2349022 GK09112 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:112 Måndagen den 2 juni 1996/97 112 1997-06-02 00:00:00 Privata vårdgivare AF5C1FE1-CB91-43C1-B4CD-C77C424205AA 61 CONNY ÖHMAN (s) s Fru talman! I samband med att riksdagen våren 1995 behandlade regeringens proposition om primär- vård och privata vårdgivare fastställdes det regelverk som nu gäller för privata vårdgivare. Delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård påbörjade sitt arbete under 1996 med att utvärdera resultatet av propositionen. Delegationens arbete är ej slutfört ännu. De nya reglerna har gällt under en mycket kort tidsperiod. Samverkansdelegationen har i sin rapport konstaterat att det är för tidigt att på ett allsidigt sätt kunna belysa olika effekter av nuvarande regler. Jag vill instämma i den bedömningen. Den proposition vi behandlar i dag handlar i hu- vudsak om vissa smärre förtydliganden och ändringar i lagen om läkarvårdsersättning samt ett antal motion- syrkanden från allmänna motionstiden. En fråga som alldeles uppenbart vållat bekymmer och olika tolk- ningar är hur lagen om offentlig upphandling skall tolkas och tillämpas när det gäller vårdavtal med sjukvårdshuvudmän om hälso- och sjukvård. Rege- ringen säger i propositionen att man avser att tillsätta en utredning med uppgift att göra en analys av denna fråga. Det finns anledning att välkomna detta besked. Fortsatt oklarhet i denna fråga gynnar ingen. I hälso- och sjukvårdsdebatten förekommer ofta uppgifter om och bedömningar av den privata vårdens omfattning. Alltför ofta presenteras uppgifterna om den privata vården på ett sätt med tydliga politiska förtecken. I propositionen presenteras det faktiska läget i början av 1997. Jag vill ta fasta på några av de siffrorna. Det finns 1 645 privata specialistläkare med lä- karvårdsersättning i landet. Det finns dessutom 182 enskilda läkare med vårdavtal, 386 vårdavtal med juridiska personer och 422 privata allmänläkare. Det motsvarar 13 % av det totala antalet läkare i primär- vården. Det finns 2 136 sjukgymnaster med ersättning en- ligt taxa. Det finns 56 vårdavtal med enskild sjuk- gymnast och 116 vårdavtal med juridiska personer. Ser man till den öppna vården utgör de privata sjuk- gymnasterna således ungefär 50 % av det totala anta- let. Jag är givetvis medveten om att spridningen av dessa vårdresurser över landet borde vara bättre än i dag. Samtidigt är det utomordentligt svårt att ta till sig den beskrivning av den privata vårdens situation som återfinns i ett antal borgerliga motioner från allmänna motionstiden, när man tar del av dessa siffror. Utredningen om ersättningen till privata vårdgiva- re har dessutom visat att landstingens totala utgifter för den privata vården ökat kraftigt sedan den nya nationella taxan infördes 1994. När utredningen jäm- fört taxor för läkare och sjukgymnaster som var yr- kesverksamma både före och efter den nya taxan har man konstaterat betydande ersättningsökningar sett som procentuella förändringar. Jag drar slutsatsen att den eländesbild man ibland kan få när det gäller den privata vårdens omfattning här i landet helt enkelt inte kan stämma. En viktig fråga är hur styrningen av patienter till rätt vårdnivå skall gå till. Under senare tid har många sjukvårdshuvudmän infört betydande avgiftsskillnader mellan primärvård och sjukhus. Effekten har blivit den man kunde tänka sig, nämligen en överströmning av patienter till primärvården. Frågan om det är än- damålsenligt med remisskrav eller ej har därmed minskat i betydelse, om man ser den ur ett helhet- sperspektiv för sjukvårdens del. För vissa specialiteter är dock frågan av utomordentligt stor betydelse. Regeringen föreslår nu att landstingen inte skall ha möjlighet att införa krav på remiss vid specialistbesök hos gynekolog, psykiatriker och barnmedicinare. Även om det är få landsting som har använt sig av denna möjlighet menar utskottet att det är angeläget att stödja regeringens förslag när det gäller den här förändringen. Sjukvården är en verksamhet som med nödvän- dighet innehåller ganska mycket regler. Den enskilde patientens primära intresse torde dock vara vilka samlade resurser som står till sjukvårdens förfogande. Både den offentliga och privata sjukvårdens utveck- ling hänger, förutom när det gäller regelverkets ut- formning, samman med vårdens resurser. I nästa vecka skall vi i kammaren behandla rege- ringens vårproposition. Regeringen föreslår där att bl.a. sjukvårdshuvudmännen tilldelas ytterligare några miljarder för att bedriva sin verksamhet. Mot detta står bl.a. Moderaternas förslag till ekonomiska ramar, som drastiskt skulle minska vårdens resurser. I debat- ten vill man framställa det som att regelverket inte har något samband med de ekonomiska resurserna. För var och en som vill ha en ansvarsfull ekono- misk utveckling även för sjukvården torde det dock vara uppenbart att regelsystemet måste vara sådant att det finns möjlighet att klara av sjukvårdens ekonomi och styrningen av sjukvården. Det system vi har i dag - och det visar väl utfallet av ekonomin i de allra flesta landstingen - är ett sådant system att det fak- tiskt är möjligt att klara av den uppgiften. I övrigt vill jag instämma med de talare före mig som har sagt att underlaget för en helhetsdebatt om den privata vården har vi framme när den delegation som nu jobbar har gjort hela sitt arbete. Fru talman! För dagen nöjer jag mig med att slut- ligen yrka bifall till utskottets hemställan i betänkan- det av avslag på de reservationer som har fogats till detta. 0368245926011 N 2010-01-01 00:00:00 221684 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09112/#anf61