2349024 GK09114 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:114 Onsdagen den 4 juni 1996/97 114 1997-06-04 00:00:00 Verksamheten inom Europeiska unionen under 1996 DB4FEE8F-B9FF-438F-8F51-8ECF940D424D 192 BO KÖNBERG (fp) fp Fru talman! En bättre framtid för Europas alla folk är vad EU:s regeringskonferens egentligen handlar om. Mitt ibland alla teknikaliter om olika pelare, superkvalificerade majoriteter, vanliga majoriteter, konstruktivt avstående och flexibel integration hand- lar det om så konkreta och för oss människor viktiga ting som fred, god miljö och färre brott. Folkpartiets vision av Europa är ett Europa där demokratiska stater samverkar för att säkra friheten, freden, rättsstaten och marknadsekonomin. Byggste- narna består av ett växande ömsesidigt beroende och av åtgärder som knyter länderna närmare varandra. Vårt mål är ett Europa där krig mellan länder blir lika orimligt som krig mellan oss svenskar och våra nor- diska broderfolk och där inte inre motsättningar i länder slutar i blodbad som skett under 90-talet i resterna av Jugoslavien. Det socialdemokratiska partiet och den socialde- mokratiska regeringen har inte närmat sig vare sig EU eller regeringskonferensen med någon större entusi- asm. Där vi liberaler sett möjligheter har socialdemo- kraterna mest sett problem som måste hanteras på något sätt. Rättesnöret är då inte att förutsättningslöst analysera vad som bäst gynnar Sverige och Europa och på grundval av den analysen agera offensivt. Den överordnade strategin för regeringen har med några undantag varit att passa in i det längsta för att sedan, när det blivit ofrånkomligt, försöka fatta beslut som först främst syftar till att minimera problemen för det egna partiet. Det besked om EMU som regeringen sent omsider pressat fram är förstås det främsta exemplet på detta. I stället för ett ledarskap är det ett ängsligt stirrande på opinionssiffror. Vi har frågor som: Är EMU bra eller dåligt för Europa? Vore det bra eller dåligt för Sveri- ge att vara med från den sannolika starten om ett och ett halvt år? På dessa självklara frågor kommer det allt slingri- gare svar från statsråden. I morgon bitti i riksdagens EMU-debatt kommer Anne Wibble att utveckla vår syn på det besked som regeringen efter så stor vånda kommit fram till. Vår uppfattning i sakfrågan framgår tydligt i de reservationer som vi och Moderaterna står bakom i dagens betänkande. Den europeiska unionen har efter andra världskri- gets slut haft tre uppgifter som varit viktigare än alla andra. Den första var det som ledde fram till att EU bildades, nämligen önskan att läka såren i Europa och dra in Tyskland, och även Italien, i de demokratiska ländernas krets och få ett slut på de ständiga krigen mellan Tyskland och Frankrike. Under 70-talet fick EU en andra viktig uppgift - att efter diktaturernas fall i Grekland, Spanien och Portugal snabbt integrera dessa länder i det europeis- ka samarbetet och därmed ge demokratin ökade möj- ligheter att slå rot också i de länder som styrts av militärjuntor och fascistiska regeringar. Båda dessa historiska uppgifter har EU klarat på ett utmärkt sätt. Den tredje viktiga uppgiften står EU inför nu. Det är att efter murens fall se till att också de länder som i decennier levt under kommunistiskt förtryck får vara med i samma europeiska union som vi i Västeuropa och därmed öka chanserna att demo- kratin består och utvecklas i Baltikum, Centraleuropa och Östeuropa. Från Folkpartiets sida har vi envist upprepat att regeringskonferensen, som ni närmar sig sitt slut, måste resultera i sådana ändringar i unionens struktur att dessa länder ges verkliga möjligheter att bli med- lemmar inom de kommande fyra till åtta åren. Nu är det bara en och en halv vecka kvar till toppmötet i Amsterdam, och institutionella frågorna som rör maktbalansen och medlemsregeringarnas inflytande hör till de sista svåra knäckfrågorna. Det ligger i sakens natur att stora viktiga frågor avgörs i sista minuten, eller t.o.m. strax efter. Ännu finns det tyvärr inget färdigt förslag till nytt EU-fördrag som skulle kunna förverkliga den liberala visionen om ett EU som relativt snabbt kan växa till drygt 25-30 medlemsländer och som skulle klara att upprätthålla freden och säkerheten på vår kontinent och effektivt lösa gränsöverskridande problem. Men jag kan ändå konstatera att det i det nya hol- ländska utkastet till fördrag finns med som ett alter- nativ ett förslag om s.k. dubbla majoriteter som en tänkbar lösning, något som ligger nära det vi Folk- partiet förordat som en lösning på motsättningarna mellan de befolkningsmässigt större länderna och länderna med mindre befolkning. Till ett kvalificerat majoritetsbeslut i ministerrådet skulle fogas ett krav på att majoriteten består av regeringar som represen- terar länder med en majoritet av unionens befolkning bakom sig. Det har ibland nämnts mycket höga siffror vad gäller andel av Europas befolkning. Denna extra höga majoritet finner vi i Folkpartiet inte nödvändig. Vi har hela tiden hävdat att beslutsreglerna måste ändras om ett stort antal mindre länder skall kunna bli medlemmar, även om det i något avseende kan mins- ka Sveriges och andra små staters inflytande jämfört med några tänkta, men inte sannolika, alternativ. Regeringens låga profil i denna för Sverige och EU:s utvidgning så viktiga fråga beror i sämsta fall på bristande engagemang och i bästa fall på förhand- lingstaktik. Det kan i det senare fallet tilläggas att den danska regeringen och det danska folketinget gjort en annan bedömning. Från danskt håll har man öppet förordat en lösning som ligger nära den som vi länge förordat. Demokratin och freden är vårt viktigaste mål med EU, men vi har också slagits för att EU måste bli ett kraftfullt instrument för att lösa andra gemensamma problem, som den gränsöverskridande miljöförstö- ringen och den internationella brottsligheten, främst inom narkotikaområdet. Här, menar vi, har Sveriges förhandlare på riksdagsmajoritetens uppdrag använt sin begåvning och sin energi till att motarbeta det som borde vara svenska intressen. Regeringen har ju förhållit sig kylig till tanken på att få fler gemensamma beslut inom tull- och polisom- rådet, som om det vore ett större problem att Europas poliser samarbetar över nationsgränserna än att Euro- pas brottslingar gör det. Nu tyder det mesta ändå på att det blir en reform i den riktning vi i Folkpartiet förespråkat, vilket skulle innebära att delar av det mellanstatliga rättsliga polisiära samarbete som nu ligger i den s.k. tredje pelaren flyttas över till gemen- samhetssfären. Om det blir på det viset är det inte den svenska regeringens förtjänst. Ett annat område där vi liberaler vill se mer effek- tiva beslutsregler gäller möjligheten att använda eko- nomiska styrmedel i miljöpolitiken. Från vår egen debatt och inhemska erfarenheter har vi lärt oss att dessa styrmedel är mycket effektiva. Ett av problemen med dem är att vissa länder kan skaffa sig kortsiktiga konkurrensfördelar genom att låta bli att införa för miljön nödvändiga skatter. EU har förutsättningar att bli världens bästa mil- jöorganisation och en stark politisk kraft för att ta tag i de svåra gränsöverskridande miljöproblemen. Det kräver förstås att man använder sig av det som är EU:s unika styrka - möjligheten att fatta vissa beslut utan att alla ingående länder är med på det. Tyvärr har regeringen och Moderaterna i stället för att konstruktivt verka för ett borttagande av den nuvarande vetorätten mot införandet av miniminivåer för bl.a. koldioxidskatter i stället lierat sig med dem som helst inte vill göra någonting. Regeringen har t.o.m. med Centerns goda minne låtit de svenska förhandlarna agera för att Sverige som ett av mycket få EU-länder skall få öka utsläppen av koldioxid - detta som en följd av den olycksaliga förtida kärn- kraftsavvecklingen. Detta är inte i samklang med de internationella överenskommelserna och strider fram- för allt mot alla anständiga miljöhänsyn. Min och Folkpartiets uppfattning är att de globala miljöhoten måste tas på stort allvar och att det bör vara en prioriterad uppgift för Sverige att verka för en gemensam lagstiftning med skärpta minimiregler och obligatoriska miljöavgifter. Detta är viktigt för att motverka framtida miljökatastrofer, men också för svensk industris konkurrenskraft. I det förslag som det holländska ordförandeskapet lagt fram i dagarna ingår glädjande nog idén om borttagande av enskilda länders vetorätt mot minimi- nivåer för miljöskatter. Det är bra, tycker vi. Men vad skall den svenska socialdemokratiska regeringen göra? Skall man lägga in veto mot en sådan förbätt- ring av miljöpolitiken, eller skall man hålla tummarna och hoppas att något annat land skall göra det, så att man själv slipper skylta med sin miljöfientliga poli- tik? En liten framgång kan vi miljövänner kanske räk- na in. Det gäller frågan om förstärkt miljögaranti och möjligheterna för ett enskilt medlemsland att under vissa villkor gå före unionen och införa strängare miljöregler. I rättvisans namn skall här noteras att den svenska regeringen av allt att döma har arbetat för detta. En annan tänkbar framgång, som ligger oss libera- ler särskilt varmt om hjärtat, är förstås frågorna om öppenhet och offentlighet. Sverige har lyckats flytta fram positionerna så pass att EU nu förefaller ta tre- vande steg mot de principer för allmänhetens insyn som infördes i vårt land för sju åtta generationer se- dan. Den kamp som de yngre mössorna lyckades så väl med då kan nu i bästa fall ge resultat på europeisk nivå. Offentlighet och inte hemligstämpel kan bli huvudregel för EU, men mycket återstår. Än har de svenska förhandlarna inte lyckats övertyga de andra runt förhandlingsbordet om att öppenheten inte bara skall gälla flertalet handlingar som upprättas inom EU utan också de som kommer in till EU:s olika organ. Fru talman! Inom utrikespolitikens område före- faller en del steg framåt kunna tas. Det finsk-svenska initiativet om att föra in de s.k. Petersbergsuppgifter- na i fördraget är ett sådant steg. Försöken att förstärka EU:s möjlighet att skaffa sig bättre information och analyser är ett annat framsteg. På ytterligare några punkter kan det ske förbättringar. Som en förutsättning för att EU skall få mer be- slutskraft inom detta område kommer det dock att krävas att de olika medlemsstaterna restriktivt använ- der möjligheten att stoppa beslut på grund av att de strider mot något vitalt nationellt intresse. Om EU i en del avgörande frågor behöver mer beslutskraft - för att klara freden, för att förbättra miljön eller för att bekämpa grov internationell brottslighet - vore en bantning på sin plats på andra områden, särskilt när det gäller sådant som storleken på jordgubbar, regler för gräsfrösorter och annat den enskilde kan ta ställning till själv. Inför och under regeringskonferensen har vi i Folkpartiet därför föreslagit att Sverige skall verka för att stärka den s.k. subsidiaritets- eller närhetsprinci- pen, som kan sägas innebära att besluten skall fattas på lägsta effektiva nivå. Det innebär t.ex. att det är den enskilde som avgör om storleken på jordgubben är lämplig eller inte, att landstinget i Stockholm får avgöra hur långa busslinjerna i det länet skall vara och att det är Sveriges riksdag som får avgöra om Systembolaget skall vara kvar i Sverige eller inte. I andra fall är det EU som är den lägsta effektiva beslutsnivån, som när det gäller att motverka miljö- farliga utsläpp eller knarkhandel över gränserna. För att ta ett konkret exempel finner vi i Folkpartiet det mycket olyckligt att de svenska förhandlarna hittills inte har utnyttjat chansen att förstärka rätten att driva en nationell alkoholpolitik i de pågående förhandling- arna. Hade närhetsprincipen tillämpats konsekvent redan nu hade vi sluppit oroa oss över att EU- medlemskapet kan betyda negativa saker för svensk alkoholpolitik. I förhandlingarna har framför allt Tyskland och Storbritannien velat att EU skall skärpa närhetsprinci- pen. Detta har då inte fått något stöd av de svenska förhandlarna. De har förstås inte handlat på eget be- våg utan fullföljt det uppdrag de fått av regeringen och riksdagsmajoriteten. Men det är litet märkligt att de inför EU- medlemskapet så kluvna socialdemokraterna inte vill slåss för att EU bara skall ägna sig åt de frågor där EU-nivån innebär bättre beslut. Denna kamp har man överlåtit åt bl.a. oss i Folkpartiet att föra. Vi tar gärna striden för närhetsprincipen eftersom vi sedan gene- rationer är övertygade om att beslut skall fattas på lägsta effektiva nivå. Men för bl.a. folkhälsan i vårt land och för Europatanken vore det naturligtvis bra om vi hade fler med oss. I det utkast från det holländska ordförandeskapet som jag nämnde i samband med miljöfrågorna finns det förstärkningar av närhetsprincipen. Det är bra. Men jag vill ställa två frågor till utrikesministern - två frågor som jag hoppas få svar på under denna debatt. Kommer regeringen vidhålla sin negativa syn på en förstärkning av närhetsprincipen i fördraget? Kommer regeringens förhandlare få i uppdrag att motarbeta den holländske ordförandens förslag? Fru talman! Jag har i detta anförande sökt lyfta fram de frågor vi tycker är allra viktigast i dagens EU- diskussion. Det är tråkigt att den svenska regeringen i så många av dem antingen är passiv eller för en fel- aktig politik - felaktig om man tycker att beslut skall fattas på rätt nivå och om man månar om svenskt inflytande på lösningen av viktiga europeiska pro- blem. Fru talman! Jag står förstås bakom alla de reser- vationer som har anmälts i utskottet av våra företräda- re, men vill för att förkorta voteringarna i morgon yrka bifall till reservation nr 1 och nr 9. 0384833975200 N 2010-01-01 00:00:00 222092 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09114/#anf192