2348922 GK0912 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:12 Onsdagen den 9 oktober 1996/97 12 1996-10-09 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt 6709F725-2DFD-4075-B022-77F70120EFF4 14 OLOF JOHANSSON (c) c Fru talman! Sverige behöver mer av samverkan och samarbete för att politiken skall bli långsiktigt hållbar. Åratal av förstelnad blockpolitik har skadat svensk ekonomi och svenskt samhällsliv. Ytterkant- spolitik kan aldrig leda Sverige in i framtiden, vare sig den formuleras till höger eller till vänster. Prat hjälper inte heller. Det krävs handling. Det är därför en styrka för landet att det finns en stabil politisk majoritet i riksdagen för den ekonomis- ka politiken, nu i budgetpropositionen för 1997. Sam- arbetet mellan Centerpartiet och regeringen fullföljs. Osäkerhet kan undvikas, och som vi har hört i replik- skiftena här finns inte något sammanhållet politiskt alternativ. Den offentliga ekonomins sanering kan säkerstäl- las till nytta för företag och företagande och till gagn för hushållen. I båda fallen handlar det om sänkta kapitalkostnader genom sänkta räntor för investering- ar i produktionen och i boendet. Företag med lån vet vad det handlar om. Boende med rörlig ränta eller omsatta lån vet vad det ger. Tillsammans ger det miljarder och åter miljarder i sänkta kostnader för företagen och hushållen. Genom dessa sänkta kostnader stimuleras hela samhällseko- nomin. För statens ekonomi handlar det om minskat lånebehov. Det behovet blir allt mindre; också i morse krympte det. Resultatet av samarbetet kring saneringen av statsfinanserna står i bjärt kontrast till den pessimism och svartmålning som präglade inläggen från repres- tentanter för andra partier våren 1995. Förlåt mig om jag vill se tillbaka på något av det som sades då. I riksdagsdebatten den 25 april 1995 hävdade Moderaternas representant att åtgärderna i sanerings- programmet endast skulle ge marginella effekter. Folkpartiets representant hävdade att politiken som Centerpartiet och regeringen presenterade inte ändra- de bilden av ett misslyckande. Kalkylen över statsskuldsutvecklingen och nedbringandet av budge- tunderskottet ansågs vara glädjekalkyler. Kristdemo- kraternas talesman ansåg att kalkylerna var för opti- mistiska och byggde på tro och hopp. Politiken vägde för lätt, enligt Kristdemokraterna. Nu har vi facit efter 18 månader. 4,5 procentenheter lägre ränta. 20 procentenheter stärkt kronkurs. Ca 115 miljarder kronor i minskat upplåningsbehov för staten mellan 1995 och 1996. Budgetbalans är möjlig att uppnå 1998 och stabilise- rad statsskuld redan i år, långt tidigare än vad t.ex. Carl Bildt krävde att partierna skulle ställa upp på i valrörelsen 1994. Allt detta är i Moderaternas ögon marginellt. En- ligt Folkpartiet är det glädjekalkyler, trots att det redan har inträffat. Sänkt ränta, budgetbalans och rekordlåg inflation väger för lätt i Kristdemokraternas ögon. Nu glömmer och gömmer man sina egna, felaktiga pessimistprofetior och konstruerar nya. Nu formuleras myten att Centerpartiet och regeringen inget gör för att bekämpa arbetslösheten. Pessimismen blir inte trovärdigare för att den anbringas på ett nytt område i politiken. Fru talman! Fyrklöverregeringen lyckades hejda den värsta ekonomiska nedgången, hösten -92 även tillsammans med Socialdemokraterna. Sverige be- fanns sig i en djup kris. Vi stod på avgrunden till att inte kunna bestämma någonting själva över huvud taget i fortsättningen. Den ekonomiska politik som fyrklöverregeringen förde syftade till att öka tillväxten i ekonomin, hejda den kraftiga ökningen av arbetslösheten och att forma hållbara trygghetssystem. Problemens omfattning och djup gjorde att det arbetet inte kunde slutföras under en mandatperiod. Arbetslösheten var fortsatt hög. Det behövdes en politisk majoritet och en politik förankrad över den traditionella blockgränsen. I det läget valde Center- partiet att ta ansvar och samverka. Alf Svensson brukar fråga mig och jag minns allt ont som Socialdemokraterna sade om fyrklöverrege- ringen. Visst minns jag: broar, koldioxidskatter, vård- nadsbidrag, arbetsrätt, ja t.om. Ny demokrati. Men Centerpartiet har valt att inte göra saken sämre genom att lägga dessa minnen som hinder för en politik som Sverige behöver. Vi har ett större ansvar än att enbart ägna oss åt att gräla på varandra. Om ingen över huvud taget orkar samarbeta får vi en situation av osäkerhet, instabilitet, svag ekonomisk utveckling och fortsatt hög arbetslös- het. Och det var ju det vi skulle undvika. Fru talman! Sommarens jobbpaket innehåller ra- der av åtgärder som träder i kraft steg för steg inom den närmaste tiden. Samarbetet mellan Centerpartiet och regeringen har inneburit möjlighet att genomföra många åtgärder som är positiva för företagandet och för möjligheter till nya jobb. Men det är en självklarhet att allting inte händer omedelbart. Varför skulle i så fall andra länder ha ungefär samma arbetslöshetsnivåer som vi, när de väl har hamnat där? Jag skall ta några exempel. 1 miljard kronor vardera till småföretagsutveck- lingsprogram, till kretsloppsutveckling och till samar- betet i Östersjöområdet. Återinförd kvittningsrätt för inkomst av tjänst vid nystart av företag, riskkapitalav- drag, sänkta arbetsgivaravgifter, avgiftssänkningar för egenföretagare. Dubbelbeskattningen lindras i onote- rade bolag, och mer är på väg. Enkelbeskattning för ekonomiska föreningar, förnyad avdragsrätt för repa- rationer, ombyggnad och tillbyggnad, s.k. ROT- avdrag, ökade länsanslag för regionalpolitiken, ökat stöd för kvinnligt företagande, stopp för förmögen- hetsskatt på OTC-listade aktier, investeringsstöd till jordbruket, slopad bilaccis. Allt sker utan att vi lånar mer, och det är helt av- görande. Om man lånar mer och mer tappar man på andra sidan, dvs. det blir högre räntor som fördyrar investeringarna och skapar sämre konkurrenskraft. Det går inte att med politiska beslut kommendera bort arbetslösheten. Då vore det gjort. Men det går att förbättra förutsättningarna för nya jobb, och det arbe- tet pågår. Det behövs, och det kommer mera. Kvinnors arbetsmarknad måste stärkas. Det är ingen tvekan om att kvinnorna drabbas hårdast i en situation då vi tvingas strama åt i den offentliga verk- samheten, på grund av den skevhet vi har haft i sys- selsättningen på den marknaden. Skatteväxlingen måste drivas vidare med sänkt skatt på jobben och höjd skatt på miljöstörande verk- samhet. Det ökar frihetsgraden att kunna satsa på att göra arbetskraften som produktionsfaktor billigare i förhållande till annat. Förenklingar behövs för företa- gandet utöver den moderniserade och mer företagsan- passade arbetsrätten. Ett skattekonto införs. Arbetsförmedlingsnämnderna måste få makt och medel att agera kraftfullt lokalt. Därmed skapas bättre samordningseffekter av de åtgärder som samhället vidtar. Ett lärlingssystem bör införas. Reglerna för fåmansbolag skall ses över. Innovatörer och uppfinna- re måste få bättre villkor. 15 000 studentlägenheter byggs eller ställs i ordning. Energiomställning måste fullfölja skiftet från det ohållbara till det hållbara kretsloppssamhället. Miljö- tekniken skall lyftas fram. T.o.m. kulturpolitiken kan vara en motor för välbefinnande och jobb och för att balansera den ibland ganska ensidiga materialismen. Fru talman! Poängen i samhällsarbetet är inte det politiska spelet. Poängen är substansen, sakpolitiken. På samma sätt som vi klargör vad vi i Centern kan samarbeta kring finns det naturligtvis gränser för samarbetet och samhällsansvaret. Det finns projekt som vi som parti är motståndare till. Centerpartiet kan aldrig acceptera en politik som innebär att Sverige skall ansluta sig till NATO, att kärnkraften skall vara kvar, att den decentraliserade högskolesatsningen som vi har fått till stånd stoppas, att matkostnaden för en tvåbarnsfamilj höjs med 600 kr per månad - vilket tycks vara populärt under den här motionsperioden - att staten centralstyr utbild- ningen, att mångfalden i medierna hotas eller att Sve- rige blir medlem i den ekonomiska och monetära unionen, EMU. De som vill att vi skall stödja en så- dan politik känner inte Centerrörelsen. Det är bortkas- tad tid att försöka övertyga oss. EMU är värt ett särskilt kapitel. Ett av de mer märkliga för att inte säga korkade påståendena i de- batten om EMU är att vi inte kan bestämma själva om vi vill bli medlemmar eller ej. Någon skulle alltså kunna tvinga oss, eller ännu mer absurt, förmå oss att uppfylla de s.k. konvergenskriterierna, om vi inte själva gör det. Det finns enligt Centerpartiets uppfattning många starka skäl att inte bli medlem. EMU skapar ytterliga- re spänningar i östutvidgningen inom EU och riskerar därmed EU som fredsprojekt. Miljöförstöring och jobb har lämnats åt sidan, och decentralisering ha blivit centralisering. EMU, som det är tänkt, förutsätter samordnad fi- nans- och penningpolitik, och då berörs självklart skattesystemet. Beroende av denna politik är också arbetsmarknads- och socialpolitik. EMU gör EU till en politisk och federalistisk union. Enskilda staters handlingsfrihet minskas radikalt. Sverige tvingas ge upp betydande delar av självbestämmandet. Att säga någonting annat är verklighetsflykt. En valutaunion som EMU förutsätter maximal rörlighet på arbetsmarknaden. Annars kommer inte vinsterna. Europa har inte råd med att östutvidgningen och ett utvecklat mellanstatligt samarbete, bl.a. för miljön, riskeras att offras på EMU:s altare. Det är förståeligt att EMU saknar folklig förankring. Men hur kan politiska partier i Sverige förorda EMU- medlemskap och strunta i det svenska folket? Det är frågan. Varför inte lyssna på folket? Däremot behöver Sverige politiskt ledarskap som tar itu med fallskärmsmentalitet och fiffel. Personer utan samvete och med girigheten som ledstjärna måste bekämpas med lagen och med offentlighetens ljus som blåslampa. Förtroende för politiken och för politiker måste upprättas. Alla har här ett ansvar, och det är verkligen vårt ansvar. Fallskärmsinkomster skall beskattas hårdare. Ingen har hittills kunnat över- bevisa mig om att inte det skulle vara möjligt. I 80-talets kasinoekonomi planerades ett par gi- gantiska betongprojekt i Sverige. Öresundsbron var ett, Dennispaketet med motorvägsringen runt Stock- holm var ett annat. För Öresundsbron gällde: Först ett ordentligt bindande avtal med Danmark. Sedan en miljöprövning som inte fick rubba projektet, med en beslutsprocess av salamimodell, en skiva i taget. I måndags var det dags för ett par skivor till - en- ligt Georg Anderssons strategi, livligt applåderad, kan jag tänka mig, av betongens brödraskap. Omvägen över Danmark skall cementeras under Pildammspar- ken, över sundet, via ytterligare broar, och ner till kontinenten och de trafikinfarkter som redan finns där. Ingen kan påstå att vägen är rak, och Fehmarn- förbindelsen försvinner i dimman. Utöver de ekonomiska riskerna har vi stora miljö- risker för Östersjön. Även om vi inte kan övertyga varandra i den här frågan borde vi kunna vara överens om att Öresundsbron inte är ett hållbart miljöprojekt. Nåväl, Göran Perssons regering har ärvt eländet från tidigare regeringar. Vi som är motståndare till bron får konstatera att dumheter begås även i demokratins namn. Till sist dock en fråga till Göran Persson om nästa betongprojekt, Dennispaketet i Stockholmsregionen: Är det nödvändigt att dubblera den här sortens pro- jekt? Är det inte dags att ompröva Dennispaketet med dess motorvägar och biltullar? Att rädda Riddarhol- men och undvika skövling av färdig stadsbygd och orörda grönområden måste vara värt ett pris, liksom bättre kollektivtrafik. Varför inte visa hur ett hållbart trafiksystem kan se ut just i vår vackra huvudstad? Centerpartiet ger inte upp hoppet. Vi medverkar gärna till en konstruktiv omprövning. (Applåder) 059100119006 N 2010-01-01 00:00:00 210542 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0912/#anf14