2348940 GK0930 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:30 Onsdagen den 20 november 1996/97 30 1996-11-20 00:00:00 Sveriges säkerhetspolitik 988AA066-79D1-400F-9EB1-FDC98DDB962D 16 GÖRAN LENNMARKER (m) m Fru talman! Vi skall nu debattera det gemensam- ma utskottets betänkande om svensk säkerhetspolitik. Inledningsvis vill jag säga att säkerheten har två ben. Det ena är civil säkerhet, och det andra är militär säkerhet. Båda benen är lika viktiga. Den europeiska integrationen är en huvudfaktor för att skapa europeisk säkerhet. 1930-talets miss- lyckande och efterkrigstidens framgång i Västeuropa visar hur viktig den breda europeiska integrationen är för att skapa frihet, fred och välstånd. Europarådet sätter upp normer för mänskliga rät- tigheter, demokrati- och minoritetsfrågor. EU och dess föregångare lade grunden för den breda integra- tion som omfattar hela Västeuropa och numera allt fler länder i öst. Vad vi nu ser är inte att man skapar nya alleurope- iska samarbetsordningar utan att de västeuropeiska också kommer att röra sig österut och omfatta de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Detta är viktigt. I Sverige finns ibland en före- ställning om att man nu skulle ha ett bredare säker- hetsbegrepp, precis som om det vore någon nyhet. Vi är 50 år efter vår tid om vi tar fram detta som något nytt. Självfallet har säkerhet alltid skapats genom ett brett civilt samarbete. Hela den europeiska integratio- nens idé är just detta att ta bort gränshinder, skapa mekanismer för samarbete, bygga en inre marknad samt Europarådets normer för mänskliga fri- och rättigheter. Nu är det viktigt att också länderna öster om Ös- tersjön får del i det här samarbetet. Därför måste den svenska linjen vara tydlig. Det skall vara en möjlighet för de nya demokratierna i Central- och Östeuropa att kunna komma med som medlemmar i EU redan år 2000. Det skall vara samma rätt för länderna på Balti- kum, Estland, Lettland och Litauen, som för Polen och andra centraleuropeiska länder att komma med. Sedan hänger det naturligtvis på dem själva hur de förändrar sina samhällen och inför demokrati, rättssta- ten och marknadsekonomin. Vi ser alla att rättsstaten kanske är det svåraste av allt. Det konstiga i den svenska debatten är att en del av de partier som betonar den civila säkerheten kraf- tigast samtidigt är partier som är föga intresserade av att utveckla det civila samarbetet. De tycker att vi helst skall gå ur EU. Vi skall inte ha fasta och förplik- tande mekanismer för det här samarbetet. Då tror jag att man har missförstått hela det europeiska integra- tionstänkandet. Det har ju bottnat i just detta att det under 1930-talet inte fanns ett brett civilt samarbete. Det saknades, och det byggdes upp efter andra världskriget. Man lärde sig av misstagen i det förflut- na. Om det breda civila säkerheten är viktig, vilar den likväl på den militära säkerhetens hårda kärna. Det finns ingen motsatsställning mellan dessa båda strä- vanden. Historien visar entydigt att säkerheten byggs på båda sätten. Under mellankrigstiden misslyckades Europa med att bygga en fast säkerhetsordning. Nationernas För- bund, som i praktiken var den europeiska säkerhets- ordningen under mellankrigstiden, blev det som eng- elsmännen kallar en vackert-väder-organisation, dvs. den fungerade när vädret var vackert, men när parter- na var oense, när onda krafter påbörjade aggression fungerade den inte längre. Den var inte förpliktande. Den gick bra när man satt kring bordet och samtalade, men när aggressionen började fungerade den inte. Västeuropa har haft en fast militär säkerhetsord- ning efter andra världskriget. NATO har varit denna. Vi kan för övrigt notera att den har en struktur som påminner om den som var tänkt för FN, men som aldrig blev förverkligad för FN på grund av det kalla kriget. Det handlar om militära stabsutskott och allt sådant som FN har i sin stadga, men som aldrig blev någonting. Egentligen kan man säga att NATO i stor utsträckning förverkligar det som FN var tänkt att bli 1945. Sverige, Finland och Österrike kunde inte delta i NATO. Likväl hade alliansen en avgörande betydelse för att säkra frihet och fred i hela Västeuropa. Vi kan ju fundera över varför vi inte har samma standard i Sverige som man har öster om Östersjön. Varför har vi inte samma förhållanden? Jo, därför att friheten och freden säkrades i Västeuropa. Det finns anledning att betona det när vi ser tillbaks på den mycket besvärliga period som det kalla kriget utgjorde. Men nu är situationen en annan. Nu finns det möj- lighet att i verklig mening bygga en fast europeisk freds- och säkerhetsordning. Detta är mycket viktigt. Det måste innebära att man skall bevara freden genom att garantera säkerheten också för ett litet land som inte kan försvara sig av egen kraft. Det är själva kär- nan i den militära delen av en säkerhetsordning. His- torien visar att onda och aggressiva krafter kan dyka upp under olika perioder. Bara under de senaste åren under 90-talet har vi sett hur Milosevic och serbiska extremister startat de jugoslaviska krigen i syfte att expandera sitt territorium, och vi har sett Tjetjenien. Priset har varit ohyggligt högt. Vad vänder sig då en europeisk säkerhetsordning mot? Det är fråga som många ställer. Finns det någon fiende? Riktar den sig mot någon? Ja, det finns en mycket tydlig fiende. Den fienden är aggressorn. Det är själva idén med en säkerhetsordning att den skall vända sig mot den som är aggressor, den som startar krig och den som vill använda våld för att nå politiska syften. Det är fienden, och det måste vara den tydliga fienden i varje säkerhetsordning. Det är därför man bygger den. Det handlar om dem som vill gå på trots mot de normer som vi har satt upp, de principer som vi nu har manglat fram i Europa genom en bitter his- torisk erfarenhet. Det är normer i såväl Europarådet, FN som OSSE, och vi måste se till att de följs. När vi diskuterar en europeisk freds- och säker- hetsordning är det viktigt att komma ihåg att den blir förpliktande också för Sverige. Vi kan inte ha en ordning där man bygger en europeisk freds- och sä- kerhetsordning där vissa länder plötsligt säger att det inte angår dem, de berörs inte av detta och att de skall stå utanför. Det är självklart att Sverige måste vara berett att påta sig samma ansvar och förpliktelse som alla andra länder. När vi tittar på Afrika skall vi erinra oss att Euro- pa har haft en mycket blodigare historia långt in i sen tid med förtryck och industriell utplåning av männi- skor. Det finns ingen anledning för oss att tro att vi kan ta lätt på dessa saker och att vi på något sätt kan luta oss tillbaka och säga att framtiden är så ljus nu att vi inte behöver lägga ned så mycket energi och att vi kan ta det lugnt och stoppa upp. Det var för övrigt vad man tyckte ibland på 1920-talet. Det såg så ljust ut efter första världskriget att det inte fanns någon an- ledning att lägga stor energi på sådana här saker. Nu är det viktigt att arbeta för den europeiska sä- kerhetsordningen. Vad blir då denna? Det ser ut som om NATO kommer att växa fram som den militära säkerhetsordningen. Vi vet inte bestämt än. Vi har inte det slutliga svaret, men det ser så ut. Europa har goda erfarenheter av amerikansk militär närvaro på vår kontinent. Genom NATO kan USA delta i att säkra säkerheten tillsammans med ett fredligt och demokratiskt Ryssland, eller i värsta fall mot ett re- vanschistiskt. De nya demokratierna i Central- och Östeuropa önskar praktiskt taget alla bli medlemmar i NATO och ser det som det bästa sättet att försäkras friheten och självständigheten. Det är naturligt att tankarna i de baltiska länderna kretsar mycket kring friheten och självständigheten. Alla har väl i färskt minne det ohyggliga pris som ockupationen innebar. Förra gången var vi fria i 20 år. Hur länge skall det bli nu? Det är en mycket vanlig fundering man möter i Est- land, Lettland och Litauen. Det är självklart att mycket cirkulerar kring detta. Därför är det viktigt att vi inte bara respekterar de baltiska ländernas rätt att själva välja sin säkerhets- politiska lösning utan också ser positivt på deras strä- van till NATO-medlemskap. Att Estland, Lettland och Litauen känner sig fullständigt trygga är viktigt inte bara för dem själva utan för Europa i stort, och även för Sverige. Därför menar vi att man borde uttrycka just detta också i det här betänkandet. Vi har poängte- rat detta i en reservation. Låt mig i det här sammanhanget säga att det är mycket uppseendeväckande att statsministerns besök i Tallinn och Riga, där han ju faktiskt formulerade tankar om svensk politik gentemot Baltikum, över huvud taget inte finns omnämnda i detta betänkande, trots att man har refererat till andra uttalande av statsministern i andra sammanhang. NATO har beslutat öppna organisationen för de nya demokratierna i Central- och Östeuropa. Samti- digt skall man bygga upp samarbetet med Ryssland, och även med Ukraina och andra som av olika skäl inte vill ingå i det här samarbetet. Detta är också bra för Ryssland. Att Ryssland har trygga grannländer i väster främjar även en demokra- tisk utveckling i Ryssland. Länder som känner sig trygga i frihet och självständighet har betydligt mycket lättare att samarbeta med sin stora granne i öster. Det ofta spända förhållandet kan bli mindre spänt om inte den nationella självständighetsfrågan ständigt pockar på uppmärksamhet. Det blir också lättare att ha goda relationer med rysktalande minori- teter. Man behöver inte se dem som något slags fem- tekolonnare, utan kan ha ett avspänt och klokt förhål- lande om man känner trygghet i sin egen säkerhet. I den ryska föreställningen finns ofta bilden av ett NATO som skulle bli något slags hot. Så behöver det inte bli. Vi har ju själva erfarenhet av 50 års nära gräns med NATO. Vi har faktiskt Europas längsta NATO-gräns. Vi har tyckt att det har varit en fördel för Norge, Danmark och Island att de har känt sig trygga i sin nationella självständighet. Det har varit en fördel för Sverige. Det har gjort det lättare i det nor- diska samarbetet. Vi har haft en av Europas öppnaste gränser. Det motstånd som finns i politiska kretsar i Ryss- land beror nog på två saker. Det finns de som miss- uppfattar det hela och ser NATO som ett block och som någonting som kan bli aggressivt. Där får man väl bedriva folkupplysning för att erinra om hur t.ex. Danmark, Norge och Island upplevt sitt NATO- medlemskap. Sedan finns de ju andra som har dolda motiv för detta. De anser att ett NATO-medlemskap skulle kunna blockera för att man skall kunna återvin- na territorium som har förlorats till följd av Sovjet- unionens upplösning. Det finns revanschistiska kraf- ter. Det skrivs obehagliga artiklar. Det finns männi- skor - det är oklart hur många de är - som har detta som sitt främsta motiv mot NATO-utvidgningen. Det finns också de i Ryssland, de som jag själv ofta träffar, som ser det snarare tvärtom. De säger att det är bra att även Ryssland kanske i framtiden skall ingå i denna gemensamma europeiska säkerhetsord- ning, när Ryssland skall bli en stabil västlig demokra- ti. Det fanns en tid då Tyskland uppfattades som ett hot av sina grannar. Men tyskarna har genom en kon- sekvent politik gentemot sina grannar övertygat dem om att sådana risker inte längre finns. Därför ankom- mer det nu på Ryssland att i sin politik se till att gran- narna inte behöver känna oro. Fru talman! Bedömningen av utvecklingen i Ryssland är en viktig komponent för bedömningen av hotet mot Sveriges säkerhet. Det handlar om framti- den. Vi kan göra bedömningar av hur det ser ut nu, de närmaste månaderna. Det har inte stor betydelse för vår försvarskapacitet, den är given av beslut ganska långt tillbaka i tiden. Det är svårt att bedöma den långsiktiga ryska utvecklingen. Perspektiven varierar mellan utveckling mot demokrati och marknadseko- nomi och scenarion där de rödbruna krafterna, natio- nalsocialisterna, kommer till makten. De som varnar kraftigast för det här är faktiskt demokraterna i Ryss- land. Det är inte så att man från utsidan varnar utan inifrån Ryssland. Zjirinovskij förespråkar ju öppet en uppdelning à la Molotov-Ribbentrop - vi har sett den linjen på kartan. Den skiljer sig möjligtvis på själva dragningen från tankegången mellan Molotov och Ribbentrop. Ziuganov har i sin bok Jag tror på Ryss- land pläderat för antisemitism och antivästliga värde- ringar. Den påminner om Mein Kampf, säger de som läst boken. Den finns än så länge bara på ryska. Vi menar att det finns anledning att skärpa be- dömningen vad gäller utvecklingen i Ryssland i så måtto att det kan gå riktigt illa. Det kan i alla fall inte uteslutas. Det är ingenting vi vet. Det är ingenting man vet i Moskva. Det är ingenting vi kan veta med någon stor sannolikhet, vare sig vi moderater eller andra i denna kammare. Men det kan inte uteslutas. I det här sammanhanget får jag säga att det är be- klagligt med den debatt som vi just hade, att Sveriges statsminister formulerar sig på sådant sätt att det, om det kommer till kännedom - vilket jag inte är så säker på det gör i Moskva - uppfattas som ett inlägg snarast till stöd för de rödbruna krafterna i Ryssland. Fru talman! 1992 års försvarsbeslut fattades efter det kalla krigets slut. Strävan var att förändra försva- ret till de nya förutsättningarna efter det kalla kriget men också att höja kvaliteten på försvaret, vilket var tydligt inte minst efter Gulfkriget. Försvaret skulle bli smalare men vassare. Länderna i det kontinentala Västeuropa känner sig nu trygga. Möjligheten av ett massivt sovjetiskt anfall västerut är borta. En rad nya demokratier finns emel- lan. Därför har man i de stora västeuropeiska länderna kunnat minska försvaret betydligt i omfattning. Den amerikanska närvaron har också dragits ner. I Ryss- land, Västeuropa och på en del håll i Centraleuropa har försvarsnivåerna kunnat dras ned högst avsevärt. Situationen är annorlunda här i norr. Finland om- strukturerar sitt försvar. I Baltikum bygger man upp egna försvarsmakter. I Polen har en betydande om- strukturering och modernisering skett. Orsaken till detta ligger naturligtvis i att situationen här i norr skiljer sig från den nere på kontinenten. Den militära potentialen för ett angrepp har inte minskat på samma sätt här som där nere. Osäkerheten om utvecklingen i Östersjöområdet är fortfarande mycket stor. Sammantaget gör det att det är angeläget att vi i Sverige tillsammans med våra nära grannländer håller uppe en tillräcklig försvarsförmåga. Den bedömning av hotbilden som riksdagen förra året skärpte i förhål- lande till regeringen gör det dessutom rimligt att vid- hålla 1992 års försvarsbeslut. Vi reserverar oss som bekant till förmån för detta i betänkandet. Låt mig avslutningsvis, fru talman, nämna att det finns åtskilliga frågor som jag inte tagit upp här. Inger Koch kommer att ta upp frågan om internationellt minförbud. Henrik Landerholm kommer att beröra CFI-avtalet, vapenexporten och konsekvenserna för försvaret. Bertil Persson kommer att vidga Rysslands- analysen. Till sist yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2. 0739152363302 N 2010-01-01 00:00:00 211850 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0930/#anf16