2349016 GK09106 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:106 Onsdagen den 21 maj 1996/97 106 1997-05-21 00:00:00 Internationellt utvecklingssamarbete C084CC97-4B25-4A37-93B9-4CF603385CCD 35 BODIL FRANCKE OHLSSON (mp) mp Herr talman! Till det här betänkandet finns 150 yrkanden som har resulterat i 21 reservationer. Det tyder på en viss samsyn i utskottet vad gäller bi- ståndspolitiken. Reservationerna handlar om bistån- dets målsättning, om hur man skall hantera biståndet praktiskt på det för alla parter effektivaste och bästa sättet, om Sidas organisation - över huvud taget om förändring och förnyelse av biståndets innehåll och former. Ämnesinriktning av biståndet har Miljöpartiet all- tid talat för. Vi har i våra biståndsmotioner under den här riksdagsperioden betonat speciella stora äm- nesprioriteringar, t.ex. stöd och undervisning för kvinnor, förnybar energi, vattenresurser och global vattenförsörjning, decentraliserat ekologiskt jordbruk och småskalig teknik. Vi har också talat om skuldavskrivning för fattiga länder och om solidarisk handel. Solidarisk handel tror vi är någonting som vi måste titta närmare på i fortsättningen. För nästan ett år sedan införde vi i Sveriges ut- vecklingssamarbete ett sjätte mål - jämställdhet. Det påpekades då att inget av de sex målen står framför något av de andra, men redan då diskuterades de olika målen ivrigt, i synnerhet det övergripande: att målet för biståndsgivningen är att höja de fattiga folkens levnadsnivå. I Maastrichtavtalet slås också fast att fattigdomsbekämpningen skall vara det övergripande målet för EU-ländernas utvecklingssamarbete. I förra månaden hade UNDP, dvs. Förenta natio- nernas utvecklingsprogram, en konferens i Stockholm där man diskuterade nya former för biståndet. En rubrik på en tidningsartikel jag läste om konferensen lydde: Nya former för bistånd efterlyses. Detta ligger tydligen i tiden; det är ingenting nytt. Tankarna om att förändra biståndet har funnits länge. En rad fattiga länder anses ha blivit biståndsberoende, vilket har kvävt både deras ekonomiska och politiska utveck- ling, och kampen mot fattigdomen i de länderna har misslyckats. UNDP är alltså FN:s centrala organ för utveck- lingssamarbete. Det är den största givaren av gåvobi- stånd, som består av frivilliga bidrag från medlemssta- terna. På konferensen konstaterade man att gapet mellan fattiga och rika länder hade fördubblats på 30 år. Man konstaterade också att de länder som går under be- nämningen OECD-länderna, dvs. länderna i Europa samt Japan, Nordamerika, Australien och Nya Zee- land, som inte är några fattiga länder precis, aldrig har gett så litet i utvecklingsbistånd som nu. För ett år sedan chockade New York Times sina läsare med rubriken: Världsbanken satsar på kapital- ism. Man citerade bankens verkställande direktör, som sade att kapitalism är ett bättre redskap när det gäller att bekämpa fattigdomen. Handel, inte bistånd, är nyckeln till globalt välstånd. Det låter mycket kon- troversiellt, men det var egentligen bara rubriken som var sådan. När man hör hur han vidareutvecklar sina idéer låter det inte på samma sätt. Han vill engagera den privata sektorn i de fattiga länderna hellre än att låta staten vara den som driver och äger företagen. Han nämner som exempel det mycket effektiva stöd som små lån till småföretagare ger. Det har vi sett svenska TV-program om. 100 dollar till kvinnlig verksamhet som utvecklats på ett utomordentligt bra sätt. Konferensen i Stockholm gick ett steg längre än Världsbankens chef gjorde för ett år sedan. I Stock- holm diskuterade man hur privata finansiärer på ett effektivt sätt skall motiveras att satsa i utvecklings- länderna. I en intervju som gjordes under konferensen med Anders Wijkman, som är chef för UNDP:s po- licy- och programavdelning, sade han någonting som är mycket viktigt om man talar i sådana här termer. Han sade att företag som tjänar stora pengar i tredje världen bör vara med och ta ansvar för den långsikti- ga utvecklingen i de länderna. De flesta länder som är med i WTO, världshan- delsorganisationen, är just utvecklingsländer. Progno- serna för början av 2000-talet talar om stora ökande vinster. Men frågan är hur vinsterna fördelas. Man räknar redan nu i prognoserna med att de exporteran- de industriländerna tjänar mest och de fattigaste län- derna tjänar minst. Några tjänar ingenting alls. Miljöpartiet tar i sin biståndsmotion upp närings- livsutvecklingen i biståndsländerna. De nuvarande mönstren menar vi är en orsak till underutveckling i vissa länder. För överlevnad och utveckling är de flesta utvecklingsländer beroende av sin råvaruexport. Samtidigt som deras priser på råvaror sjunker, höjs priserna på de varor de måste importera. Det är därför av avgörande betydelse att börja i biståndspolitiken och att påverka handelsavtal och näringslivsutveck- ling, globalt och nationellt, för att minska risken att man blir så beroende av råvaror och råvaruexport att det slår negativt i budgeten. Detta gäller såväl till- gången på naturresurser som sättet att ta fram råvaror och själva produktionen. Det gäller också de sociala aspekterna. Det räcker inte med bara miljökon- sekvensbeskrivningar. Det behövs också sociala kon- sekvensbeskrivningar. Man undrar: Hur för man kampen mot fattigdo- men bäst? Det gäller ju ett lands utveckling. Med ökande ekonomisk tillväxt minskar fattigdomen, är ett vanligt svar. Ja, men det är alltid en fråga om, som jag sade nyligen, hur de nya resurserna fördelas, om de verkligen fördelas eller om bara en liten utvald skara av ett lands befolkning får en bit av kakan. Miljöpartiet menar att utveckling och tillväxt inte är samma sak. De behöver inte ens hänga samman. Här skulle jag också kunna citera Human Right Watch, som är inne på samma idéer. Utveckling bör- jar inte med varor. Den börjar alltid med människor och deras utbildning, organisation och arbetsförmåga. Det är det mänskliga kapitalet man skall starta med. Det är det som förräntar sig snabbast. Utan männi- skors utbildning, organisation och arbetsförmåga blir tillgångarna dåligt eller inte alls utnyttjade. Det första steget ur fattigdomen för en region kan vara att inrikta sig på t.ex. ett lokalt jordbruk och lokal konsumtion. I det fallet kan det vara intressant att se på Sveri- ges nya biståndsavtal med Indien. Enligt indiska re- geringen har siffran för andelen fattiga sjunkit. När man analyserar det förutvarande indiska biståndspro- grammet visar det sig att de fattigdomsinriktade socia- la programmen för hälsa och undervisning som nått kvinnor och barn varit mycket framgångsrika. Ett av skälen är, det ser man tydligt i mönstret, att program på just delstatsnivå, också ett centraliserat bistånd på delstatsnivå, har större genomslagskraft än det stöd som går till de landsomfattande programmen. Projekt som baseras på folkligt deltagande och som samtidigt har erhållit resurser från centralt håll har varit mycket framgångsrika. Sida ämnar att i framtiden speciellt prioritera utbildning och hälsovård för kvinnor och barn samt miljö som är inriktad på naturresurser och det man kallar den moderna sektorns miljöproblem, på miljöskydd och energiutnyttjande. I många sammanhang här i kammaren har man talat om den nya hotbilden som präglar världen. Man har talat om att det inte längre är ett hot som består av mängden soldater och vapen. Hotet mot vår gemen- samma säkerhet är kopplat till just fattigdomsproble- matiken i världen, som i sin tur generellt är beroende av en snabb folkökning, knappheten på naturresurser och förstöringen av miljö och natur. I ett meddelande från EU-kommissionen till rådet och parlamentet om ett frågeformulär om samband mellan hjälpaktioner och utvecklingsinsatser i tredje land och EU:s medlemsstater, påpekar man att med- lemsstaterna ännu inte har utformat särskilda politiska riktlinjer för sina hjälpaktioner. Men det står också att vid en förfrågan hos länderna tycks förebyggandet av konflikter vara ett område som medlemsstaterna varit snabbare att formalisera. De flesta av dem svarade att just förebyggande av konflikter betraktar man som sammanhängande med ländernas utvecklingspolitik. Det bör man tänka på, eftersom Europeiska unionen och dess medlemsländer tillsammans i dag står för mer än hälften av hela världens utvecklingsbistånd. Merparten av stödet utgörs av ländernas egna bistånd. Men det är viktigt med en gemensam politik, såväl när det gäller att samordna länderna som att samordna länderna inom EU. Biståndet som ett säkerhetspolitiskt instrument har ofta nämnts som ett argument, speciellt i samband med neddragningen av biståndsanslagen när enpro- centsmålet sjönk till 0,7 %. Här nämns det direkt som ett konfliktförebyggande instrument. Biståndet har nu fått en större dimension än att enbart handla om poli- tisk, demokratisk och ekonomisk utveckling eller om naturresurser, rätten till en god miljö och om att ut- veckla det mänskliga kapitalet. De två nya dimensioner som jag har tagit upp handlar om fred, alltså biståndet som ett säkerhets- politiskt instrument och biståndet som ett konfliktfö- rebyggande instrument. När man nu söker förändra biståndet, söker nya former, vill effektivisera det och även samordna givarinsatser, projekt och program, är kampen mot fattigdomen fortfarande ett huvudmål. Men det krävs fred, som i sin tur är beroende av de två nya dimensioner jag talade om, för att kampen mot fattigdomen skall bli framgångsrik. Riksdagen har fattat beslut om att det säkerhetspolitiska begrep- pet från att ha handlat enbart om militära hot också skall innebära det hot som miljöförstöring, vatten- och livsmedelsbrist innebär. Jag skall till sist ta upp ett av Miljöpartiets yrkan- den som gäller miljöfrågorna i FN-samarbetet. Vi menar att vattenfrågan i dag ingår som en säkerhets- politisk faktor i den internationella politiken och att Sverige därför bör verka för att vattnet och den globa- la vattenförsörjningen blir en permanent dagord- ningspunkt för säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet har enligt FN-stadgan inte mandat att behandla miljöfrågor, eftersom miljöfrågor hittills har ansetts som mera generella frågor. Rådet har haft den möjligheten när det har gällt konkreta ländersi- tuationer som rör internationell fred och säkerhet som t.ex. en miljöskada eller miljöförstöring som har be- dömts som ett miljöhot. Men i dag är situationen annorlunda än den var när stadgarna skrevs. Brist på vatten betyder i dag brist på mat, och kampen mot fattigdomen hör ihop med ett lands förmåga att pro- ducera livsmedel till en befolkning som vi vet bara ökar i de allra flesta länder. Den globala vattenför- sörjningen och de globala vattenresurserna är inte längre bara en långsiktig planeringsfråga som ligger utanför mandatet. Det är frågor som fordrar omedel- bart akut ingripande på flera ställen på jorden. Det finns bara en sak som kan driva Jordanien att frivilligt gå ut i krig, och det är vatten och brist på vatten. Det sade kung Hussein för ett par år sedan. I dag kan vi läsa i tidningarna om att Israel och Jorda- nien är i konflikt om fördelningen av vattnet från Jordanfloden, det som kommer genom bifloden Yar- muk. Det är ytterligare ett praktiskt exempel på vilken politisk betydelse vattenförsörjningen har. Vattnet finns redan i storpolitiken. Vattenproblem ligger i alla länders intresse att lösa - det är ingenting konfliktfyllt - och de löses bäst med samarbete. Jag har en fråga till biståndsministern. Jag har varit i Vitryssland och har sett att situationen i de områden som har drabbats av Tjernobylkatastrofen inte på något sätt har blivit bättre. Jag har också varit i Korea som står inför en smygande hungerkatastrof, och jag undrar: Hur länge varar ett katastrofbistånd? Finns det någon tidsram för det? Jag tycker att det fortfarande råder katastroftillstånd i Vitryssland i dessa områden, och vi står inför en katastrof i Korea, även om den inte har brutit ut ännu. Till sist vill jag bara säga att jag naturligtvis stöder våra samtliga yrkanden och reservationer, men jag yrkar bifall till två, nämligen nr 7 och nr 18. 0366609643504 N 2010-01-01 00:00:00 220962 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09106/#anf35