ka regeringar slingra sig undan krav på ett rakryggat uppträdande i FN och hänvisa till att Sverige bara lojalt skulle följa de beslut som FN fattade? Det är bara att hoppas på en metamorfos från regeringen, när nu Sverige tar plats i säkerhetsrådet. Vi lovar att vara en nyttig blåslampa. Det kommer säkert att behövas - för FN:s skull! Fru talman! Grogrunden för totalitär och nationa- listisk politik ligger i ekonomisk och social stagnation och misär. Det borde det europeiska sekel som snart går till ända väl ändå ha lärt oss? Ett utökat och integ- rerat samarbete för ekonomisk och social utveckling är därför den viktigaste vägen mot fred, frihet och demokrati i Europa. Därför är EU det viktigaste fredsprojektet i Europa. En fortsatt utvidgning och integration av de nya demokratierna i EU är därför nyckelfrågan. EU som ett verkligt fredsprojekt uteslu- ter däremot varje försök att utestänga världen utanför och de människor som lever där. Verklig fred är odel- bar. EU tillkom visserligen under det kalla kriget men avsåg att föra samman gamla fiender bland Västeuro- pas demokratier. Europarådet däremot skapades som ett bålverk för demokrati och mänskliga rättigheter inför främst den totalitära kommunismens framgångar i Öst- och Centraleuropa. ESK eller OSSE, som det heter i dag, skapades som ett forum där det västra Europas demokratier och det östras kommunistiska diktaturer kunde finna former för fredlig samlevnad. Europarådet och OSSE har visat att också strukturer från det kalla krigets dagar kan finna värdefulla nya roller och uppgifter i byggandet av Europas gemen- samma säkerhet. Men utvecklingen mot gemensam säkerhet i Euro- pa är inte färdig. Europas framtida säkerhet står på flera ben. Utvecklingen i Bosnien visar tyvärr att gemensam säkerhet också kräver militära medel. I dag tror nästan ingen utanför den svenska debatten att det finns något alternativ till NATO i detta avseende. När länder som Frankrike och Ryssland lägger högsta prioritet vid sitt framtida samarbete med och i NATO, säger det mycket om den förändrade verkligheten. Det är bra för Europa och för Sverige att vi får en gemensam säkerhetsstruktur i Europa. Det är därför bra, om NATO fortsätter att förändras, så som det börjat. Det är bra, om NATO utvidgas till att omfatta alltfler av de nya demokratierna i Öst- och Centraleu- ropa. Det är bra, om NATO fortsätter att utveckla och fördjupa samarbetet med Ryssland, i en framtid kan- ske som NATO-medlem. "Det NATO vi ser leda IFOR i Bosnien är inte detsamma som kalla krigets NATO, och NATO om sex-sju år kommer att vara än mer förändrat. Vår vision är en framtid där nationella försvar successivt minskar i betydelse och gemensamma insatser skapar en ny europeisk säkerhetsordning", sade Ingvar Carls- son i sitt sista säkerhetspolitiska tal för snart ett år sedan. Det borde vara i Sveriges intresse att aktivt med- verka till att den utvecklingen fortsätter och stärks. I detta framtida NATO har också Sverige en självklar plats. Men låt mig göra alldeles klart att frågan om ett svenskt medlemskap i NATO i sig gärna kan vänta och tas upp om den blir aktuell, bara Sverige tar vara på varje möjlighet att nu medverka till och påverka den gemensamma säkerheten i Europa, som NATO bör och kommer att kunna bli en hörnsten i. Om man vill ha gemensam säkerhet och om NATO i slutändan, som så många europeiska stater önskar, blir den del av den alleuropeiska säkerhets- ordningen som förfogar över nödvändiga militära medel för att värna säkerheten i Europa - vore detta då från svensk sida fel form, fel bokstavskombina- tion? Finns det bokstavskombinationer som enligt den svenska regeringens uppfattning helt enkelt inte får bli slutformen för den alleuropeiska säkerhetsordningen? Vore det rent av så allvarligt att vi borde vidta åtgär- der för att förhindra att så sker? Det borde vi kunna få svar på i dag. Fru talman! I en intervju i Dagens Politik förkla- rade Olof Johansson att Folkpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna försöker smyga in Sverige i NATO. Nog för att Centern och Socialdemokraterna med gemensamma krafter kör Sverige allt djupare ned i massarbetslöshetens träsk, men nog vore det hybris att tro att våra tre partier ensamma skulle kunna smy- ga in Sverige i NATO. Dessutom tycks åtminstone regeringens företrädare tycka att vi i Folkpartiet inte smyger tillräckligt mycket varje gång vi talar öppet om dessa frågor. Nej, för att smyga in Sverige i NATO krävs det någon mer aktör. För den händelse Sverige smögs in i EU, så var det inte de partier som tidigt talade öppet om det som var ansvariga för det. Det var snarare de s.k. folkrörelsepartier som varnar och hotar dem som vill ha en öppen debatt innan alla beslut är fattade. Jag sade tidigare att NATO inte behöver Sverige som medlem. Tvärtom är NATO mer än nöjt med hur Sverige i praktisk handling deltar ute i Europa. Det framgick senast i går vid ett seminarium som USA:s ambassad ordnade. Misstanken om att det smygs med Sveriges allt närmare samarbete med NATO kan Olof Johansson med fördel rikta till sin närmaste samarbet- spartner. Vem är det som utan någon egentlig bered- ning försökt smyga in Sverige i WEAG? Men där kanske NATO nu hjälper oss till en öppen redovis- ning av vad regeringen håller på med. Nej, jag tror inte att Socialdemokraterna kommer att ha några betänkligheter, om och när den dagen kommer att det vore naturligt med en svensk ansökan om medlemskap i det nya NATO. Men var står Cen- tern, partiet som har gjort svenskt utanförskap till sitt signum? Inför NATO:s generalsekreterare Solanas besök förklarade Centerns talesman i utrikesutskottet, Helena Nilsson, att denne visade en "upprörande brist på inlevelse för den ryska inställningen" för att denne avfärdat ambassadör Grinjevskijs invändningar mot NATO-utvidgningen i klassisk rysk stil. Olof Johansson förklarade i den nämnda intervjun: "I Ryssland finns ett oerhört starkt psykologiskt mot- stånd mot NATO-utvidgningen intill sina egna grän- ser". När, Helena Nilsson, uttalade sig Centern i samma tonläge om det starka psykologiska motståndet i de baltiska staterna till den ökade handlingsfrihet som förändringarna i CFE-avtalet i våras innebar intill deras gränser? Eller om den upprörande bristen på rysk inlevelse i den baltiska inställningen till detta? Eller inför ryska parlamentarikers ständigt återkom- mande utfall mot de baltiska staternas integritet? Eller inför president Jeltsins brutala krossande av Tjetjeni- en? I intervjun förklarar Olof Johansson att om NATO:s omorientering äger rum "blir det inte samma spänningsskapande organisation som tidigare." Jag vill fråga Helena Nilsson: Var det en "spänningsskapande organisation" som tog ledningen och stoppade det mer än tre år långa folkmordet i Bosnien, om vilket inget annat parti varit så tyst i riksdagens talarstol som just Centern? Och är det Centerns uppfattning att NATO, de västeuropeiska demokratiernas gemensamma försvar- sorganisation under det kalla kriget, främst varit en "spänningsskapande organisation"? Innebar den svenska neutralitetspolitiken för Centern en ideolo- gisk neutralitet mellan Västeuropas demokrati och Östeuropas kommunism? Det kan säkert diskuteras vem som vann det kalla kriget - om någon vann. Men, Helena Nilsson, var det för Centern likgiltigt vem som förlorade det? Fru talman! Det finns de som i Centerns muller in- för en svensk NATO-debatt ser ett taktiskt spel för att utnyttja en fortfarande osäker svensk opinion. Jag tror inte att det är så. I Helena Nilssons och Olof Johans- sons utfall mot de västliga demokratiernas samarbete och vädjan om förståelse för ryska känslor finns allt- för mycket av centerrörelsens traditionella duckande inför hotfulla grannars mullrande. Då är det lättare att komma med höttande pekfingrar mot stabila demo- kratier, som aldrig skulle drömma om att hota tillba- ka. Fru talman! Folkpartiet står givetvis bakom samt- liga sina reservationer i betänkandet, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna 5, 10, 18 och 21. Beträffande reservation 14 avstår jag från att yrka bifall - Folkpartiet kommer här av tekniska skäl att rösta för reservation 13 av Moderata samlingspar- tiet, liksom vi kommer att rösta för den gemensamma reservationen 1. 0789744347006 N 2010-01-01 00:00:00 211851 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0930/#anf17