2349028 GK09118 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:118 Onsdagen den 11 juni 1996/97 118 1997-06-11 00:00:00 Riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, ändrade anslag för budgetåret 1997 C3EF7E0D-1EAF-4245-AB65-365971E5229A 18 JAN BERGQVIST (s) s Fru talman! Har visionerna vissnat? Slokar vårt engagemang för rättvisa och välfärd? Jag läste en orolig insändare från en man som var rädd för det. Han skrev att dagens politiker sitter där med näsan över kassaboken. Men var finns glöden, frågade han. Var finns den stora drömmen om framtiden? Kort sagt: Vart har svenska folkets visioner tagit vägen? Mitt eget svar på den frågan är att jag inte alls tror att svenska folket har slutat att brinna för fred, rätt- färdighet och solidaritet. Tvärtom är den känslan kanske starkare i dag än någonsin. Jag tror att mina egna drömmar om framtiden är enkla och vanliga, och jag tror att jag delar de dröm- marna med de flesta andra svenskar. Jag vill ha en värld i fred, en god livsmiljö med rent vatten, frisk luft och en rik natur. Jag vill att mina nära och kära skall kunna leva ett gott och tryggt liv och att barnen skall få en bra uppväxt och kan gå i en förstklassig skola. Jag ser att mina meddebattörer reser sig när jag pratar om dessa mål. De begär omedelbart replik när jag säger hur viktigt det är att barnen kan gå i en förstklassig skola. Jag vill att det skall finnas arbete och meningsfulla uppgifter åt alla i arbetsför ålder, att den äldre gene- rationen skall kunna leva ett rikt och aktivt liv, att det skall finnas vård och omsorg åt alla som behöver och att det skall finnas en solidaritet som gör vårt samhäl- le humant och mänskligt. För oss socialdemokrater är drömmen om folk- hemmet stark och levande. Vi känner att den dröm- men faktiskt ligger inom räckhåll för människans möjligheter - det goda samhället, det rättvisa samhäl- let, det gemensamma hemmet där svenska folket kan leva ett tryggt och gott liv högt upp i åldrarna. Men en sak vet vi av bitter erfarenhet, och det är att vi själva måste betala vad det kostar att bygga och bo i det gemensamma hemmet. En sund hushåll- ning kräver sunda finanser. Vårt gemensamma hem får aldrig mer intecknas till långt över skorstenen och aldrig mer sättas i pant hos penninggudens legoknek- tar. Den ekonomiska kollaps som inträffade i början på 90-talet i Sverige slog stora blödande sår i välfär- den: arbetslöshet, otrygghet, personliga konkurser, sociala tragedier. En halv miljon jobb försvann på tre år. Mer än 40 000 företag gick i konkurs. Blytunga räntor knäckte ryggraden på många familjers ekono- mi. För första gången i Sveriges moderna historia stod vi inför det överhängande hotet att barn och unga riskerar att få ett sämre liv än generationen tidigare. Välfärden vacklade och var inte längre självklar. I valrörelsen 1994 varnade vi socialdemokrater för att läget var så katastrofalt att en ny regering måste få ett öppet mandat när det gällde att ta till alla de åtgär- der som var nödvändiga för att reda ut situationen. Det var inte alls så, som Mats Odell säger, att det öppna mandatet smugglades in utan att någon visste om det. Tvärtom fick vi gång på gång höra att vi överdrev. Visst fanns det problem, men de var inte alls så allvarliga som Socialdemokraterna påstod, fick vi höra gång på gång. Men vi överdrev inte. Att Sverige slogs till mar- ken av den ekonomiska kraschen kunde vi alla se, men det var inte bara att resa sig, borsta av kläderna och sedan gå vidare som om ingenting hade hänt. Vår ekonomi fick också svåra inre blödningar. De syntes inte så tydligt i början, men efter hand blev de mycket kännbara. Välfärden hade rasat en del, men framför allt var den starkt underminerad. Att mer än var fjärde krona av folkpensionen, av barnbidraget och av för- äldrapenningen var en lånad krona var givetvis ohåll- bart, men den som kvitterade ut sin folkpension kunde inte se på sin pensionslapp hur mycket som betalades ordentligt och solidariskt över skatten och hur mycket pengar som till allt högre räntor lånades upp på den privata lånemarknaden - både här hemma och hos bankirer i Zürich, Tokyo och New York. Vårt konsolideringsprogram har fått kritik från två håll. Från ena hållet var det moderater och folkpartis- ter som sade att konsolideringen kommer att miss- lyckas kapitalt. Så t.ex. dömde Anne Wibble ut vårt program med följande ord: "- - - en sörplig sörja som inte stoppar statsskuldens ökning". Anne Wibble hade fel, den gången också. Men jag möter också dem som kritiserar från and- ra hållet - de som säger att vi inte skulle ha tagit till så kraftigt från början utan i stället lagt konsolidering- en på en längre tidsperiod. Visst är det svårt att avgö- ra vad som är den exakt rätta avvägningen, men den som kunde följa utvecklingen på nära håll såg hur extremt allvarlig situationen var hösten 1994. Vi var inte herrar i eget hus. Sveriges ekonomiska självbe- stämmande var starkt hotat. Statsskuldräntorna var som en glupsk gökunge som ville tränga ut allt annat i budgeten. Vi mötte en massiv misstro både utomlands och här hemma mot Sveriges ekonomi och politikens förmåga. Det räckte inte med att vi tydligt och klart lade om politiken. Det räckte inte med att vi efterhand kunde presentera väl underbyggda prognoser på att vi var på rätt väg. För att bygga upp förtroendet och bryta igenom misstrons massiva murar var det nöd- vändigt med mycket rejäla tag redan från början. Ändå kom genombrottet inte förrän vi efter en lång tid redovisat goda resultat och etablerat ett stabilt samar- bete med Centerpartiet. Tänk om vi i stället hade tagit det lugnare. Då ha- de vi kanske i dag fått dras med de förlamande höga räntenivåer som vi hade i Sverige för ett och ett halvt år sedan. Då hade vi inte alls fått den kraft som vi nu har i investeringarna. Och då hade vi inte heller kun- nat göra de offensiva satsningar som Centerpartiet och Socialdemokraterna föreslår att riksdagen i dag skall besluta om. Jag känner det som att vi i dag går in i ett nytt skede i politiken. Vi har nu det värsta bakom oss, en hyfsad tillväxt framför oss och en knäck på arbetslös- hetskurvan i sikte. Vår huvuduppgift är att sätta Sve- rige i arbete, att fram till år 2000 halvera den öppna arbetslösheten till 4 %. Bo Lundgren sade att ekonomin går sämre. Men i verkligheten är det tvärtom. Sverige har nu åter till- växt, och tillväxten sker främst i den privata sektorn. Företagsklimatet i Sverige är bättre i år än något år tidigare under 1990-talet, och vi förbättrar det undan för undan - med utbildning, lägre skatter, stöd till forskning och utveckling och stöd till export och marknadsföring. Att tillgång och kvalitet på vård, omsorg och skola nu kan förbättras är efterlängtat. Och handen på hjär- tat, inte var det många som räknade med att vi redan under perioden juli 1997 till december 1998 skulle kunna mobilisera 12 miljarder kronor i ökade statsbi- drag. Låt oss inte skapa onödiga motsättningar mellan företag och kommuner. Bra företagsklimat gagnar kommunerna, och bra klimat för kommunerna gagnar företagen. Nu finns det förutsättningar för att driva tillbaka arbetslösheten, och jag tror för min del att vi kommer att få en knäck på arbetslöshetskurvan redan i höst. Kampen mot arbetslösheten, Anne Wibble, är verkli- gen inte bara en konjunkturfråga. Det handlar om ett brett program över hela samhället. Det krävs att alla goda krafter mobiliseras. Men med ett bättre före- tagsklimat, ett kunskapslyft, människor med allt bättre kunskaper och kompetens och en målmedveten om- ställning av Sverige till ett hållbart samhälle har vårt land och folk mycket goda förutsättningar inför fram- tiden. Vi märker också att framtidstron börjar komma tillbaka. Optimismen och förväntningarna stiger. Jag måste dock göra ett mycket tydligt undantag för några av mina meddebattörer. De är som vanligt ovanligt framstående med sina dystra spådomar. Anne Wibble sade att den öppna arbetslösheten i dag är den högsta på 23 år. Hon skall nog vara litet försiktig med vad hon säger. Vi kan titta på de senaste månadssiff- rorna som gäller för maj. Det visar sig att toppen i den öppna arbetslösheten var i maj 1993. Man måste troligen gå tillbaka 67 år, till 1930, för att finna lika höga siffror. Kristdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna har försökt samla sig till en allians. Inte minst Mats Odell predikade för denna allians. Men om det mot- stridiga och spretiga innehållet i den här alliansens politik läggs till grund för en ny regeringspolitik skulle kronan sjunka och räntorna stiga, och det skulle bli en risk för att det återigen skulle bli ett stort svart hål i botten på den svenska statens kassakista. Jag kan nämna den centrala frågan om statsbidra- gen till kommunerna. När det gäller den splittras de tre partierna på tre olika linjer. Folkpartiet säger att det är angeläget att kommunerna får ökade statsbi- drag. Därför tillstyrker partiet regeringens förslag. Kristdemokraterna säger att det inte räcker med rege- ringens förslag, utan man måste öka statsbidragen. Moderaterna säger att regeringen har föreslagit allde- les för mycket pengar; det räcker gott och väl med det som kommunerna redan har. Det blir ännu mer dramatiskt om vi studerar parti- ernas olika inriktning när det gäller hur mycket resur- ser de vill ställa till förfogande för den gemensamma sektorn. Detta kan vi avläsa i deras förslag till utgift- stak för staten och socialförsäkringarna. Socialdemo- kraterna och Centern startar på 720 miljarder för 1998 och rör sig sedan uppåt undan för undan. Kristdemo- kraterna och Folkpartiet strävar också uppåt, fast Kristdemokraterna släpar efter ett år och Folkpartiet två år i förhållande till Socialdemokraterna och Cen- tern. Men Moderaterna följer en helt annan utveck- lingsbana. Medan de övriga partierna går uppåt undan för undan lägger Moderaterna sig på en extremt låg nivå i utgångsläget. Sedan går det bara utför. Det betyder att det inom tre år blir en hundramiljar- dersklyfta mellan Centern och Socialdemokraterna å ena sidan och Moderaterna å den andra sidan. Men det verkligt uppseendeväckande är ju att den stora klyfta som demonstreras redan 1998 mellan Modera- terna å ena sidan och Folkpartiet och Kristdemokra- terna å den andra sidan vidgas kraftigt år för år. Det blir ett allt större gap mellan dessa partier. Då uppstår naturligtvis frågor till Folkpartiet och Kristdemokraterna: Varför vill ni gå i armkrok med detta extrema högerparti? Varför har ni så litet kritik att framföra mot det stora antisociala experiment som Moderaterna vill genomföra? I manifestet Land för hoppfulla står det svart på vitt att Moderaterna vill bryta upp välfärdsstaten. Vilka sociala konsekvenser anser Folkpartiet och Kristdemokraterna skulle uppstå om man följer Mo- deraternas förslag? Ett exempel är Moderaternas förslag till nedskärningar på de olika utgiftsområdena för 1999; det är alltså det första året på en ny mandat- period. Där hittar vi minus 9,9 miljarder i statsbidrag till kommunerna, minus 5,5 miljarder i socialförsäk- ringar utanför statsbudgeten, minus 4,8 miljarder till vård och omsorg, minus 2,6 miljarder till studiestöd, minus 10,1 miljarder när det gäller ekonomisk trygg- het vid sjukdom och handikapp, minus 900 miljoner till invandrare och flyktingar. Och då har jag inte nämnt den dramatiska minskningen av pengar till a- kassan och arbetsmarknadspolitiken. Anser Anne Wibble och Mats Odell att detta får acceptabla konsekvenser när det gäller välfärd och social trygghet? Jag väntar med stort intresse på ert svar. Väljer ni vården och omsorgen, eller väljer ni Moderaterna? Roy Ottosson talade engagerat om fördelnings- politiken och om de sociala problemen. Det är litet märkligt att denna starka markering sker strax efter det att Birger Schlaug har öppnat för ett samarbete med Moderaterna i regeringsställning. Och den sker efter det att Moderaterna har presenterat sin beryktade rapport Land för hoppfulla, där det står att Modera- terna bl.a. vill bryta upp välfärdsstaten. I detta läge väljer Miljöpartiet att gå ut och säga att man är intres- serad av regeringsförhandlingar med den borgerliga gruppen och Moderaterna. Moderaterna talar om överbeskattning. Betyder det att det var en normalbeskattning under de år när statsskulden fördubblades? Var det en normalbe- skattning när statens inkomster understeg utgifterna med hundratals miljarder? Skall staten aldrig betala tillbaka sina skulder? Moderaterna talar gärna högtidligt om ansvar och moral i politiken. Men var finns ansvaret i det utta- lande som Bo Lundgren gjorde i kammaren härförle- den? Han sade: Om det bara är statsskuldräntorna som är proble- met, så finns inte det problemet. Det är bara att sänka skatterna. I frihetens namn vill Moderaterna vingklippa kommunerna. I frihetens namn vill de ta ifrån lands- tingen stora resurser. I frihetens namn vill de sänka skatterna på ett sådant sätt att det skapar hårda mot- sättningar och växande klyftor i Sverige. Hur trovärdig är en sådan politik? Vad händer på många håll bland Moderaternas kommun- och lands- tingspolitiker? Jo, i sina egna budgetar och verksam- hetsplaner tillgodoräknar de sig fullt ut de ökade statsbidrag som moderaterna i riksdagen röstar emot - inte bara för 1998 utan även för åren 1999 och 2000. Moderater i kommuner och landsting vill använda pengar som moderaterna i riksdagen inte vill ge dem. Antingen har de redan nu gett upp hoppet om en mo- deratledd regering efter nästa år, eller också betraktar de Moderaternas riksdagspolitik som orealistisk och omöjlig. Vi socialdemokrater vill ha ett folkhem där rätt- färdigheten bor, där varje invånare har lika värde. I det goda folkhemmet skall finnas glädje och framtids- tro, livslust och drömmar. Där skall finnas utrymme för varje individ att ta vara på sina egna förutsättning- ar, ta egna initiativ, växa och utvecklas. I det goda folkhemmet står dörrarna öppna för solidaritet och gemenskap, även för flyktingar och invandrare. Det är så vi socialdemokrater vill bygga framtiden. Med det yrkar jag bifall till hemställan i finansut- skottets betänkande i alla delar. 0387691310906 N 2010-01-01 00:00:00 222777 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09118/#anf18