2349016 GK09106 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:106 Onsdagen den 21 maj 1996/97 106 1997-05-21 00:00:00 Internationellt utvecklingssamarbete 8F8B0A0C-ABFE-4478-AC88-DEB4EFFA006D 54 Statsrådet PIERRE SCHORI (s) s Herr talman! Sverige är ett av världens tre främsta biståndsgivarländer, detta trots att vi av statsfinansiel- la skäl under en kort period tvingades sänka bi- ståndsnivån till 0,7 % av vår bruttonationalinkomst. Den nivån skall jämföras med genomsnittet för in- dustriländerna, som i dag bara ligger på 0,25 % enligt färska siffror. Sverige bryter nu denna trend. Från år 2000 påbörjar vi återgången till vårt mål att avsätta 1 % genom en ökning till 0,72 %. Jag menar att detta är en viktig signal och en viktig politik i en tid då de internationella biståndsflödena drastiskt minskar. Biståndsviljan i vårt land har av tradition varit hög, men nu visar vissa opinionsundersökningar att den sviktar. Det beror ju på att arbetslöshet och ned- skärningar tär på solidariteten. Det gäller både för biståndspolitiken och för flyktingpolitiken. Det är måhända en mänsklig reaktion. Likväl kräver denna sorts respons att vi inser vilket stort ansvar vi har i denna kammare, vi som fastställer volymer, bi- ståndsländer, flyktingkvoter och asylkriterier. Vi måste ta på oss uppgiften att bättre förklara det inter- nationella utvecklingssamarbetets roll, dess innehåll, den miljö den har att verka i, våra mål och hur vi når dit. Om vi skulle fastna i upprepad och steril konfron- tation om procentsatser, ökar vi inte förståelsen för den internationella solidariteten och för det upplysta egenintresse som både biståndspolitiken och flykting- politiken är uttryck för. Hur vi reagerar på orättvisor och förtryck, på fat- tigdom och förföljelse, säger något viktigt både om oss själva och om vårt land. Det handlar om huma- nismen i vårt land och om humanisten inom oss själ- va. Men det handlar kanske framför allt om de fattigas rätt till frihet, utveckling och fred. Konsekvenserna av globaliseringen undgår ingen. Globaliseringen är vår tids hot och möjlighet. Den internationaliserade eko- nomin ökar klyftorna. Det drabbar de svagaste männi- skorna i alla länder och de svagaste bland länder. Lika viktigt som det är att bistå socialt och ekonomiskt utsatta enskilda människor via nationell välfärdspoli- tik, är det därför att bistå socialt och ekonomiskt ut- satta nationer via internationell välfärdspolitik. Där ingår just biståndet som en viktig del. Nationellt och internationellt hör ihop. Därför måste också samma värderingar styra vår inrikespoli- tik och vår utrikespolitik. Är det en tillfällighet, frågar jag mig, att samma parti här i riksdagen, Moderaterna, som vill genomföra väldiga nedskärningar i den svenska välfärden, också vill skära ned med 8,5 miljarder kronor i biståndet och flyktingpolitiken under de kommande tre åren? Fred, demokrati och utveckling hör ihop. Man får inte det ena utan det andra. Biståndet är därför ingen nådegåva i dagens sammanflätade värld. Det är både ett uttryck för solidaritet med svaga och utsatta och ett sätt att skapa säkerhet för alla. På samma sätt är en god flyktingpolitik ingen välgörenhet. Det handlar om förföljda medmänniskors rätt att söka och få skydd undan terror och tortyr. Sverige har nu mer än 30 års erfarenhet av bi- stånd. Det är en god grund att stå på för att utveckla ett nytt, modernt och effektivt internationellt utveck- lingssamarbete för 2000-talet. Vårt övergripande mål är just att bekämpa fattigdomen och fattigdomens orsaker, som många har sagt. Låt mig lyfta fram tre delar av den strategi som vi vill använda för 2000- talet. För det första. I en sådan strategi måste alltid hel- hetssyn och långsiktighet finnas med. De komplexa katastroferna och de mänskliga tragedierna i f.d. Ju- goslavien och Centralafrika borde med smärtsam tydlighet ha inskärpt hos oss alla nödvändigheten av att ingripa på ett tidigt stadium innan en konflikt bry- ter ut. Alltför ofta har världssamfundets olika aktörer tvekat och tövat inför de kostnader som sådana pre- ventiva ingripanden skulle medföra för att efter kata- strofen bara konstatera att både det mänskliga och materiella priset med bitter råge överskridit vad ett tidigt och resolut ingripande skulle ha kostat. FN har under de senaste åren spenderat fem gånger så stora resurser på humanitär hjälp och fredsbevarande ope- rationer som på de långsiktiga utvecklingsprogram- men. Vi har också fått lära oss att det inte räcker med att rycka ut med humanitärt bistånd den ena dagen, fredsbevarande styrkor den andra dagen, diplomati och politiska insatser den tredje dagen och återupp- byggnad och flyktingåtervändande på den fjärde da- gen. Framväxten av regionalt samarbete är byggstenar för fred och utveckling. Vi ser det i många områden i dag, främst i Europa, i vår egen Östersjöregion, i södra Afrika, i Latinamerika och Karibien, kring Medelhavet och i Sydostasien. Vi hoppas nu att de diplomatiska ansträngningar i Afrika, främst under Nelson Mandelas och Thabo Mbekis ledning, kring de stora sjöarna bidrar till att lägga grunden till en ny samarbets- och fredsordning i Afrika. Här vilar också ett stort ansvar på de gamla kolonialmakterna, utländska storföretag och andra som under årtionden skott sig på Afrikas naturtill- gångar och stött korrupta regimer. Lärdomarna för biståndsgivare och andra aktörer är just att vi behöver ett helhetsgrepp och en långsik- tighet för att skapa slagkraft och hållbarhet. Det är samma politik som vi förordar som land inom EU i t.ex. Lomésamarbetet, där över 70 nationer ingår. Herr talman! Jag har just kommit hem från Mella- nöstern. Fredsprocessen där hade ju väldigt god styr- fart under Jitzak Rabins och Shinom Peres ledning. Freden var så nära, och den hade också omvärldens samlade stöd. I dag är Israel mer splittrat och mindre säkert än någonsin, och Arafat får allt svårare att hålla militant missnöje i schack. Men även om vi just nu upplever en utveckling där dödläget i fredsprocessen motverkar också våra långsiktiga biståndsmål måste biståndet finnas där. Våra insatser lindrar lidande och nöd och understöder i bästa fall de pågående fredsan- strängningarna och bidrar till att lägga grunden till det vi alla åsyftar, nämligen ett demokratiskt Palestina som kan leva i fredlig samexistens till ömsesidig nytta med staten Israel. Ett sådant integrerat synsätt skall alltmer prägla den svenska politiken där vi väver samman bistånd och handel, diplomati och säkerhetspolitik. Det var ju också ett avgörande skäl till att regeringen integrerade flyktingfrågorna och handelspolitiken inom Utrikes- departementet. För det andra. I ett modernt och effektivt interna- tionellt utvecklingssamarbete måste ett nytt part- nerskap med Afrika finnas med. Huvuddelen av vårt bilaterala bistånd går till Afrika. Där finns också 40 % av världens flyktingar. Liksom Europa efter det kalla kriget nu söker sig en ny väg, gör Afrika det också efter kolonialismen och apartheid. Nu när den politis- ka friheten har uppnåtts gäller det att stödja den eko- nomiska frigörelsen. Vi ser hur en ny generation av politiker och företagare banar väg för ett nytt Afrika. Det behövs nytt tänkande och nya insatser, inte bara från afrikanerna utan också från oss. Det är bakgrun- den till den nya politik vi nu försöker utarbeta till- sammans med afrikanerna i Partnerskap Afrika. Många länder i Afrika uppvisar nu glädjande nog betydande ekonomisk tillväxt. Men vad krävs då för att bibehålla och öka denna tillväxt? Vad krävs det för att den skall bidra till att verkligen förbättra de fatti- gas livsvillkor? Hur blir afrikanskt näringsliv en del av den internationella ekonomin? Dessa frågor och andra skall vi försöka besvara tillsammans med våra afrikanska vänner. Liksom befrielsen från apartheid var framför allt afrikanernas eget verk, måste också vägen till utveckling stakas ut av afrikanerna själva. Med tanke på demokratibiståndets ökade betydel- se inte bara för Afrika och det intresse som riksdagen har visat i dag och vid andra tillfällen, vill regeringen också få till stånd en fördjupad diskussion här i kam- maren. Därför kommer vi i höst att överlämna en skrivelse till riksdagen med en politik för bistånd till demokratisering och för respekten för de mänskliga rättigheterna. Afrikas folk har alltför länge drabbats av negativt inflytande utifrån. Det är hög tid att Afrika nu får ett positivt inflytande utifrån. Det mest akuta läget är förstås situationen i f.d. Zaire och runt de stora sjöar- na. Här drogs konstlade gränser upp mellan nationer och folk för 150 år sedan i Berlin. Detta måste nu överbryggas genom regionalt fredligt samarbete i vardagen mellan människor på alla sidor om gränser- na. Centralafrika är ett område som har sargats mycket svårt av krig och katastrofer. Trots detta är det ett område som kan bli Afrikas rikaste. Här finns råvaror, mineraler och mark och en kapacitet att inte bara föda den egna befolkning utan att också bli en viktig exportör av mat för alla. Sverige har bidragit med över 600 miljoner kronor till regionen kring de stora sjöarna sedan 1994. Vid regeringssammanträdet nu på torsdag kommer vi att fatta ett nytt beslut som vi också hoppas kan bidra till att få till stånd en riktig demokratisering i Kongo. Så skall alltså en ny svensk Afrikapolitik präglas av positivt inflytande, samarbete med partners och ett strategiskt och långsiktigt handlande. Vi kommer också att presentera en skrivelse till riksdagen om detta. För det tredje. I ett modernt och effektivt utveck- lingssamarbete måste kunskapen vara motorn. Det är lätt att fastna i ett slags förlamande konstaterande av att globaliseringen innebär så mycket negativt. Men globaliseringen bär inom sig också sina egna positiva motkrafter, och dem skall vi utnyttja. Kapital är i dag inte längre bara pengar. Kapital är också kunskap. Vi ser det i inrikespolitiken där regeringens kunskapslyft med stora satsningar på högskolor och informations- teknik för lågutbildade och arbetslösa är det viktigaste verktyget för att försvara och skapa en hållbar ut- veckling av vårt välfärdssamhälle. Den solidaritet som kunskapslyftet i vårt land ger uttryck för gäller också internationellt och globalt. Ett viktig mål måste därför vara att bidra till att de fattiga inte ytterligare marginaliseras. De som t.ex. inte har tillgång till IT-revolutionen riskerar att bli en del av en strukturell global underklass. Att göra den nya tekniken, med bl.a. informationstekniken, till- gänglig för de fattiga länderna är oerhört viktigt. Vi har många exempel på hur tekniken kan hjälpa både utvecklingen och demokratin. När man demonstrerade i Belgrad i februari för- sökte Milosevicregimen att stoppa radiostationen B92 som stöds av Sverige. Man kopplade in störande brus. Men då kunde radion via telefonledning koppla upp sig på Internet. Det enda alternativet för regimen att stoppa detta var att lägga ned hela telefonnätet i Ser- bien. Ett annat exempel på denna tekniks betydelse för utvecklingen är det stöd som Sverige tillsammans med Världsbanken nu ger för utbildning i palestinier i just IT. Det handlar om att göra kunskap tillgänglig om utveckling av mikroföretag, banker för fattiga, utbildningsreformer osv. En del av utbildningen är att skapa Internetprogram som är anpassade just för palestiniernas behov - detta folk som ännu inte har ett eget land. Inom tio år kommer en och en halv miljard männi- skor att vara sammanlänkade med hjälp av den nya informationstekniken. Med hjälp av detta nya verktyg kan långt fler än i dag få en inträdesbiljett till den globala kunskapsmarknaden. Det är en ny möjlighet som kan bli en språngbräda för många för att komma ikapp utvecklingen och ta steget ut ur fattigdomen. Därför kommer regeringen, herr talman, att öka satsningarna på kunskapsutveckling och utbildning i sin kommande proposition. 0928800583601 N 2010-01-01 00:00:00 220981 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09106/#anf54