2349012 GK09102 Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:102 Onsdagen den 14 maj 1996/97 102 1997-05-14 00:00:00 Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred F154FA5D-400D-4AE1-8F6F-274510CDA169 65 ARNE ANDERSSON (m) m Herr talman! Den proposition vi nu behandlar är egentligen ägnad att sätta litet kött på benen när det gäller det vidgade säkerhetspolitiska begrepp som riksdagen fattade beslut om i december. Vi gav då uttryck för en viss strävhet på ytan. Den gällde dock icke för det behov som vi nog ser finns, vilket visar sig i att vi inte har några reservationer här utan har ställt oss bakom förslagen. Vi tycker inte att det är en skadlig proposition - detta visar måhända litet av entusiasmen. Men vi gav då uttryck för att vi var osäkra på om det var en skicklig prioritering mellan det vi kunde uppnå och de medel som det kostade, eftersom det ändå handlade om att det reguljära för- svaret fick betala för detta som vi tycker något höga nöje. När jag lyssnar på den senare delen av debatten - jag vänder mig nu till försvarsministern - och hör med vilken entusiasm Miljöpartiet de gröna kastar sig över det här blir jag litet mer tveksam. Kanske skulle vi ha varit litet mer försiktiga, både försvarsministern med propositionen och vi andra, eftersom det här verkar bli en tummelplats för saker som inte alldeles självklart hör hemma på denna bana. Då vi sakbehandlade underlaget för detta i höstas gav vi uttryck för att det var mycket som var tvek- samt. Jag vill nog gärna, så här i efterhand, till den nye försvarsministern säga att vi kanske ser det här som Thage G Peterson-administrationens lilla illu- sionsnummer för att på något sätt göra bortföringen av pengar från det reguljära försvaret möjligen mer fördragbar, inte möjlig att märka eller vad det nu kunde vara. Och debatten i dag ger visst stöd för att vår betänksamhet faktiskt var befogad. Jag är inte säker på att de nya hot som vi talar om egentligen är de som vi möter på det här sättet. Enligt mitt förmenande är de nya hoten framför allt de som kommer av det högteknologiska samhällets rasande framfart. Är detta någonting som egentligen riktigt bra kan ta itu med det? Gud give att det vore så. Jag hop- pas att det är på det sättet, men jag är inte riktigt säker på det. Man kan alltid ha funderingar om huruvida det kommer att blåsa, snöa, regna och komma jordbäv- ningar som aldrig tidigare. Det är inte troligt. Härav följer - och det är det tråkiga med det här - att detta i vårt land inträffar så pass sällan att det finns risk att vi aldrig är riktigt bra på att möta de här hoten. Vi kommer att vara otränade. Detta är sannerligen inget argument för att vi inte skall ägna oss åt det, men det ligger nära till hands att det ändå kommer att vara på det sättet. När då - mer riktat mot Klarälvsdalen - Ann- Kristin Johansson ger uttryck för att vi måste beakta den oro som finns tycker jag att det är rätt. Det är verkligen så. En gång i tiden då jag sysslade med jordbrukspolitik för kanske 15 eller 18 år sedan - kanske 20, för att tala om hur länge jag har varit med - skrev vi t.o.m. in beaktande av människors oro i lagstiftningen. Jag var den gången väldigt osäker på om vi skulle göra det, eftersom att i lagstiftningen definiera människors oro var ett sätt att ställa kunska- pens ljus under skäppan. Vi skulle med andra ord beakta någonting som inte var möjligt att riktigt se och ta på men ändå var ett faktum. Jag vill då säga till Ann-Kristin Johansson i det här fallet att detta är någonting att ta på allvar, vare sig det finns i lagstiftningen eller inte. Men, Ann- Kristin Johansson, att vi går in i en ny organisation - kan det vara det bästa sättet att hjälpa till i Klarälvsda- len? Vi kanske borde ha haft våra 14 respektive 16 - eller vad det nu är - brigader. Vi hade haft riklig materiel, stor personalstyrka, stor kompetens, besluts- förhet och en massa i de här lägena synnerligen vikti- ga och avgörande faktorer på plats på flera ställen i Sverige. Det kan vi inte göra någonting åt nu - nu talar jag till försvarsministern igen. Men kanske är det ändå värt att komma ihåg att eftersom det gudskelov är så glest som det är med sådana här olyckor har vi nog ändå som mest att vända oss till de reguljära förband vi har. Det är den kompetens som jag nyss nämnde. Den finns, den tränas, den övas. En ny organisation kommer aldrig att kunna uppnå detta. Men, herr talman, oaktat det har vi inte reserverat oss. Vi har, som jag sade inledningsvis, inte sett pro- positionen som skadlig i annat avseende än att den bortför pengar från det jag tycker mera om. Det be- kymrar mig, men vi står bakom och kommer inte att ha några invändningar avseende fullföljandet av den här propositionen. 0275356156309 N 2010-01-01 00:00:00 220343 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GK09102/#anf65