<anforande>
<dok_hangar_id>2349016</dok_hangar_id>
<dok_id>GK09106</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:106 Onsdagen den 21 maj</dok_titel>
<dok_rm>1996/97</dok_rm>
<dok_nummer>106</dok_nummer>
<dok_datum>1997-05-21 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Skogsbruk </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>A1659910-5AF8-43EC-88E8-F16DCDD6FF03</anforande_id>
<anforande_nummer>186</anforande_nummer>
<talare>LENNART BRUNANDER (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag konstaterar att vi har ganska lika
syn på dessa frågor. Vad gäller att skogsägare har
tagit sitt ansvar vill jag bara säga: Om man ger männi-
skor ansvar, tar de också sitt ansvar. Det tycker de
också är roligt.
Låt mig ge ett litet exempel. På Öland finns den
s.k. Mittlandsskogen. En man från länsstyrelsen kom
dit ut och talade om för skogsägarna att det i den
skogen inte skulle huggas någonting, eftersom den är
så viktig. Det gjorde att alla blev förargade.
Jag pratade senare med en av skogsägarna, och
denne sade då: Tänk om tjänstemannen i stället hade
kommit ut och talat om för oss vilken fantastisk resurs
vi har, hur bra vi har skött den under alla år, så att den
har blivit så bra som den är, och att vi har ett gemen-
samt ansvar för att behålla den!
Då hade varenda gubbe vuxit 10 cm. Alla hade
gått hem nöjda och belåtna, och resultatet hade blivit
bra. I stället skapade man motstånd genom att säga att
de inte fick göra någonting.
Det är alltså viktigt med samarbete mellan myn-
digheter och markägare - att ge ansvar och att tro på
människor.

</anforandetext>
<intressent_id>0982209946601</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>221113</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09106/#anf186</protokoll_url_www>
</anforande>
