2349022 GK09112 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:112 Måndagen den 2 juni 1996/97 112 1997-06-02 00:00:00 Privata vårdgivare A04FEA6D-4B69-4BE6-964C-CD37E03796B1 54 KERSTIN WARNERBRING (c) c Fru talman! Såväl regering som riksdag har redan tidigare framhållit vikten av att andelen privata vård- givare ökar. Även i regeringens proposition om priva- ta vårdgivare, som nu ligger till grund för det betän- kande som vi i dag debatterar, framhålls detta. Tyvärr har det visat sig att man i verkligheten inte har levt upp till riksdagens intentioner. Antalet privata vårdgi- vare minskar snarare än ökar, vilket är ett mycket oroande tecken. Det är på grund av detta som jag har en reservation avseende det inledande avsnittet om alternativa driftsformer. Det är viktigt att riksdagen klart och tydligt anger sin viljeinriktning på denna punkt. Samverkansdelegationen har fått i uppdrag att analysera orsaker och hinder för den önskade utveck- lingen. Nu måste det tas ett helhetsgrepp om situatio- nen så att effektiva lösningar kan presenteras. Jag delar därför utskottets bedömning att Samverkansde- legationens arbete bör slutföras innan riksdagen de- finitivt tar ställning till konkreta förslag. Inte minst finns det anledning att oroa sig över återväxten av privata vårdgivare. De vårdavtal som hittills har träffats gäller nästan uteslutande vårdgiva- re som redan har en personlig etablering och som därför kan återgå till att vara verksamma enligt lag och taxa, om vårdavtalet skulle upphöra att gälla. Den kraftiga minskning som ägde rum vid årsskif- tet på grund av pensionsavgångar har inte kompense- rats av att sjukvårdshuvudmännen träffat vårdavtal med nya vårdgivare. Huvudsakligen tycks detta bero på sjukvårdshuvudmännens bristande intresse, men också på den osäkerhet som en presumtiv vårdgivare naturligtvis känner inför den brist på långsiktighet som två- och treåriga - tidsbegränsade - vårdavtal medför. För att garantera en återväxt av privata vårdgivare måste sannolikt frågan om ersättningsetablering lösas i någon form, liksom kraven på långsiktighet måste tillgodoses. Men samtidigt måste hela tiden hänsyn tas till sjukvårdshuvudmännens samlade planerings- ansvar. De här frågorna diskuteras just nu i Samver- kansdelegationen. Också när det gäller remisstvånget ställer jag mig bakom utskottets förslag till skrivning. Anledningen är att jag helt enkelt anser att riksdagen i dag saknar ett allsidigt beslutsunderlag som motiverar att, utöver de begränsningar som föreslås av regeringen, ändra ett beslut som riksdagen fattat så sent som för två år sedan. Det finns all anledning att påminna om att det är riksdagen som begärt att regeringen skall ge en allsi- dig belysning av remisskravets effekter vad avser patienternas valfrihet och möjlighet till adekvat vård utan onödig väntan samt i vilken utsträckning re- misskravet är en kostnadseffektiv metod för att vård skall ges på rätt vårdnivå. Det här uppdraget har re- geringen lagt på Samverkansdelegationen, som därför naturligtvis bör få slutföra sitt uppdrag innan riksda- gen på nytt behandlar frågan. Fru talman! När det gäller åldersgränsen för priva- ta vårdgivare och de förändringar som nu föreslås i lagen om ersättning till sjukgymnastik och lagen om läkarvårdsersättning tycks de problem som hittills noterats mera vara en fråga om hur sjukvårdshuvud- männen tillämpar gällande regelsystem än om att göra ytterligare förändringar i lagstiftningen. Tillämpningen finns det all anledning att noga följa. Enligt min mening har sjukvårdshuvudmännen hittills varit alldeles för restriktiva när det gäller att träffa vårdavtal. De avtal som har träffats har nästan uteslutande varit på ett år eller t.o.m. kortare tid. Vår- davtalen har alltså i stor utsträckning träffats för att vårdgivarna skall kunna avsluta pågående behandling av gamla patienter. Detta agerande ligger enligt min mening inte i linje med de uttalanden som regering och riksdag gjorde i samband med att gällande regel- system beslutades. Bl.a. förutsattes att sjukvårdshu- vudmännen skulle pröva möjligheten för privata vårdgivare att vara verksamma med offentlig finansi- ering i ytterligare två år. Jag vill också, fru talman, i detta sammanhang pe- ka på en annan näraliggande fråga som jag inte anser har blivit tillräckligt belyst. Det gäller de äldre vård- givare som fortsätter att vara verksamma med enbart patientavgifter som inkomstkälla. I det här samman- hanget har patientperspektivet fullständigt glömts bort. I nästan samtliga landsting gäller nämligen att de patienter som besöker läkare som står utanför det offentliga finansieringssystemet också får betala hela kostnaden för eventuella röntgen- och laboratorieun- dersökningar. Dessutom utgör de patientavgifter som erlagts till dessa läkare inte underlag för den summa som patienten själv skall betala innan frikort utfärdas. Det är alltså inte läkaren som i första hand drabbas av sjukvårdshuvudmannens beslut att inte bevilja fortsatt verksamhet, utan det är patienternas valfrihet som i högsta grad begränsas därför att patienterna helt enkelt inte har råd att stå för alla kostnader. Jag har redan tidigare markerat att frågan om er- sättningsetablering för att garantera återväxten och möjligheten att överlåta sin etablering måste få en lösning. Att däremot, som föreslås i ett antal motio- ner, återinföra den fria etableringsrätten tror jag inte är en framkomlig väg. Det skulle omöjliggöra det planeringsansvar som i lag åvilar sjukvårdshuvud- männen. Jag kan också påminna om att fri etableringsrätt inte förekommer i England, Danmark, Finland, Tysk- land eller Holland. I Kanada, där den har funnits ett tag, införs för närvarande successivt begränsningar i de olika provinserna. Med hänvisning till vad jag nu anfört finns det be- hov av att vidta åtgärder för att främja den viktiga utvecklingen av alternativa vårdformer. Jag delar emellertid utskottets bedömning att vi bör avvakta Samverkansdelegationens arbete, så att riksdagen kan få ett allsidigt beslutsunderlag. Riksdagen har faktiskt i vissa delar beställt ett sådant av regeringen. Fru talman! Med anledning av det jag nu har sagt yrkar jag bifall till reservation 1. I övrigt yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet. 0623552243405 N 2010-01-01 00:00:00 221677 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09112/#anf54