2349027 GK09117 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:117 Tisdagen den 10 juni 1996/97 117 1997-06-10 00:00:00 En uthållig energiförsörjning 288CFB85-0532-44FC-8FCC-73EF70B6C840 1 MIKAEL ODENBERG (m) m Fru talman! Låt mig allra först påpeka att det i den tryckta, utdelade talarlistan har angetts en annan tale- tid än den jag har anmält till kammarkansliet och att det som kan te sig som ett tidsöverdrag därför inte är något tidsöverdrag. Fru talman! Även om socialdemokraterna, att dö- ma av opinionsundersökningarna, har en dålig tilltro i den svenska väljarkåren har de en mycket stark ställ- ning i denna församling. När det gäller energipoliti- ken innebär det att socialdemokraterna kan få majori- tet för snart sagt vilken energipolitik som helst. Ändå valde regeringen för ett år sedan att inte läg- ga fram sina förslag och få dem bedömda i riksdagen på sedvanligt sätt. I stället kallade man till partiöver- läggningar om energipolitiken. Syftet med dem sades vara att man skulle få till stånd en bred energipolitisk uppgörelse. Det var viktigt för att vi skulle få långsik- tigt hållbara spelregler för näringslivet. Nu har vi facit. Av regeringens målsättning om en bred och långsiktig energipolitisk uppgörelse blev ett fiasko. Den energipolitiska uppgörelse som riksdagen har att ta ställning till i dag är inte bred. Regeringen valde bort möjligheten att bygga vidare på 1980 års folkom- röstningsresultat och 1991 års energipolitiska riktlin- jer. Då hade man nämligen kunnat komma överens med Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna. Då hade man fått en i genuin mening bred energipolitisk uppgörelse. Den hade varit så bred att den fått stöd av 75-80 % av Sveriges riksdag. Den hade fått en total uppbackning av hela näringslivet. Den hade fått stöd av en samlad fackfö- reningsrörelse. I stället valde näringsminister Anders Sundström - välkommen! - att kasta ut de tre partierna ett efter ett ur förhandlingarna. Miljöpartiet åkte med på köpet. Hastigt och lustigt förvandlades genom ett klubbslag Sveriges socialdemokratiska arbetarparti från ett linje 2-parti till ett linje 3-parti. Fru talman! Den helomvändningen markerar ett uppbrott från de tillväxtorienterade och industrialis- tiska traditioner som har burit upp den svenska arbe- tarrörelsen under efterkrigstiden. De LO-män och LO-kvinnor och partiarbetare som slogs på barrikaderna för en förnuftig energipoli- tik i 1980 års folkomröstning slogs förgäves. LO-tidningen har recenserat regeringens helom- vändning: "Med beslutet att snabbavveckla kärn- kraftsreaktorerna i Barsebäck har den socialdemokra- tiska regeringen slagit in på en väg som förvärrar den ekonomiska krisen och äventyrar vårt lands framtid som industrination. Socialdemokratin är ett barn av industrialismen. Partiets unika framgångshistoria beror på att det förmått hantera spänningen mellan arbete och kapital med konstruktiv skicklighet. Partiet har i sin praktiska gärning demonstrerat hur tekniska framsteg kan användas för att främja mänsklig frigö- relse. Stundtals har denna optimism framstått som oreflekterad. I grunden har det dock handlat om en sund tro på vetenskap, förnuft och rationalitet. Nu vänder partiet industrisamhället ryggen." Regeringens nya energipolitik markerar inte bara ett uppbrott från socialdemokratins och Landsorgani- sationens historiska syn på tillväxt och industriell utveckling. Den innebär också att regeringen slår in på en splittringens väg. För att uttrycka det i torgmötestermer innebär energipropositionen en öppen konfrontation med folket, facket, näringslivet och den borgerliga opposi- tionen i riksdagen. Det är uppenbart att denna energi- politik splittrar Sverige i en situation när vi behöver allt annat än splittring. Den utlovade halveringen av arbetslösheten är i dag mer avlägsen än någonsin. Statistiska centralby- rån presenterade i maj arbetslöshetssiffror som är de högsta i byråns historia. Den totala arbetslösheten har bitit sig fast på nivån 13-14 %. I en sådan situation borde regeringen vara angelä- gen om att samla alla politiska krafter i samhället för att försöka åstadkomma så goda förutsättningar som möjligt för investeringar, tillväxt och sysselsättning. Vad gör då regeringen? Jo, den slår in på en väg som innebär ett medvetet förödande av produktionsresur- ser som står till det svenska folkhushållets förfogande. Man baxnar. Det är en kapitalförstöring som saknar motstycke i historien. Därtill kommer en annan sorts kapitalför- störing, nämligen ett förödande av förtroendekapitalet för landets politiska ledning. Fru talman! Regeringens energipolitik är inte bred. Den är inte heller långsiktig. Det var ju den andra målsättning som regeringen hade när man bjöd in till partiöverläggningar. Det vi skall behandla i dag är för det första en överenskommelse om vilka energipoli- tiska program som i statsbudgeten skall ersätta de program som nu, efter fem år, löper ut. Det är margi- nella medelstillskott jämfört med tidigare. Den andra delen består av energipolitiska riktlin- jer. Det är en överenskommelse som väsentligen är begränsad till en eller möjligen två reaktorer i Barse- bäck. Det finns inget långsiktigt i det, tvärtom. Efter år 2001 utlovar regeringen inget annat än ett fortsatt partipolitiskt schackrande med avstämningar och överläggningar, utvärderingar och kontrollstationer, analyser och förhandlingar. Häri ligger den riktigt stora skada som denna energiuppgörelse åsamkar svensk välfärd. Genom energiuppgörelsen med Centern och Vänstern har socialdemokratin lyckats med konststycket att skapa en bestående osäkerhet om vilka de långsiktiga villko- ren egentligen är för att investera i industriell verk- samhet i vårt land. Fru talman! Det kommer att kosta jobb. Jag för- modar att det är den insikten som är grundläggande för LO:s och LO-förbundens genuina, starka motstånd mot den energiuppgörelse som har träffats. Det hand- lar ingalunda enbart om industrifacken. Även ett LO- förbund som Svenska kommunalarbetareförbundet höjer nu sin röst i protest mot regeringens ansvarslösa energipolitik. Fru talman! Denna politik är både extrem och de- struktiv. Den är extrem därför att den bygger på över- enskommelser med partier som hela tiden har befunnit sig i utkanten av den energipolitiska debatten. Den bygger på en överenskommelse med förlorarna i 1980 års folkomröstning om kärnkraften. Den är destruktiv därför att den bygger på kapitalförstöring. Den bygger på att vi skall avveckla tillgångar som vi mödosamt tillsammans har byggt upp, tillgångar som bidrar till produktion, sysselsättning och välfärd. Och vi skall göra det utan att ha någonting bättre att sätta i stället. Trots att det alltså är mycket drastiska förslag som regeringen lägger på riksdagens bord - förslag som kommer att påverka Sveriges industriella framtid - har Anders Sundström mage att komma till riksdagen utan att presentera ett fullödigt beslutsunderlag. Jag kan inte tänka mig att det gick till så i Piteå, där kommunstyrelseordföranden skulle rodna om han för fullmäktige lade fram ett ärende med så dåligt be- slutsunderlag. Vi har nu en lag om kärnkraftsavveckling ute på remiss. Den skall göra det möjligt för regeringen att efter eget gottfinnande och utan någon förvarning konfiskera känkraftsreaktorer genom att dra tillbaka givna drifttillstånd. Det lagförslaget har hafsats fram i Regeringskansliet på rekordtid. Trots att detta är en lagstiftning som har bäring både på egendomsskyddet i regeringsformen och på egendomsskyddet i Europa- konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna har det hafsats fram. Här- omdagen redovisade radio och TV hur Advokatsam- fundet som en i raden av remissinstanser avvisar och tar avstånd från förslaget. Jag tycker naturligtvis att det är upprörande att se det lättvindiga sätt på vilket regeringen hanterar lag- stiftningsmakten. Jag tycker också att det är avslöjan- de för regeringens lättvindiga syn på den privata äganderätten. Vår uppfattning i Moderata samlingspartiet är att denna lag om den realiseras kommer att skada Sveri- ges anseende som en stabil marknadsekonomisk rättsstat. Nu har riksdagen inte möjlighet att ta ställning till denna lag förrän i höst. Ännu finns det ingen gransk- ning i Lagrådet. Ännu har regeringen inte beslutat sig för att lägga fram lagen för riksdagen. Ändå begär regeringen att riksdagen i dag skall godkänna riktlin- jer för energipolitiken som gör det möjligt för rege- ringen att om sju månader använda denna obefintliga lagstiftning för att ytterligare sex månader senare beröva det börsnoterade företaget Sydkraft rådigheten över tillgångar i mångmiljardklassen. Lars Recke säger att det inte spelar någon roll hur det går med förhandlingarna. Statssekreteraren på Näringsdepartementet tycker att alla, inklusive Syd- kraft, skall rätta sig efter det riksdagsbeslut som vi ännu inte har fattat och den lag som ännu inte existe- rar. Detta carte blanche-godkännande förväntar sig regeringen att riksdagen skall ge, utan att vi har en aning om vilka kostnaderna är. I energipropositionen redovisas ingenting om konsekvenserna för energiför- sörjningen. Det står ingenting om konsekvenserna för miljön, ingenting om konsekvenserna för investering- arna eller för industrisysselsättningen, ingenting om vad som kommer att hända med utsatta regioner i landet - Norrlands inland, Norrlandskusten, Bergsla- gen - och ingenting om de sociala effekterna för hus- hållen. Jag tänker särskilt på småhusägarna med di- rektverkande el. Det står ingenting om konsekvenser- na för samhällsekonomin i stort. Än mindre redovisar regeringen för riksdagen vil- ka statsfinansiella konsekvenser som kommer att uppstå om riksdagen godkänner de av regeringen föreslagna riktlinjerna. Läser man vårbudgeten kan man få intrycket av att det är gratis att stänga Barse- bäck, för där finns inga kostnader alls medtagna. Fru talman! Det saknas inte spekulationer om vad det kostar att stänga Barsebäck 1 genom ett politiskt beslut i Sveriges riksdag. Sydkrafts styrelseordföran- de Nils Yngvesson har angivit kostnaden till 20 mil- jarder. Jag är mycket medveten om att Nils Yngves- son är part i målet, men hans uppgifter är ändå intres- santa med tanke på att Nils Yngvesson har en bak- grund som en av socialdemokratins allra tyngsta kommunalpolitiker. Skulle Yngvesson ha rätt försvinner i ett slag det budgetöverskott som finansminister Åsbrink förväntar sig. Då försvinner också hela det fempunktsprogram som regeringen i vårbudgeten lade fram i hopp om att kunna reparera den sargade moralen i rörelse. Oavsett Nils Yngvessons kostnadsuppskattningar kvarstår faktum. I det ärende som vi skall ta ställning till i dag inte så mycket som antyder regeringen vilka kostnader som kommer att åsamkas statsbudgeten kanske redan nästa år. Det finns inte så mycket som en antydan. Man kan ha väldigt olika uppfattningar - det är ju bekant, fru talman - om både energipolitik i allmänhet och kärnkraft i synnerhet, men det borde inte vara möjligt för riksdagen att fatta avgörande viktiga be- slut utan att ha en aning om vilka kostnader som kommer att uppstå. Med detta, fru talman, ber jag att få yrka bifall till reservation 1 i betänkandet, innebärande avslag på regeringens energiproposition i dess helhet. Nu har jag, fru talman, inga illusioner om utgång- en av dagens riksdagsbehandling. Med några få un- dantag kommer den socialdemokratiska riksdags- gruppen likt ledamöterna i näringsutskottet lojalt att baxa igenom förslaget. Energipolitik handlar som bekant väldigt litet om energi och väldigt mycket om politik. Det är maktpolitik. Det är partitaktik som ligger till grund för den energiöverenskommelse vi nu har att pröva. Vi har också känt denna vanmakt under näringsut- skottets behandling. Jag avslöjar väl inga statshemlig- heter om jag säger att det i praktiken inte har varit fråga om någon realbehandling. Det har närmast varit fråga om terapeutiska övningar där vi har tagit emot delegation efter delegation från olika delar av svenskt näringsliv, som har framfört i huvudsak avvisande och kritiska invändningar emot energipolitiken. Det spelar ingen roll hur dåligt beslutsunderlaget är. Det spelar ingen roll att många socialdemokratiska ledamöter i denna kammare - jag skulle våga påstå att det gäller huvuddelen av ledamöterna i näringsutskot- tet - i djupet av sina hjärtan delar den kritik som vi riktar mot energiuppgörelsen. Beslutet är fattat, låt vara mot bättre vetande. Göran Person har bestämt sig. Olof Johansson skall hållas på gott humör. Detta är, fru talman, en beklämmande uppvisning, och det är politik när politik är som allra sämst. Innebörden av 1980 års folkomröstning och 1991 års energipolitiska riktlinjer var att kärnkraften så småningom skulle ersättas med förnybar elproduktion. Vi moderater har ingen anledning att ompröva det ställningstagandet. Vi står kvar vid den energipolitis- ka linje som vi formulerade som linje 1 i 1980 års folkomröstning om kärnkraften. För oss är energipolitik inget självändamål. Det är ett medel för att nå övergripande mål som har med sysselsättning och välfärd att göra. Inte heller är kärn- kraft något självändamål för oss moderater, lika litet som kärnkraftens avskaffande borde vara det. Vi försöker och vinnlägger oss om att inta ett rationellt förhållningssätt. Vi erkänner att varje form av elpro- duktion har sina fördelar och sina nackdelar. Vi anser för vår del att kärnkraftens nackdelar - avfallspro- blematik, höga säkerhetskrav under drift - med mar- ginal går att bemästra. Hade vi, fru talman, inte gjort den bedömningen, skulle vi inte föreslå nedläggning av en kärnkraftsreaktor; vi skulle föreslå nedläggning av tolv kärnkraftsreaktorer. Man kan tycka vad man vill om de beslut som fattades på 60- och 70-talen om att satsa på kärnkraf- ten och ett svenskt kärnkraftsprogram. Också de som är kritiska mot de beslut som fattades på 60- och 70- talen bejakar i dag den obönhörliga logiken och det obönhörliga förnuftet i att dra nytta av de investering- ar som då gjordes. Med all rätt uppfattas beslutet att förtidsavveckla kärnkraft som irrationellt och som godtyckligt. Därför kan denna energiuppgörelse aldrig få ett brett stöd i det svenska folkdjupet. Det finns inga sakliga skäl, lika litet i dag som för 17 år sedan, för att fatta politiska beslut om att avveckla kärnkraf- ten. Den lagstiftning som kom till efter folkomröst- ningen garanterar att kärnkraften kommer att fasas ut ur det svenska elproduktionssystemet på lång sikt. Jag vill ockå med tanke, fru talman, på den argu- mentation som inte minst näringsministern själv bru- kar använda betona att svensk kärnkraft inte är någon föråldrad teknik. Den är inte elproduktionens ånglok. Svensk kärnkraft håller hög standard, Trots det tanke- förbud som en tidigare socialdemokratisk regering genomförde bedrivs det en fortlöpande forskning, utveckling och förnyelse. Det gör att de kärnkraftsre- aktorer som vi i dag har i Sverige har föga gemensamt med dem som vi folkomröstade om för 17 år sedan. Jag skulle våga påstå att en allmän expertuppfattning är att de svenska reaktorernas teknologiska standard är fullt jämförbar med standarden i dagens många nybyggen i Fjärran Östern. Karin Falkmer kommer senare att utveckla våra synpunkter på tankeförbudet. Jag begränsar mig nu till att yrka bifall till reservation nr 12, där vi tillsam- mans med Folkpartiet och Kristdemokraterna föreslår ett omedelbart slopande av detta tankeförbud - en skamfläck i svensk lagstiftning. Fru talman! Energipolitiken har ju traditionellt varit en centralstyrd och statsdirigerad sektor av sam- hällsekonomin. Den har varit något som har ansetts ha med landets självförsörjningsgrad och försörj- ningstrygghet att göra. Med avregleringen av elmark- naden - den avreglering som har genomförts över de politiska blockgränserna - har den situationen i grun- den förändrats. I dag fungerar elmarknaden som vil- ken annan marknad som helst. Producenterna möter konsumenterna på en fri marknad i konkurrens och försöker tillgodose deras efterfrågan på el och annan energi. Detta ger, fru talman, konsumenterna makt. Det ger konsumenterna en sådan makt att det får omedelbart genomslag om de ratar kärnkraftsel, likt konsumenter på en annan marknad ratade klorblekt papper. Avregleringen av elmarknaden ger oss alltså möj- ligheten att lägga ansvaret för utvecklingen, förnyel- sen och miljöanpassningen av elproduktionsapparaten där det ansvaret rätteligen hör hemma, nämligen hos branschen själv. Det är paradoxalt att regeringen väljer att falla tillbaka i gammaldags plantänkande just i detta historiska ögonblick - när den här möjlig- heten öppnar sig. Regeringen brukar säga: Tolv reaktorer har kommit till med statens med- verkan under kort tid. De kommer att bli gamla sam- tidigt, och då kommer de att läggas ned. Då ställs landet inför en akut elförsörjningskris. Nu måste sta- ten ta ansvar för att undvika en panikartad avveckling. Vi måste se till att det här går lugnt och stilla till väga. När man resonerar på det sättet har man inte för- stått den djupare innebörden av den elmarknadsre- form som man själv har medverkat till. Man avslöjar också en häpnadsväckande brist på insikt i hur in- dustriell verksamhet bedrivs och fungerar. Kärnkraftsreaktorer har inte någon specifik tek- nisk livslängd, varken de 25 år som en gång i tiden ledde socialdemokraterna fram till årtalet 2010 eller de 40 år som branschen brukar ange som reaktorernas konstruktionskrav. I princip går alla reaktordelar att renovera. Det innebär att en reaktors livslängd vä- sentligen är en kommersiell fråga. Varje reaktor kommer att leva vidare så länge som ägaren anser att det är lönsamt att årligen reinvestera de stora belopp som behövs för att möta myndigheternas säkerhets- krav och de egna kraven på hög driftsäkerhet. Men det är klart att man så småningom kommer till en tidpunkt när lönsamheten i de reinvesteringarna ter sig tveksam. Då fasar man i stället in i annan produktion och lägger ned reaktorn. Det enda som man med säkerhet, fru talman, kan säga om den här tidpunkten är att den inte kan förutsägas eller bestämmas av ledamöterna i den här kammaren. När vi moderater förespråkar en "naturlig" kärn- kraftsavveckling som ett alternativ till regeringens energipolitik är det inte ett utslag av någon sorts marknadsekonomisk fundamentalism. Det handlar om att dra lärdom av statens interventioner på andra om- råden. Det finns inte längre någon egentlig skillnad mellan kraftbranschen och andra industribranscher. Och lärdomen från andra branscher är att staten bäst gagnar förnyelse, utveckling och miljöanpassning av produktionsapparaten genom att fastställa tydliga spelregler - lagar, miljökrav och skatter - men i öv- rigt hålla fingrarna borta. Regeringen skulle aldrig komma på tanken att tala om för Hylte Bruks när det är dags att skaffa en ny pappersmaskin. Men i det här fallet gör man just detta. Man går in och försöker styra produktionen i en enskild elfabrik, i detta fall elfabriken i Barsebäck. Vid en naturlig avveckling av kärnkraften sker det här stegvis. Det är just det som är poängen. Alla reak- torer blir inte gamla samtidigt och läggs inte ned samtidigt, eftersom reinvesteringarna inte fördelas jämt. De styrs, som i all industriell verksamhet, till de anläggningar som bedöms ha framtiden för sig. Vid en naturlig avveckling uppkommer inga onödiga samhällsekonomiska kostnader. Men när man stänger Barsebäck med politiska beslut uppkommer sådana samhällsekonomiska kostnader. Därtill uppkommer statsfinansiella kostnader och företagsekonomiska kostnader. Dessutom uppkommer, i fallet Barsebäck, stora miljökostnader. De miljökostnaderna är inte små. Vi vet att bort- fallet av el från Barsebäck väsentligen kommer att ersättas med import av kolbaserad el från Danmark. För att man skall kunna ersätta en reaktor i Barsebäck måste man elda tre ton stenkol varje minut. Det är följdriktigt att miljöminister Anna Lindh också har förhandlat till sig en rätt för Sverige att fram till år 2010 öka koldioxidutsläppen med 5 % i en situation när alla andra länder kommer att minska dem. Vi moderater står kvar vid 1993 års klimatpolitiska be- slut. Vi vill även framgent att Sverige skall ha en offensiv klimatpolitik och ta sitt globala ansvar. Fru talman! Runt om Sveriges gränser finns det gott om ledig elproduktionskapacitet. Både Sverige och Ryssland är hopkopplade med det finska syste- met. Den paradoxala effekten av detta är ju att vi med avveckling av kärnkraftsreaktorer i Sverige riskerar att förlänga drifttiden vid det ryska kärnkraftverket i Sosnovyj Bor, eftersom vi ökar avsättningsmöjlighe- terna för den el som där produceras. Gentemot Litauen finns inte samma utbytbarhet. Men i framtiden kommer elsystemen runt Östersjön att länkas samman. Då kommer vi att få en direkt utbytbarhet också mellan de svenska kärnkraftsreakto- rerna och kärnkraftverket Ignalina i Litauen. Liksom i Sosnovyj Bor är reaktorerna i Ignalina av Tjernobyl- typ. Den paradoxala effekten av förtida kärnkraftsav- veckling i Sverige kan därmed bli att vi försämrar kärnsäkerheten i hela norra Europa. För det bär Sve- riges regering ansvaret. Den här politiken hotar inte bara miljön, utan den hotar framför allt jobben. En förtida kärnkraftsav- veckling innebär att elpriserna pressas uppåt, och det riskerar naturligtvis särskilt att drabba ryggraden i den svenska industrin, den elintensiva industrin. Vi har redan sett effekterna av de energiskattehöjningar som har genomförts och som har lett till friställningar vid Vargön Alloys utanför Vänersborg och vid Gränges Metall i Sundsvall. Marginalerna är inte stora. Det finns en tendens att betrakta den tunga svens- ka basindustrin som någon sorts relik från industria- lismens barndom, som någonting som snart skall kunna ersättas av tjänstebaserade kunskapsföretag. Men så är inte fallet. Den tunga svenska industrin är alltjämt en ryggrad. Den är högteknologisk. Den har stor betydelse för underleverantörsledet. Den svarar för en stor del av förädlingsvärdet i den svenska ex- porten. Bara skogsindustrin sysselsätter 120 000 människor, svarar för 17 % av exporten och gör av med el motsvarande produktionen i fem Barsebäcks- reaktorer. Vår konkurrenskraft kommer att försämras. Det olyckliga är att det finns investeringsalternativ för dessa industrier. De är i stor utsträckning delägda av utländska företag. Vi oroar oss starkt för de regionala effekter som kan uppstå, eftersom de särskilt elbero- ende industrierna - de industrier som är känsliga när det gäller energipolitiken - är belägna i regioner som redan i utgångsläget är mycket hårt drabbade av ar- betslöshet. Jag har någon gång sagt att vi, om vi inte bedriver en klok energipolitik, kan sätta ett stort kryss över varenda ort i det här landet som slutar på bruk, fors eller hyttan. Om den här industrin skall skyddas blir ju bördorna i stället desto större på hushållssektorn. Trots dessa realiteter vill socialdemokraterna framställa avvecklingen som en tillväxtmotor. Det är klart att en omställning av energisystemet kan leda till nya jobb i nya branscher. Men det är naturligtvis ingenting jämfört med alla de jobb som samtidigt slås ut i traditionella branscher när elpriserna stiger som en följd av samma omställning. Jag har förstått att regeringen nu knyter sin för- hoppning till en storskalig biobränsleanvändning och att den skall kunna generera nya jobb i skogslänen. Men det är just i dessa län som jobb också kommer att slås ut i de traditionella basindustribranscherna. Det är för övrigt också svårt att se fördelen med att skogslänen byter ut högvärdig pappersmassa mot lågvärdigt vedbränsle. Hela teorin om att det skulle vara möjligt att åstadkomma tillväxt och sysselsättning genom kapi- talförstöring ter sig bisarr. Om den teorin hade varit sann hade det naturligtvis inte funnits någon anled- ning att begränsa kapitalförstöringen till att gälla en eller två kärnkraftsreaktorer i Barsebäck. Det finns ju fortfarande en lång rad lönsamma industrier i olika branscher som regeringen skulle kunna stänga i för- hoppning om att det skulle skapa tillväxt och syssel- sättning och att man skulle kunna bygga upp någon- ting annat i stället. LO-tidningen skriver: "Med äppelkindad oskulds- fullhet utbrister socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande att nu måste näringslivet förstå att vi menar allvar . Näringsministern förklarar med Or- wellskt nyspråk att avstängning av fungerande kärn- kraftverk inte är kapitalförstöring utan i själva verket skapar nya jobb. Statsministern bidrar med obegripli- ga uttalanden om ekologisk tillväxt. Om näringslivet tror en tiondel på all avvecklingsretorik kommer inte en krona att investeras i Sverige." Fru talman! För oss moderater kommer det att va- ra och förbli en viktig uppgift att förhindra att LO- tidningens, fackföreningsrörelsens och industrins alla farhågor besannas. Energiuppgörelsen leder Sverige åt fel håll, försämrar vår miljö och lägger ökade bör- dor på alla som lever och verkar i vårt land. Detta är en insikt som finns långt in i Sveriges Socialdemo- kratiska arbetarparti. En sekteristisk energipolitik har inte framtiden för sig. Vårt land behöver en allians för tillväxt - för in- vesteringar, företagande och sysselsättning. Tro mig, fru talman. Det breda folkliga stöd som finns för att svensk kärnkraft skall användas så länge den är eko- nomiskt, miljömässigt och säkerhetsmässigt försvar- bar, kommer oavsett dagens energipolitiska beslut att sätta den bortre parentesen för den olycksaliga ener- giuppgörelse som regeringen har ingått med Centern och Vänstern. I detta anförande instämde Carl Erik Hedlund, Marietta de Pourbaix-Lundin, Stig Rindborg, Lennart Hedquist, Nils Fredrik Aurelius, Jeppe Johnsson, Maud Ekendahl, Peter Weibull Bernström, Inga Berggren, Gullan Lindblad, Ola Karlsson, Sten Tolgfors, Tomas Högström, Åke Sundqvist, Eva Björne, Ulla Löfgren, Olle Lindström och Karin Falkmer (alla m). 0483316376813 N 2010-01-01 00:00:00 222538 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09117/#anf1