2349026 GK09116 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:116 Måndagen den 9 juni 1996/97 116 1997-06-09 00:00:00 Samverkan, socialförsäkringens ersätt- ningsnivåer och administration 56114A12-9FEF-41FD-A8B5-4C5DFB0A027F 10 ROSE-MARIE FREBRAN (kd) kd Fru talman! Det betänkande som vi debatterar har som grund omfattande förslag från regeringen. Det tar upp både stora och små frågor. Det har, som jag tyck- er, både bra och dåliga förslag, förtjänster och brister. Att det är omfattande och komplexa områden som behandlas visas inte minst, tycker jag, av att vi är många som utöver egna motionskrav stöder också andras krav och reservationer. Det visar att ingen i sin egen motion har lyckats täcka in helheten, lyckats tänka på allt. Det här är så oerhört stort och komplext. Jag kommer att yrka bifall endast till reservatio- nerna 10 och 18, trots att vi står bakom många fler reservationer och särskilda yttranden. Men man skall visa respekt också för kammarens tid. Vi kristdemokrater välkomnar regeringsförslaget att höja kompensationsnivån från 75 % till 80 % i de olika systemen i socialförsäkringarna. Vi har aldrig accepterat 75-procentsnivån. I våra budgetalternativ har vi alltid finansierat en 80-procentsnivå, eftersom vi anser att den lägre nivån har utgjort en alltför stor påfrestning på låginkomsttagarna, som oftast saknar all tillstymmelse till marginal. När det gäller det s.k. allmänna högriskskyddet i sjukförsäkringen föreslår vi en förändring. Den som har flera arbetsgivare kan i dag drabbas av betydligt fler karensdagar än övriga löntagare, eftersom det här skyddet gäller sjuklön från varje arbetsgivare för sig. I det avseendet är vi mycket bestämda, det behöver ske en förändring så att karensdagarna läggs samman, oavsett hur många arbetsgivare man har. Det finns även andra problem med det allmänna högriskskyddet, det gäller deltidsarbetande och skif- tarbetare. Detta har vi påtalat i vår motion, och vi ställer krav på det området. Dessutom stöder vi moderat- och vänsterkrav på att man skall se över sjukersättningen till de timan- ställda. Det är inte rimligt att människor som har anknytning till arbetsmarknaden ställs utan ersättning vid sjukdom. Sådan bör utgå oavsett anställningsform. Det är helt rimligt. Den minskningsregel som föreslås i propositionen och betänkandet när det gäller sjukpenningförsäkring- en ställer vi som kristdemokrater oss bakom. Vi kän- ner inte så stor oro för att ersättningsnivån skulle bli för hög med 80 plus 10, alltså en sammanlagd kom- pensationsnivå på 80 %. Det har framförts farhågor för att en sådan nivå skulle kunna öka sjukfrånvaron avsevärt. Vi kristdemokrater bedömer att en rimlig självrisk framför allt skall tillfredsställas inom ka- rensdagsbestämmelsen. Där lägger vi i stället vårt förslag, att karensdagarna skall utökas till två, dock maximalt tio under en tolvmånadersperiod. Det är alltså samma allmänna högriskskydd som i dag. Då tror vi att vi får en rimlig självrisk. I proposition och betänkande tas frågor om Yr- kesinspektionen upp. Det mesta som tas upp har tidi- gare behandlats i Sjuk- och arbetsskadekommittén, så även frågorna om Yrkesinspektionen. Det finns för- slag som regering och utskott inte följer upp. Det handlar om att Yrkesinspektionen skulle få ansvar för anpassnings- och rehabiliteringsarbete. Vi kristdemokrater motsätter oss inte den bedöm- ning som görs i nuläget, att förslaget inte skall genom- föras. Vi vill dock framhålla behovet av väl fungeran- de samverkan mellan försäkringskassan och Yrkesin- spektionen. Det förslag som har lagts fram har ett mycket lovvärt syfte, som man ändå måste försöka uppnå. Det är oerhört viktigt. Detsamma gäller arbetsförmedlingens rehabilite- ringsansvar. Sjuk- och arbetsskadekommittén har lagt fram ett konkret förslag. Vi tar upp det i det särskilda yttrandet nr 3. Där uttalar vi kristdemokrater sympati för det förslag som kommittén lade fram, nämligen att arbetsförmedlingen skulle få ett ansvar för sjukskriv- na arbetslösa. Vi har sett i remissvaren att det finns betydande problem med att genomföra en sådan för- ändring omedelbart, eftersom det kräver förändringar i organisation, uppdrag och resurser för arbetsför- medlingarna. Därför känns det orimligt att kräva att förslaget genomförs i nuläget. Ansvaret för de arbetslösa sjukskrivna måste tyd- liggöras och betonas. På något sätt måste man lösa problemet med det dubbla huvudmannaskapet. Vi anser inte att Sjuk- och arbetsskadekommitténs för- slag skall avvisas kategoriskt. Vi anser att kommitténs förslag bör finnas med i de fortsatta övervägandena när det gäller att på ett effektivt sätt utöka det nöd- vändiga samarbetet. Fru talman! Jag vill nu beröra det allra viktigaste området i betänkandet och propositionen. Det gäller samverkan inom rehabiliteringsområdet. Försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård har pågått och pågår, det som vi kallar för FINSAM- försöken. De pågår på olika orter inom fem län. Riks- försäkringsverket och Socialstyrelsen har kommit med en gemensam slutrapport om FINSAM- verksamheten. Det som kommer fram i slutrapporten är mycket positivt. Vi vill se verksamheten fortsätta. Den har inne- burit ekonomiska besparingar. Den har också inne- burit minskade ohälsotal i dessa områden samtidigt som ohälsotalet i riket har stigit. Trots de positiva resultaten i utvärderingen av FINSAM-verksamheten är regering och utskottsmajoritet inte beredda att föreslå att FINSAM får stå modell för samverkan inom rehabiliteringsområdet i hela landet. Det är, fru talman, beklagansvärt. När jag läser skrivningarna i propositionen förefal- ler det mig som om förevändningen för att säga nej är att försöksverksamhet pågår inom SOCSAM och att den inte kommer att utvärderas och redovisas förrän 2001. Regeringen säger sig inte vara beredd att över- väga nya strukturella samverkansmodeller förrän SOCSAM är avslutat och utvärderat. Som jag upplever det är regeringen och utskotts- majoriteten beredda att göra det möjligen bästa till det godas fiende i dag, 1997. Man pekar fram mot något som kan hända efter 2001. Vi kan inte bara låta dessa fyra år rinna i väg. Utskottet och utskottsledamöterna har fått del av reaktioner från berörda aktörer inom FINSAM- projekten. Gemensamt för dem är besvikelsen över regeringens proposition. Vi har ännu inte hört någon regeringsföreträdare i dag. Det kommer senare. Där- emot har vi hört Centerns företrädare uttala sig posi- tivt om propositionen. Men jag undrar vem som har missuppfattat detta och vad det är som gäller. Landstingsförbundet och projektledare inom FINSAM-verksamheten har hört av sig till utskottet och sagt att de verkligen hoppas att utskottet ser till att det blir en förändring i förhållande till regeringens proposition. De säger att de inte kommer att kunna fortsätta att arbeta som de har gjort och att FINSAM är slut den sista december 1997. Men Ingrid Skeppstedt säger här att möjligheterna öppnas, att FINSAM är bra och att man hoppas att FINSAM skall fortsätta. Vem har rätt? Vem har missuppfattat? Jag upplever det som att propositionen, majorite- tens text i utskottsbetänkandet och de reaktioner vi har fått innebär att dörrarna stängs. Det blir slut på FINSAM. Man får inte fortsätta med det. Eller får man det? Det behöver redas ut här i dag i debatten. Det är positivt att socialförsäkringsministern deltar i debatten. Vi kristdemokrater hälsar avsnittet om könspers- pektiv med tillfredsställelse. Regeringen har behand- lat den motion som väcktes tidigare av fyra partier seriöst. Motionen kom från partierna i den tidigare fyrklöverregeringen. Det verkar som om regeringen har tagit till sig intentionerna i motionen och den beställning som utskottet gjorde på grundval av mo- tionen. Den reservation som finns på detta område är litet av en överloppsgärning. Sådant ägnar vi oss i och för sig åt ganska ofta i partipolitiken. Det är inget jag kritiserar. Jag är inte med på reservationen. Men om det vi- sar sig att intentionerna, de vackra orden, inte omsätts i verklighet, kommer naturligtvis även jag att agera framöver. Sedan har vi frågan om sjuklöneperioden. För- längningen av sjuklöneperioden genomfördes utan en ordentlig analys av effekterna av den tvåveckorsperi- od som redan införts. Vi kan ändå se effekter som högre krav från arbetsgivarna på de anställda. Vi kan se att det har blivit negativa effekter när det gäller företagarnas vilja att expandera och nyanställa. Det har regeringen inte velat ta till sig. Trots all kritik som framförts har man genomfört en förlängning av sjuk- löneperioden. Gullan Lindblad hänvisade tidigare till den inter- pellationsdebatt som ägde rum den 30 januari. Vi var ganska många som deltog i den. Näringsministern sade då bl.a. att bördor måste läggas på alla i budget- saneringen, även på företagare. Vid budgetsanering måste vi lägga bördor på de tillväxtskapande krafter- na, som skall hjälpa oss att få fart på Sverige. Det kostar jobb. Att lägga bördor på företagare kostar jobb. Det är alltså en minister i en arbetarregering som säger att man måste göra det när man skall sanera statens finanser. Det är naturligtvis helt uppåt väggar- na. Därför är vi självklart med på reservationen där det krävs en återställning av sjuklöneperioden till 14 dagar. Därmed skall jag avsluta, även om det finns andra viktiga områden. Tiden rusar i väg. Vi yrkar alltså bifall till reservationerna 10 och 18. 0699354970600 N 2010-01-01 00:00:00 222361 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09116/#anf10