2349028 GK09118 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:118 Onsdagen den 11 juni 1996/97 118 1997-06-11 00:00:00 Riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, ändrade anslag för budgetåret 1997 3BD3D0F3-F300-4C5A-B54E-B32FC4CED07D 17 MATS ODELL (kd) kd Fru talman! Kristdemokraterna presenterar ett positivt alternativ till regeringens och Centerns dystra politik. Vi ger en stabil och positiv utvecklingsmiljö för landets familjeföretag, och vi försöker gå till roten med Sveriges djupgående strukturella ekonomiska problem som håller över en halv miljon svenskar i arbetslöshet. Vår tillväxtpolitik innebär också mer resurser till personal på sjukhus och i hemtjänsten än med rege- ringens politik. Den innebär att småföretagen vågar nyanställa. Vi vill öppna upp den privata tjänstesek- torn för nya jobb och bättre livskvalitet för alla grup- per i samhället. Vi sänker sjukförsäkringsavgiften för alla löntagare. Flerbarnsfamiljer och ensamstående föräldrar skall inte behöva stå i socialbidragsköer. Pensionärerna får råd att betala sina mediciner och får lägre boendekostnader. Konfiskationen av änkepen- sionerna stoppas. Det blir fler lärare i grundskolan. Fastighetsskatten sänks. Rättsväsendet restaureras, och de allra fattigaste länderna ges bättre utveck- lingsmöjligheter. Det här, fru talman, åstadkommer vi genom en nationalekonomiskt sund omfördelning av resurser i statens budget och genom en offensiv satsning på ett bättre och varmare klimat för landets ca 470 000 familjeföretag. Sverige behöver nämligen både ett bättre företagarklimat och ett bättre löntagarklimat. De här ca 470 000 familjeföretagarna är den allra viktigaste gruppen när det gäller att få Sverige i arbete igen. Då gäller det att vi politiker lyssnar till dem och förstår varför de inte nyanställer och expanderar. Men regeringen Persson slår kollektivt dövörat till, t.ex. när det gäller kravet på att minska de 28 dagarnas arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. Detta krav har företagarna framfört vid varje kontakt, vid varje uppvaktning hos regeringen. Regeringen säger ena sekunden att det inte finns pengar, att man inte kan tillmötesgå kravet. Även om man misstänker att det håller tusentals människor i arbetslöshet finns det inte pengar. Men i nästa sekund säger finansministern att nu finns det ett budgetutrymme att börja dela ut. Vad är det egentligen som gäller? Om det finns ett budgetutrymme så borde det väl i första hand satsas på det effektivaste sättet att skapa ett ännu större budgetutrymme, nämligen genom att få fler männi- skor i arbete. Jag tror inte att det i dag finns ett billi- gare och ekonomiskt sundare sätt att minska arbets- lösheten på än att ta tillbaka detta olyckliga beslut att kräva 28 dagars arbetsgivaransvar i sjukförsäkringen. Släpp nu prestigen, Erik Åsbrink! Ta förnuftet till fånga och lyssna på företagarna och ompröva ett katastrofalt beslut! Om ni inte gör det är det enda hederliga alternativet att lägga ned den småföretagar- delegation som regeringen har. Det finns ingen an- ledning att ha den om ni bara slår dövörat till och inte gör vad den säger. Vi kristdemokrater arbetar också för att enskilda och familjer skall få bättre resurser för ett ökat per- sonligt ansvarstagande i de små och nära gemenska- perna. Utan ett växande engagemang i den ideella sektorn och i det civila samhället fortsätter Sverige allt längre in i socialismens återvändsgränd. Det går nämligen inte att fortsätta med en politik där staten och kommunerna skall ha huvudansvaret för våra liv. Detta måste också visa sig i den offentliga sektorns och i medborgarnas ekonomi. Familjerna måste kunna fungera som den naturliga platsen där barn och ung- dom får lära sig ta ansvar. Ett tryggt samhälle förut- sätter en trygg uppväxt. Familjen är den viktigaste miljön för att överföra goda, sunda och positiva nor- mer från generation till generation. En fungerande marknadsekonomi förutsätter också att medborgarna har en egen inre etisk kompass med sig genom livet. Därför är också regeringens nedrustning av rättsstaten förödande. Olof Palme sade en gång att politik är att vilja. Det förutsätter att man vet vad man vill och hur detta skall åstadkommas i en komplicerad verklighet. Re- geringen och Centern förfogar faktiskt över en om- skrutet stabil majoritet här i kammaren. Man skulle alltså rent teoretiskt kunna föra en politik som ingav framtidstro, med växande företag, nya jobb och där- med bättre grund för välfärden, vården, omsorgen och skolan. Men så är det ju inte, som vi alla vet. Vårproposi- tionen, som bägge dessa partier står bakom, visar hur man vill finansiera och dölja den rekordhöga arbets- lösheten, däremot inte hur den skall halveras. Huvud- linjen är att köpa sysselsättning för skattepengar - skattepengar som med en felaktig fördelningspolitik och alltmer tillväxthämmande skattekilar gastkramar hela det svenska folkhushållet. Ovanpå detta vill man nu dessutom strama åt ekonomin genom ett offentligt budgetöverskott på 2 %. Det är i genomsnitt 30 mil- jarder per år, som man ytterligare skall dra in till den offentliga sektorn. Detta är en politik som nationalekonomer i alla lä- ger konstaterar kommer att ytterligare hålla tillbaka tillväxten och de nya jobben. Offentligt sparande förutsätter ökade skatteuttag, och de leder till väl- färdsförluster. Därför, fru talman, är varje privat spa- rad krona mer värd än en offentligt sparad krona. Hushållssparandet är dessutom en mycket viktig byggsten för trygghet och möjligheten att ta ett per- sonligt ansvar. Regeringens ideologiska skygglappar skymmer också den snabba globaliseringen och vad den betyder och inte minst kräver av den svenska ekonomin. Verkligheten stämmer inte längre med de gulnade socialistiska kartbladen. De ideologiska kompasserna pekar fortfarande nostalgiskt bakåt även på dessa viktiga politikområden. Därför blir också den ekonomiska politiken, ut- över den rena budgetsaneringen, halvhjärtade återstäl- lare av de egna ideologiska återställare som man gjorde med vänstern direkt efter valet. Det var ju denna vänsternostalgi som fick arbetslösheten att ännu en gång börja öka. Glöm inte bort att när fyrpar- tiregeringen lämnade över till Socialdemokraterna tillkom det ungefär 1 000 nya jobb om dagen! Men den utvecklingen lyckades man snabbt bryta, samti- digt som man legitimerade Gudrun Schyman och hennes parti. Sammantaget var ju den vänstersväng som Johan Lönnroth talade så väl om en taktisk miss och ett skott i foten av närmast olympiska mått för Socialdemokraterna. Att halveringen av den öppna arbetslösheten så här långt har misslyckats är verkligen ett understate- ment. Den totala arbetslösheten ökar och är nu högre än både 1995 och 1996. Efter tre år med Göran Pers- son är Sverige det enda landet i EU - vid sidan av det likaledes socialistiskt styrda Portugal - där arbetslös- heten ökade förra året. Det är inte så konstigt att kampen mot arbetslöshe- ten har blivit en kamp mot arbetskraften - en flykt bort från arbetslinjen. Regeringen driver en statistik- politik, där människorna för dyra pengar flyttas bort från arbetsmarknaden. Man har i praktiken övergett strategin med fler jobb i privata företag. I det s.k. fempunktsprogrammet satsas 15 av 16 miljarder på offentliga insatser och offentliga jobb, medan åtgärder för ett bättre företagsklimat får man leta med mikro- skop och pincett för att hitta i programmet. Men den här strategin har gjort att den socialdemokratiska regeringen - med sina företagarfientliga återställare, med de 28 dagarnas arbetsgivarperiod i sjukförsäk- ringen, med den förtida momsinbetalningen, med den kosmetiska statistikpolitiken - mycket riktigt har fått se att sysselsättningen har minskat med över 100 000 personer på två år. Det här har naturligtvis gjort att socialdemokratins trovärdighet när det gäller att skapa ett positivt löntagarklimat och företagarklimat nu definitivt är borta hos den svenska allmänheten. Det går nämligen inte att i det långa loppet köpa sysselsättning för skattepengar, särskilt inte när dessa skattepengar tas från barnfamiljer, handikappade, låginkomsttagare, änkor, faderlösa och genom skadli- ga straffskatter på arbete och företagande. Då är det inte så konstigt att både vreden och arbetslösheten fortsätter att öka i Sverige. Fru talman! På senare tid har glädjande nog också Miljöpartiet börjat inse att vänstersvängen och väns- tervägen leder fel. Det gläder oss mycket i oppositio- nen. Den stora frågan nu är: När kommer Olof Jo- hansson och Per-Ola Eriksson också till insikt om att vänstervägen leder fel? Välfärden kan nämligen inte värnas utan en hållbar tillväxt som byggs på nya och växande familjeföretag. Finansministern gläder sig nu i alla fall åt budget- balansen. Han sade i den förra debatten här att han sällan varit så glad som när han såg budgetbalansen. Ja, men en budget kan balanseras på olika sätt. Hur bra är egentligen en budgetbalans med närmare 700 000 medborgare arbetslösa? Budgetsaneringen har också skett med en tragisk fördelningspolitik och med förödande skattehöjningar, inte minst på arbete, sparande och företagande. Regeringen har konsekvent hävdat att alla måste vara med i budgetsaneringen. Man har sparat på barnfamiljer, handikappade, änkor och de fattigaste ålderspensionärerna. Dessutom har man sänkt bostadsbidragen och höjt fastighetsskatten, som också på ett orimligt sätt drabbat svaga grupper i samhället. Aldrig har det väl skurits i vården som under den här socialdemokratiska regeringen. Om Sverige skall komma bort från massarbetslös- heten måste politiken helt byta spår och börja sänka trösklarna in till arbetsmarknaden, bidra till att en- skilda människor och företagare känner en sådan trygghet och finner det vara mödan värt att starta och driva företag. Jag tror, fru talman, att ett viktigt steg på den vägen vore om Centern gjorde en klar marke- ring om att man vill vara med och ge Sverige ett bätt- re löntagarklimat och ett varmare företagarklimat tillsammans med de icke-socialistiska partierna. Detta skulle nämligen i ett slag förändra hela det politiska landskapet. Fru talman! Vi kristdemokrater har tillsammans med Moderaterna och Folkpartiet i gemensamma reservationer visat att det finns ett alternativ till rege- ringens defensiva politik. Vi har visat att vi på en rad viktiga punkter har samma recept för hur den växande kakan som ger nya jobb och nya resurser till folkhus- hållet skall bakas. Vi har en gemensam verklighetsup- fattning om vad globaliseringen kräver. Vi lyssnar till och vi förstår Sveriges familjeföretagare. Vi ser dem inte som ett särintresse som hela tiden skall motas och hotas. Vi ser dem som en viktig och nödvändig resurs för välfärden. Därför vill vi göra det lättare att anstäl- la och se till att de strukturella hindren för tillväxt tas bort. Vi har litet olika uppfattning om hur dessa nya re- surser skall fördelas. Det är inget konstigt med det. Vi överlåter nämligen åt väljarna att i 1998 års val säga sitt. Det blir väljarna som får påverka var tyngdpunk- ten i en kommande ny majoritet till sist och slutligen skall läggas. Vi redovisar nämligen nu vår politik för 1998, för 1999 och för 2000. Det är en väldig demo- kratisk möjlighet för väljarna, till skillnad från Soci- aldemokraternas s.k. öppna mandat, som likt en tro- jansk häst smugglades igenom den förra valrörelsen. Sverige behöver en ny tillväxtpolitik som bryter ned- skärningarnas nedåtgående spiral och i stället skapar optimism och framtidstro. Fru talman! Jag har en avslutande fråga till fi- nansminister Åsbrink. Regeringen var förnuftig nog att inse att barnbidragsflytten inte var särskilt lyckad politik för en marginell besparing. Nu har vi ett annat, liknande, fall. Är det så att pensionärerna skall få sin pension före midsommar, eller skall de få fira mid- sommar på måndagen för att regeringen skall spara 4 miljoner i räntekostnader? Det handlar, Erik Åsbrink, om fem tusendels promille av statens budget. Hur blir det med detta? Slutligen, fru talman, vill jag yrka bifall till reser- vationerna 1, 4, 18, 63 och 128. 0700424025906 N 2010-01-01 00:00:00 222776 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09118/#anf17