2349013 GK09103 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:103 Torsdagen den 15 maj 1996/97 103 1997-05-15 00:00:00 Uppdragsarkeologi m.m. E6E48FF7-6423-4225-8492-E47B4FBD5F27 153 JAN BACKMAN (m) m Fru talman! Sveriges länsstyrelser spelar en viktig roll i vårt samhälle. Enligt länsstyrelseinstruktionen skall de svara för den statliga förvaltningen i länet. För att garantera rättssäkerhet och likabehandling är det utomordentligt viktigt att de lagar och förordning- ar som styr länsstyrelsens verksamhet är utformade på ett riktigt sätt. Det gäller också att noga renodla de roller som länsstyrelsen kan ha, så att de rena myn- dighetsuppgifterna inte blandas ihop med andra upp- gifter. Allt som kan göras för att undvika att den som berörs av ett länsstyrelsebeslut får intrycket att ovid- kommande hänsyn fått påverka beslutsfattandet måste också göras. I det nu aktuella betänkandet, KrU12, behandlas länsstyrelsens agerande i samband med arkeologiska undersökningar. Det handlar om att få beslutsunderlag för, som det står i lagen om kulturminnen, tillstånd att rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning som berörs av ett arbetsföretag. Arbetsföretag är i sin tur beteckningen på byggnad eller anläggning. I det nu aktuella tidevarvet handlar det ofta om de infrastruk- turinvesteringar som görs i form av vägarbeten och järnvägar runt om i Sverige. I dag råder det stor osäkerhet om hur länsstyrelsen skall handlägga dessa frågor. Propositionens avsikt, att förtydliga kulturminneslagen på denna punkt för att klargöra vad länsstyrelsen skall beakta när den bestämmer vem som skall utföra den arkeologiska undersökningen, är vällovlig. Problemet är bara att regeringen valt fel metod för att nå det resultat man själv angett som viktigt. Vi är helt överens om att det handlar om att få till stånd undersökningar som skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna, som det står i för- slaget till lagtext. Utskottsmajoriteten har valt att ställa sig bakom propositionens slutsats att lagen om offentlig upp- handling inte skall vara tillämplig i detta samman- hang. Vi som står bakom reservation 1 menar att detta är fel. Vi utgår från att om man vill åstadkomma en undersökning som är av god kvalitet och till en kost- nad som inte är högre än vad som är motiverat, måste man utnyttja möjligheten att välja vem som skall utföra undersökningen. Så snart det finns flera insti- tutioner att välja mellan måste länsstyrelsen ha en teknik för att välja den bäst lämpade. Då är i de flesta fall ett anbudsförfarande en bra metod. Det kan na- turligtvis finnas undantag där någon form av förenklat förfarande är lämpligare, och vårt förslag till lagtext utesluter inte den möjligheten. Låt mig också tillägga att det är arbetsföretaget som står för kostnaden för undersökningen och inte länsstyrelsen. Att inte själv behöva betala notan är en dålig drivfjäder för att söka efter den lösning som ger högsta kvalitet till lägsta kostnad. Till detta kommer att utvecklingen av metoder och tekniker påverkas positivt av en stimulerande konkur- rens. Inom ett område där beslut kan fattas utan an- budsförfarande blir konkurrensen av naturliga skäl mycket begränsad. Med den av majoriteten valda ordningen finns det fortsatt utrymme för alltför mycket godtycke för att nya aktörer skall våga satsa kraft och resurser på att finnas till hands när en läns- styrelse anser att det skulle passa med ett anbudsförfa- rande. Den ordning som nu föreslås bygger på uppfatt- ningen att länsstyrelsens beslut om vem som skall utföra en arkeologisk undersökning är myndighets- utövning. Det visar vilken dålig tilltro regeringen har till det svenska utredningssystemet och dess remis- sapparat. Bland de remissinstanser som yttrat sig över den departementspromemoria som ligger till grund för propositionen finns de två myndigheter som av rege- ringen fått i uppdrag att bevaka tillämpningen av lagen om offentlig upphandling, nämligen Konkur- rensverket och Nämnden för offentlig upphandling, NOU. NOU anser att lagen om offentlig upphandling skall gälla, och Konkurrensverket delar denna be- dömning. Dessutom menar man, vilket jag återkom- mer till, att Riksantikvarieämbetets uppdragsverk- samhet skall avskiljas från myndighetens anslagsfi- nansierade uppgifter. Det är uppenbart att regeringen inte låtit sig påverkas av dessa tunga remissyttranden. Jag yrkar, fru talman, bifall till reservation nr 1 i mom. 1. Länsstyrelsen skall enligt förordningen om kul- turminnen innan den fattar beslut i ärende enligt lagen om kulturminnen samråda med Riksantikvarieämbe- tet, som enligt samma lag har överinseende över kul- turminnesvården i landet. Denna roll som sek- torsmyndighet för kulturmiljöfrågor är enligt reser- vanterna bakom reservation 2 oförenlig med att be- driva egen undersökningsverksamhet. Problemet är att det anser varken ämbetet självt, Kulturdepartementet eller de partier som står bakom majoritetstexten i utskottsbetänkandet. Regeringen anför t.ex. att sam- bandet mellan produktion, kompetens och metodut- veckling talar mot en åtskillnad. Man bortser helt från det bärande i svensk förvaltningstradition, att en myndighet skall stå helt fri från ovidkommande hän- syn. Situationen blir inte bättre av att uppdragsverk- samheten, som också kallas UV, är helt avgiftsfinan- sierad och att den särredovisas såväl finansiellt som verksamhetsmässigt. Det ökar snarare misstanken om att länsstyrelsen dels på ett bristfälligt beslutsunderlag kan tänkas välja UV som utförare av arkeologiska undersökningar, dels välja att besluta om en sådan omfattning av undersökningen att UV skall få in till- räckligt med avgifter för att klara sin egenfinansie- ring. En alternativ risk är att UV genom underpris- sättning får uppdrag som man sedan inte har råd att fullfölja på ett vetenskapligt riktigt sätt. Vi som står bakom reservation 2 anser att det nu är dags att ta nästa steg i processen att göra RAÄ till en fullödig sektorsmyndighet på kulturmiljöområdet, i paritet med Naturvårdsverket på naturmiljösidan. Vid de länsstyrelsekontakter jag har haft har jag fått det bestående intrycket att man gärna ser att RAÄ skulle fungera på ett mer naturvårdsverksliknande sätt. Varje åtgärd som kan bidra till att denna förändring kommer till stånd så snart som möjligt kommer att välkomnas ute i landet. Att skilja UV från RAÄ är en enkel sådan åtgärd som följer som ett logiskt nästa steg efter att statens historiska museer nu inte längre lyder under ämbetet. Jag yrkar eftertryckligt bifall till reservation 2 i mom. 2 där vi föreslår att regeringen skall tillsätta en utredning som får i uppdrag att överväga UV:s ställning. Om någon ledamot i ett parti som inte står bakom reservationen ändå kan se att en sådan utred- ning faktiskt är motiverad finns ju alltid voteringsan- läggningens avstår-knapp inom armlängds avstånd. Jag rekommenderar att den används. Fru talman! Låt mig också för fullständighetens skull nämna att vi står bakom förslaget till ändrat kostnadsansvar. Om även nykonservering och fynd- hantering räknas in i det som arbetsföretaget skall bekosta, kan hela undersökningen rationaliseras och effektiva arbetsmetoder utnyttjas så att de totala kost- naderna inte behöver öka. Detta blir självfallet ännu enklare om man använder ett samlat upphandlingsför- farande. Jag vill också peka på möjligheten att få bidrag till vissa merkostnader enligt förordningen om statsbidrag till kulturmiljövård. Moderaterna har också ett särskilt yttrande i be- tänkandet. Där pekar vi på att även om det i kultur- minneslagen införs en bestämmelse om att lagen om offentlig upphandling inte gäller kan ändå frågan bli föremål för prövning av EG-domstolen. Det finns en yrvakenhet i Sverige inför att vi sedan 1994 genom EES-avtalet kommit att omfattas av rättsregler som ställer krav på att upphandling skall ske affärsmässigt, i konkurrens och på ett icke-diskriminerande sätt. Det bekräftas av det sätt på vilket frågan handlagts då den de senaste åren blivit föremål för domstolsbehandling vid några olika tillfällen. Domstolarna har gjort olika bedömningar. Avgörandena har inte prövats av högre instans. Att i det läget ändå införa denna bestämmelse finner vi olyckligt, och det är den uppfattningen vi har framfört i det särskilda yttrandet. I detta anförande instämde Carl-Johan Wilson. 0919710128803 N 2010-01-01 00:00:00 220670 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09103/#anf153