2348922 GK0912 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:12 Onsdagen den 9 oktober 1996/97 12 1996-10-09 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt 21159D40-1974-4397-A626-B266C9323A9B 42 ALF SVENSSON (kd) kd Fru talman! Ibland är man dåligt upplagd för den politiska trätan. Livet rymmer ju så mycket mer än bara politik. Det finns skeden då de icke-materiella frågorna ockuperar ens sinne och väger tyngre än de som enkelt kan mätas i kronor och ören. Det kommer dagar, sannolikt för oss alla förr eller senare, då de existentiella funderingarna tränger undan det mesta. Då passar i regel inte de stora orden och åthävorna. Mina till hög ålder komna föräldrar har det mycket svårt i dag på grund av sjukdom och svaghet. Just därför flyger mina tankar ständigt i väg till dem. Under en partiledardebatt förväntas det från många håll - också från de egna sympatisörerna - att de verbala flisorna skall yra, att man skall plocka publika poäng och helst kunna uttrycka sig så rubrik- mässigt att man kommer med i TV-nyheterna, i radio och i tidningar. Inte så sällan är ju den politiska debat- ten ett forum för effektsökeri. Fru talman! Om pengarna till kommunikationssek- torn tar slut eller inte räcker till, då får ingen för sig att stänga vissa vägar eller trafikplatser. På något sätt skaffar vi fram pengar och bygger färdigt. Och Den- nispaketet kan tydligen sysselsätta stockholmare år ut och år in, tycker jag mig kunna förstå. Om pengarna till nationalscenerna ebbar ut, då bommar vi inte igen någon av scenerna. På något sätt ordnas det fram pengar. Om inte på annat sätt så ge- nom sponsring. Detta är verksamheter som skall fin- nas. Och jag är självfallet också av just den åsikten. Men när det krisar ute i kommuner och landsting, då upphör på ett märkligt sätt vårt verklighetsansvar. Då stänger vi vårdavdelningar, då låter vi köerna växa, då tolererar vi att människor får vänta i ångest inför operationer, att anhöriga får förtvivla, att perso- nalbristen blir så förödande att allt färre anställda får fara som skottspolar mellan sjukrummen. Herr talman! Jag vill betona att mina båda föräld- rar tas väl om hand, så jag talar faktiskt inte i egen sak. Men jag ser ju, jag läser och jag får ständigt rapporter - rapporter ja, det vore bättre att kalla dem ångestladdade skrin av ängslan. Våra riktigt gamla tillhör den generation som ofta personifierar förnöjsamhet och tålmodighet. Eftersom de i regel dessutom hamnar i vad jag skulle vilja kalla den oglamorösa vården hörs de knappast. Under gångna år har jag skjutsat min far till hund- ratals sjukbesök på lasarett och sjukhem. Jag minns ett tillfälle då vi just skulle gå in på en långvårdsav- delning. Så hette det då. Ibland byter vi namn på företeelser och tycks tro att det ändrar verkligheten. Kom ihåg, sade far, att de tysta ligger här inne - de som saknar talesmän. Vi försöker på något sätt klara oss från våra dåliga samveten i dag, för dåliga samveten skall vi ha. Vi säger att man inte får generalisera. Vi stryker under ett självklart faktum: att vården inte är dålig överallt. Det är ungefär som om man inte skulle agera mot krig för att det existerar fred på de allra flesta håll, eller som om man inte skulle bry sig om de arbetslösa för att de flesta trots allt fortfarande har jobb. Vård- och omsorgssituationen är utmärkt för många, men i det närmaste katastrofal för andra. Kära ledamöter här i kammaren, helt oberoende av parti- tillhörighet - så kan vi inte ha det! Observera att jag säger "vi". Jag hoppas att ni läste professor Hugo Lagercrantz artikel i DN, publicerad den 29 september, där han skriver att vården är pressad till ett bottenläge och att han skäms över hur handikappade barn och deras föräldrar tas om hand. I sammanhanget kan jag inte låta bli att uttala den djupaste häpnad över att socialdemokrater, vänster- partister och miljöpartister kunde klä av Stockholms landsting 3 000 miljoner. Hur kunde ni? Vi upprörs självfallet när s.k. affärer avslöjas och när lurendrejeri och fiffel uppdagas. Men jag frågar mig om inte det kollektiva trixandet med löften och dribblandet med folks förväntningar också skulle behöva ingå i JK:s uppdrag att fundera över nya revi- sionsmetoder. Vifta inte bort professor Lagercrantz starka ord i något landsting! Läs vad ordföranden i kristdemokra- ternas seniorförbund Jerzy Einhorn skriver i dagens DN. Gå ut på avdelningar, och ni kommer på många håll att se hur personalen jagar runt i korridorer utan någon som helst möjlighet att sitta ned och förklara eller hjälpa medmänniskor ur deras rädslor eller hinna mata på ett rimligt sätt. Följ med hemtjänsten ut här i storstadsregionen och fundera sedan över hur gamla, sjuka och ensam- ma har det när hemtjänsten rusar vidare. Landstingen skall spara. Kommunerna skall spara. Det kallas rationaliseringar. Jag tror inte alls att jag för någon lyssnare eller tittare behöver påpeka att ordet "ratio" betyder förnuft, men låt mig erinra om det. Det som nu sker ute i landsting och kommuner kan inte få kallas rationalisering. Det har inte med förnuft och klokskap att göra. Det skall kallas för vad det är: uppenbara försämringar. Vi har allihop under senare tid uttalat oss om be- hovet om moral och etik. Dessa ord eller uttryck som så länge för många kändes främmande i den politiska debatten har verkligheten mer och mer tvingat oss att fundera över, som väl är. Låt oss inte underskatta alla dessa s.k. affärers inverkan på demokrati och an- svarstagande. Men moral och etik handlar inte enbart och kanske inte ens i första hand om svindlerier i Motala eller Gävle eller någon annanstans. Moral och etik handlar i första hand inte om sedelbuntar och kontokort. Moral och etik handlar om människovär- det, och därmed i synnerhet om hur vi behandlar och tar hand om våra barn och våra gamla. Jag påstår att vi i dag genom att syssla med något som vi kallar rationaliseringar - ibland t.o.m. moder- niseringar - men som i själva verket är förskräckande försämringar kränker människovärdet och sviker den moral och etik som tillhör vår tradition. Vi vet - vi behöver inte låtsas leva i okunnighet - att gapet mellan resurstilldelning och behov blir allt större inom vården. Vi begriper att detta går ut över medmänniskor och deras självklara rätt till värdighet. Så här kan vi inte ha det. Välfärden är säkrad, sade statsministern i sin re- geringsförklaring. Hur kan landets politiskt ytterst ansvarige fälla ett så absolut påstående? Som om budgetsaldot allena skulle vara ett bevis på landets välfärd! Som om siffertabeller från Finansdeparte- mentet klargör hur det står till på geriatriska avdel- ningar och redovisar hur ensamheten kryper utmed väggarna dag ut och natt in i många äldres lägenheter! Jag känner mycket väl till kritiken som riktas mot oss kristdemokrater för att vi under fyrpartiregeringen tvingades acceptera att mellan 3 och 4 miljarder drogs in från kommunerna. Det skrevs hundratals - ja, san- nolikt tusentals - insändare och elaka pamfletter mot oss för det, men alla dessa ekon till skribenter måtte väl ändå nu ha insett att man bör illskrika i dag om man kritiserade högljutt den gången, när mellan 3 och 4 miljarder drogs in. Utöver de 3-4 miljarder som fyrpartiregeringen tog av kommunerna har ju nuva- rande regering dragit in bortemot 20 miljarder, trots att det under valrörelsen lät som om man skulle lämna tillbaka de 3-4 och sedan inte plocka kommunerna på en enda krona. Herr talman! Varifrån skall vi få resurser så att mor Hulda slipper ligga ensam och rädd? Varifrån skall vi få pengar, så att inte cancerpatienten behöver stå längre i operationskön med sin ångest? Varifrån skall vi ta pengar så att personalen får någon enda minut över för att hålla patienten i handen och samtala om känslor och rädslor? Hur skall vi bete oss för att återupprätta och mani- festera medmänsklighet och värdighet? Vi kan ju omöjligt kalla oss kulturnation om vi inte gör det. Vi kristdemokrater ivrade under valrörelsen 1991 för att löntagarfondspengar skulle användas till att säkra värdig vård. Men med 7,1 %, som vi fick i det valet, når man svårligen ända fram. Vi gjorde inte det. Herr talman! I kristdemokraternas budgetmotion avsätts större resurser till vård och omsorg. Det är naturligtvis inte alls särskilt tilltalande att bl.a. plädera för en momshöjning, vilket vi gör, eller att föreslå ytterligare en karensdag, vilket vi gör. Men vi gör det just av den anledningen att vi inte kan uthärda att vården försämras. Vi kan inte acceptera att våra äldre skall fösas åt sidan, att de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna skall hamna i strykklass, att mediciner skall bli för dyra och läkarbesök upplevas som omöj- liga. De ca 6,5 miljarder som kristdemokraternas bud- getförslag ger i ökade resurser till kommuner och landsting räcker till ungefär 40 000 heltidstjänster inom vård och omsorg. Med regeringens politik kommer 30 000 anställda att avskedas under de när- maste åren. Så här kan vi inte ha det. Det finns inte mycket som är så svårt, det vet jag, som att förklara för rikets medborgare att det fordras majoritet här i riksdagen för att ett partis förslag skall kunna förverkligas. Det enda vi som kristdemokrater kan lova är att göra allt vad som står i vår makt utifrån det röstetal vi har och med den opinionsbildande förmåga vi har för att se till så att vården och omsor- gen får större resurser och så att också gamla och sjuka får uppleva rättmätig värdighet när s.k. bespa- ringar eller nedskärningar sker. Det är alldeles självklart att folk i allmänhet tyck- er, och jag vill gärna ha sagt att jag är av samma åsikt, att det måste vara något fel när människor - och det gäller ju i synnerhet kvinnlig arbetskraft - inom den offentliga sektorn avskedas från arbetsuppgifter som är nödvändiga för medmänniskors värdighet, för att i stället gå sysslolösa och uppbära arbetslöshetsersätt- ning. Välfärden är säkrad. Den ekonomiska styrkan är återvunnen, säger statsministern när Kungen och Drottningen är på plats och stora delar av svenska folket är uppmärksamt. Han säger det med myndighet när parlamentet öppnas till fanfarer och nationalsång. Och så vet vi allihop att hundratusentals människor är utanför ordinarie arbetsmarknad, att vårdsituationen är katastrofal för många, att skolsituationen har för- sämrats på åtskilliga håll, att pensionärer fruktar för morgondagen. Ibland verkar det som om politiker tror att staten och kommunerna har helt olika medborgare. Vi fick överta en ekonomi i obalans, säger Göran Persson ofta och vill göra gällande att det nu råder balans. När fyrpartiregeringen minskade utgifter, då hette det åtstramningar som ledde till depression och ned- rustning, ibland hette det t.o.m. slakt av välfärden. När socialdemokraterna skär ned kallas det sund finanspolitik och att skapa balans. Herr talman! I detta balansens och välfärdens samhälle anser sig tydligen inte kommuner att ha råd att ge de utslagna vård och rehabilitering längre. Hell- re får medmänniskor trampa ned sig i förnedring och armod än att kommuner skall nyttiggöra sig de vård- platser och den hjälp som finns - ett sällsamt kontra- produktivt ekonomiskt tänkande. Framför allt är det ett beteende som går i stick i stäv med allt vad tal om välfärd heter. Har vi politiker, och jag säger återigen vi, i denna kammare glömt Socialstyrelsens siffror om att 150 000-200 000 barn växer upp i alkoholistmiljöer? Herr talman! I detta balansens och välfärdens samhälle, som statsministern uttrycker det, försämrar regering och centerparti på ett rent häpnadsväckande sätt för jordens allra fattigaste. För de medmänniskor, de individer och familjer som terroriseras av svält och törst och som saknar allt, absolut allt, försämrar soci- aldemokrater och centerpartister på ett rent ofattbart sätt. En gång i världen ordades det om internationaler över alla gränser, om att människor skulle förena sig över nationsgränser. I dag firar vår självupptagenhet ideliga triumfer. Jodå, jag hörde också hur Arne Thorén, när han blev trängd av en journalist pläderade för en bi- ståndsnivå på 0,2 %. Jag skall självfallet inte argu- mentera mot Arne Thorén här i kammaren. Men låt mig få understryka, för jag vet att det behövs och regeringens budget visar entydigt att det är nödvän- digt, att Sverige och Europa går ingen trygg framtid till mötes, om i-länder isolerar sig från u-länder, om vi tror att framtida välfärd och säkerhet kan byggas bakom nationsgränser och separeras från omvärlden. Herr talman! Vi kommer att debattera EMU under kommande månader, och låt oss göra det. Vi kristde- mokrater anser inte att Sverige kan rösta för medlem- skap nu. Jag är rädd för att det europeiska huset stänger sina fönsterluckor så att de blir alldeles för täta. Tränger vi undan den s.k. nord-syd-dialogen från dagordningen, då har vi i första hand svikit solidari- tetstanken och i andra hand visat att vi dåligt förstått förutsättningarna för en tryggad morgondag. Välfärden är inte säkrad, statsministern, förrän vi har tvingat tillbaka arbetslösheten. Den ekonomiska styrkan är inte återvunnen förrän människor i vårt eget land och i omvärlden känner trygghet inför morgon- dagen. (Applåder) 0739780276601 N 2010-01-01 00:00:00 210570 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0912/#anf42