<anforande>
<dok_hangar_id>2348922</dok_hangar_id>
<dok_id>GK0912</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:12 Onsdagen den 9 oktober</dok_titel>
<dok_rm>1996/97</dok_rm>
<dok_nummer>12</dok_nummer>
<dok_datum>1996-10-09 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Partiledardebatt </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>partiledardebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>2FDBC2B6-15E8-4CD7-9B67-F2660D2EFBE8</anforande_id>
<anforande_nummer>13</anforande_nummer>
<talare>LARS TOBISSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag har inget problem med det. Jag
säger inte att det skall vara förbjudet att arbeta mer än
40 timmar, tvärtom. Vår strävan är att man skall kun-
na arbeta så mycket man själv önskar, antingen det är
mer eller mindre än 40 timmar. Men den tes som
Miljöpartiet driver om att man genom att lagstifta ned
arbetstiden skulle kunna bli av med arbetslösheten -
den håller inte. Det receptet är prövat, men det funge-
rar inte.
Antingen sker arbetstidförkortningen till oföränd-
rad timlön och därmed lägre lön för individen. Det
sprider arbetsbristen och ger fattigdom till flera. Det
kan också ske med oförändrad lön men med kortare
arbetsdag. Det höjer kostnaderna och slår ut jobb.
Löntagare är inte direkt utbytbara i det moderna
samhället. Det går inte att bara dra ned någons ar-
betstid och sätta in någon annan. Man har specialister.
Jag kan hålla med Birger Schlaug om att Socialdemo-
kraterna och vi moderater av allt att döma är eniga på
den punkten. Att genom lagstiftning sänka arbetstiden
till 35 eller 30 timmar i veckan löser inga problem.
Det skapar produktionsminskning och ger en ökad
arbetslöshet totalt.
</anforandetext>
<intressent_id>0245320188502</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>210541</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK0912/#anf13</protokoll_url_www>
</anforande>
