2349024 GK09114 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:114 Onsdagen den 4 juni 1996/97 114 1997-06-04 00:00:00 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning B85028C6-BC42-40FF-8774-70C5DE21B2A0 113 HÅKAN HOLMBERG (fp) fp Fru talman! Det finns tre frågor av utrikespolitisk betydelse som berörs i årets KU-granskning, och jag skall kommentera dem en i taget. Den första är det s.k. spionärendet. Det står inte så i handlingarna, men den kallas så mera allmänt. Våren 1996 greps en svensk medborgare i S:t Petersburg anklagad för spioneri. Regeringen valde, ganska kort beskrivet, att inte informera Utrikesnämnden om saken, eftersom man bedömde att frågan inte hade någon större utrikespolitisk betydelse. Så här hade man nog kunnat göra i ett normalläge, men det som har föranlett reservation nr 5 från Folk- partiet är att det våren 1996 inte rådde ett normalläge i Ryssland. Det pågick en valkampanj, och om man någon skall tala om ödesval är det nog i samband med den valkampanjen. Det var fullt möjligt att landet några månader efter den här händelsen skulle komma att ha en helt ny ledning, bestående av oreformerade gammelkommunister och rabiata nationalister, som skulle ha helt andra synpunkter på Rysslands relatio- ner med grannländerna, naturligtvis inklusive Sverige, än vad den hittillsvarande regeringen hade haft. Jag tror inte att jag är ensam i kammaren om att ha egna erfarenheter av vad man i demokratiska kretsar i Ryssland fruktar inför en sådan utveckling. Nu inträf- fade inte denna, men det hade kunnat uppstå en situa- tion där alla möjliga saker som i ett normalläge skulle ha varit bagateller hade kunnat orsaka komplikationer av något slag. Vi konstaterade vid utredningen av det här att Carl Bildt men inte någon annan oppositionsledare infor- merades. Detta föreföll något egendomligt men visade sig dock ha en begriplig förklaring. Carl Bildt skulle resa till Moskva och där träffa den ryske utrikesminis- tern, och det var naturligtvis rimligt att han skulle känna till det här. Men det är faktiskt inte bara Carl Bildt som träffar ryska politiker i ledande ställning, utan det förekom- mer också att en hel del andra gör det. Det hade na- turligtvis mycket väl kunnat ske, inte minst med tanke på den mycket ovanliga situationen i Ryssland under dessa månader, att också andra hade kunnat konfron- teras med den här historien. Därför tycker vi att rege- ringen ändå borde ha informerat Utrikesnämnden under våren 1996. Det var inte formellt fel att låta bli, men det fanns för en gångs skull skäl att göra litet mer än vad protokollet krävde. Vi har därför reserverat oss på den här punkten. Den andra frågan gäller statsministerns inbjudan till Kinas president att besöka Sverige, som Anders Björck just har berört. Alla vet att Folkpartiet har varit och är mycket kritiskt till den svaga känsla för betydelsen av mänskliga rättigheter i Kina som statsministern uppvisade vid besöket i höstas. Det är också väl känt att både vårt parti och flera andra par- tier i Utrikesnämnden var kritiska till att den här resan gjordes och att den genomfördes på den här nivån. Det hade tidigare funnits konsensus om att utbytet skulle hållas på en något lägre nivå. Det är dock inte statsministerns allmänna uppträ- dande i Kina som KU granskar, och det fanns natur- ligtvis inte heller något formellt hinder för statsminis- tern att åka dit, även om det hade kunnat finnas skäl att ta ett varv till med Utrikesnämnden när han hade bestämt sig för en annan linje än den som dittills hade rått. Däremot måste man absolut ifrågasätta om det verkligen var nödvändigt och rimligt att trappa upp nivån på besöksutbytet med Kina på det sätt som skedde. Det framgår klart av utfrågningen i det här ärendet och väl också av kutym i sådana här samman- hang att det fanns alternativ. Han hade kunnat bjuda in premiärministern eller vice premiärministern, men statsministern valde att bjuda in statschefen. Det var att skruva upp relationerna med Kina på ett sätt som väckte förvåning och som Utrikesnämnden rimligen borde ha fått tillfälle att yttra sig över. Därav den reservation som finns på den punkten. Den tredje frågan, som jag skall beröra mycket kort, gäller statsministerns uttalande i Riga om Lett- lands strävan efter NATO-medlemskap. Här har vi från Folkpartiets sida nöjt oss med att i ett särskilt yttrande konstatera att det hade varit fullt förenligt med svensk utrikes- och säkerhetspolitik att lägga in mycket mer i statsministerns uttalande än vad han själv tydligen vid närmare eftertanke var beredd att göra. Hade syftet varit att mer aktivt backa upp de bal- tiska staternas ambition att själva få göra sina säker- hetspolitiska vägval, hade det varit naturligt att ha en diskussion i Utrikesnämnden om vad denna litet mera aktiva hållning skulle kunna innehålla, vilket också föreslogs i ett brev till Göran Persson från Folkparti- ets ledare Maria Leissner. Men syftet var, som väl tydligt har framgått - det framgår också av betänkandet - inte att föra en mera aktiv politik på den här punkten, utan det var mest fråga om ett artighetsuttalande. Jag hoppas att detta inte någonstans uppfattas så att Sverige bara är ljumt engagerat i de viktiga säkerhetsfrågorna runt Öster- sjön. 0198565054212 N 2010-01-01 00:00:00 222013 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09114/#anf113