2349019 GK09109 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:109 Onsdagen den 28 maj 1996/97 109 1997-05-28 00:00:00 Skydd av hotade arter samt aktionsplaner för biologisk mångfald C31615BA-28C4-4624-BFFA-E16CC16E0352 28 EVA ERIKSSON (fp) fp Fru talman! Jag skall börja med att yrka bifall till betänkandena nr 15 och nr 22. Den här debatten har rört sig över ett stort fält. Biologisk mångfald är ju ett stort fält som många av talarna redan har beskrivit. Eftersom vi också i det här betänkandet behandlar ett antal motioner från den allmänna motionstiden blir det naturligtvis resultatet. Men det är också så att man känner igen den här debatten. Vi har vid flera tillfällen i den här kamma- ren diskuterat de här frågorna. Jag försökte räkna igenom hur många gånger vi har diskuterat dem. Jag tror det är sex gånger, och det kommer upp samma frågor. Jag vill inte säga att det inte är rätt. Jag vill bara säga att för mig känns det som om det kan finnas en fara i detta. Finns det någon tyngd och någon vikt i de här frågorna när vi gång på gång behandlar dem utan att egentligen fatta några stora viktiga beslut? Regeringen har aviserat en miljöbalk i höst. Den är på gång. Lagrådsremissen är på gång. Vi kommer att få den på riksdagens bord. Det finns också en aviserad miljöproposition som kommer att läggas på riksdagens bord. Det kommer förhoppningsvis att innebära, med de aviseringar som har kommit från regeringen, att vi åter kommer att ta ställning till de här frågorna, då i en situation där vi skall fatta ordentliga beslut. I dag skall vi naturligtvis ställa oss bakom och fatta beslut enligt de lagförslag som finns i betänkandet. Det är fantastiskt när man tänker på den debatt vi har haft och går tillbaka i historien. Vet ni att 1904 var första gången som man i Sveriges riksdag lade fram en motion om naturvård och biologisk mång- fald? Sedan dess har debatten pågått. När Karl Star- bäck, som var liberal ledamot i riksdagen, lade fram motioner var det för att inrätta nationalparker. Det fanns naturligtvis en nationalromantik bakom det. Men jag är övertygad om att våra föregångare i den här kammaren också var mycket klara över att det fanns någonting värdefullt som höll på att gå förlorat redan för hundra år sedan. Det var den förändring i vårt samhälle som höll på att ske. Efter den diskussion vi haft här i dag känns det angeläget att litet grand fundera över det faktum att vi står inför ett nytt sekelskifte. Det är faktiskt nästan hundra år sedan vi började tala om att skydda vår natur, att skydda det som är oåterkalleligt. Hundra år har gått sedan vi började inse att naturen inte alltid kommer att vara vad den har varit. Hundra år har gått sedan vi började förstå att naturens sinnrika system när det gäller djur och växter inte är oförstörbart. Men vad har vi gjort? Vad har vi åstadkommit? I dag pågår runt om i världen artutrotning i en takt som vi aldrig tidigare har sett. Kanske är det så illa att tre fyra arter försvinner varje timme dygnet runt. Dessa arter är nästan aldrig kända, och chansen till upptäckt av människor har aldrig funnits innan de här arterna försvunnit från jordens yta. Merparten av denna naturutrotning sker i de arktiska miljöerna. Det gäller Sydamerika, Afrika och Sydostasiens regnsko- gar. Vi i Sverige kan inte svära oss fria från detta ansvar. Året runt pågår ju en mänsklig verksamhet som allvarligt försvårar många arters överlevnad. Naturskogar huggs fortsatt ned. Försurning och över- gödning förändrar sammansättningen i skog och mark. För 14 dagar sedan fick vi larmrapporter från Västsverige om en ökad försurningsproblematik vad gäller skogen. I Östersjön och Västerhavet förändrar utsläpp från övergödda vattendrag möjligheterna till överlevnad för tusentals olika arter och organismer. Ännu tydligare märks de årligen återkommande ut- släpp som dödar alfåglar och ejdrar längs våra kuster. Jag säger inte detta därför att vi inte skulle vara medvetna om detta, utan jag säger detta därför att vi trots allt måste ha en historia med när vi framgent skall fatta viktiga beslut. Trots medvetenheten och insikten famlar vi efter åtgärder. Hänsynen till naturen står alltid i konflikt med andra intressen. Den fråga som man måste ställa sig framöver när vi står inför viktiga beslut i denna kammare är: Vem skall ha sista ordet? Jag som engagerad miljöliberal tycker att det vore bra om miljöpolitiken hade inriktningen att natu- ren alltid skall ha sista ordet. Jag skall inte måla upp en bild av hur det just nu ser ut i vårt land när det gäller den biologiska mång- falden. Både Lennart Brunander och Gudrun Lindvall har redan gjort det. De har pekat på de arter som håller på att försvinna. Tofsmesen är enligt min me- ning en okänd fågel som försvinner mer och mer. Den vitryggiga hackspetten och andra arter handlar det också om. Man kan tycka att det är en dramatisk be- skrivning av situationen i Sverige som getts när det gäller den biologiska mångfalden, men jag måste instämma i Gudrun Lindvalls beskrivning. Jag tycker att den är riktig och tror att det är viktigt att, som Gudrun Lindvall säger, peka på att vi accepterar att sådan är situationen. Jag har dock inte riktigt samma uppfattning som Gudrun Lindvall när det gäller detta med att vi inte skulle försöka vidta åtgärder och att vi inte skulle ha ett åtgärdsprogram på gång; detta med tanke på att vi framgent skall göra viktiga ställningstaganden. Jag tror faktiskt att vi har den insikten. Jag tror också, som Alf Eriksson tidigare i denna talarstol påpekade, på den lagstiftning och den delaktighet som vi nu skaffar oss i miljöarbetet. Enskilda individer känner sitt ansvar, får ta ansvar och får insikt och utbildning. Vidare finns det en insikt om betydelsen av miljösam- verkan. Agenda 21-arbetet på den lokala nivån kom- mer i framtiden att ha stor betydelse för arbetet med den biologiska mångfalden. Vi har inte råd att låta det bli så att man står i den- na kammare om ytterligare nästan hundra år och ger samma historiebeskrivning som jag inledningsvis gav. Då kan vi inte klara det här. Den biologiska mångfal- den är ändå kärnan för liv. Fru talman! Alltså nästan hundra år efter det att mina liberala föregångare startade den svenska natur- vårdspolitiken är situationen allvarligare än någonsin. Om mina barn och barnbarn skall kunna få uppleva vad jag och mina föräldrar haft möjlighet att uppleva måste stora förändringar till. Samhället måste i större utsträckning ta ansvar för skyddet av den natur som verkligen måste skyddas. Jag skall nämna ett exem- pel. I den motion som vi i Folkpartiet väckt med an- ledning av budgetpropositionen pekar vi på att det finns många unika områden i Sverige som är akut hotade och som kräver kraftiga insatser. Vad jag syftar på är de stora områdena av gammelskog. Där finns det nämligen värdefulla biotoper som förstörs. Den biologiska mångfalden utarmas. Denna debatt är inte en anslagsdebatt. Jag vill ändå peka på att det är viktigt att resurser avsätts för att klara områden som är i behov av akuta insatser. Naturligtvis är inte allt som händer med den svenska biologiska mångfalden dåligt. Än en gång kan man ju se havsörn och kungsörn. På många stäl- len runt om i länet jagar än en gång pilgrimsfalken över klippor och stup, och än en gång smyger varg, björn och lo i många svenska skogar. Det kan gå åt rätt håll, men då krävs det en miljöpolitik för miljöns skull och att naturen får sista ordet. För hundra år sedan började, som sagt, vi liberaler vår kamp för den biologiska mångfalden. Tyvärr är den kampen inte avslutad. Det innebär naturligtvis, fru talman, att den kommer att fortsätta. Vi har flera åtgärder framför oss som skall vidtas. Riksdagen kommer i dag att fatta beslut om de betän- kanden som nu ligger på bordet. Inför de beslut som fattas i dag kommer vi att påverka också de beslut som vi skall fatta under hösten när det gäller miljö- balken och den aviserade miljöpropositionen. Som folkpartist ser jag fram emot detta. Jag förutsätter nämligen att de förslag till åtgärder som kommer att finnas i de aviserade propositionerna just kommer att handla om att vi tar krafttag när det gäller den biolo- giska mångfalden. 0156574552406 N 2010-01-01 00:00:00 221221 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09109/#anf28