<anforande>
<dok_hangar_id>2349024</dok_hangar_id>
<dok_id>GK09114</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:114 Onsdagen den 4 juni</dok_titel>
<dok_rm>1996/97</dok_rm>
<dok_nummer>114</dok_nummer>
<dok_datum>1997-06-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Verksamheten inom Europeiska unionen under 1996</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>2BC319E2-3CCA-4264-A403-2860AB420D2F</anforande_id>
<anforande_nummer>202</anforande_nummer>
<talare>MAGNUS JOHANSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Flexibilitet på arbetsmarknaden är
bra. Vi har ingen annan uppfattning på den punkten.
Men frågan är vilken innebörd begreppet flexibilitet
har. I den traditionella tolkningen av flexibiliteten
ingår precis det som Ingrid Näslund nämner, nämli-
gen jobb med litet lägre ingångslöner och trappor på
vilka folk sedan kan klättra uppåt.
Exempel från USA visar dock att folk inte klättrar
uppåt i de här trapporna utan blir kvar på det nedersta
trappsteget. Man behöver ha två, tre heltidsjobb för
att klara sin försörjning. Modellen med de här trapp-
stegen fungerar inte.
Jag konstaterar därför att Ingrid Näslund med talet
om att acceptera lägre ingångskrav på arbetsmarkna-
den vad gäller löner - förmodligen oftast riktat till de
yngre på arbetsmarknaden - måste mena att vi skall
skapa större löneklyftor i Sverige. Härigenom kom-
mer låginkomsttagare också att få mindre pengar i sin
plånbok. Det är den tolkning som jag gör av Ingrid
Näslunds inlägg.
</anforandetext>
<intressent_id>0471642162218</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>222102</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09114/#anf202</protokoll_url_www>
</anforande>
