2349127 GJ0998 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:98 Torsdagen den 23 maj 1995/96 98 1996-05-23 00:00:00 Vissa frågor om personlig assistans 48069373-B641-4963-81E0-274B42C7A7D4 9 CHATRINE PÅLSSON (kds) kds Fru talman! Under förra mandatperioden, när vi kristdemokrater fick vara med och ta regeringsansvar, var vi tvungna att fatta många svåra och ibland mycket tunga beslut. Behoven var stora, kraven var höga, viljorna var många och den politiska oppositio- nen var högljudd. Samtidigt var resurserna begränsa- de. Att mot den bakgrunden ändå få blicka tillbaka och se den stora handikappreformen, som vi fick vara med om att sjösätta, fyller mig faktiskt med glädje och även med stolthet. Det kändes helt enkelt skönt och konkret att få vara med och påverka det dagliga livet för många människor på ett så positivt sätt som det faktiskt blev när lagen om personlig assistans klubbades. Fru talman! Det finns många vittnesbörd om hur livet har förändrats för de personer som har fått per- sonlig assistans. Jag tror att många av oss riksdagsle- damöter och även andra har fått många brev, samtal och personliga möten där den röda tråden varit: Jag har gått ifrån att bara existera till att börja leva. I går hade jag besök här i riksdagen av en ung kille som heter Peter med ett stort och omfattande behov av hjälp och stöd. Han bad mig hälsa och säga: Ta inte bort det här ifrån oss! Det betyder så mycket för oss att vi får det här. Jag måste dock beklaga att regeringen har skapat så mycket oro och nervositet genom att i förtid gå ut och börja skärskåda handikappreformen. Man skall naturligtvis alltid följa upp beslut och göra utvärde- ringar. Det är absolut nödvändigt för att man skall veta att pengarna verkligen hamnar där de skall, att den organisation som man valt är effektiv, att man når de mål man har satt upp och att kvaliteten är så pass bra som man tänkte sig för att gå vidare. Men, fru talman, det är samtidigt rimligt att man låter besluten hinna få någon effekt innan man be- stämmer sig för om resultatet var bra eller inte. När det gäller ett så pass omfattande beslut som handi- kappreformen menar vi kristdemokrater, och även handikapprörelsen, att det var alldeles för tidigt att försöka göra en vettig utvärdering nu. Perspektivet är helt enkelt för kort. Reformen har inte hunnit sätta sig än. Regeringen borde i alla fall ha väntat ett par tre år till innan man gjorde någon genomgripande översyn - det är min grundläggande hållning i frågan. Men regeringen har som vi vet gjort en utredning, vilken som jag ser det skapade mycket onödig turbu- lens och, vill jag påstå, lidande hos många. Som en del andra kolleger till mig i utskottet redan har sagt är det förslag som föreligger nu bättre än propositions- texten, och det är jag naturligtvis också glad för. Otaliga brev och telefonsamtal som jag har fått talar sitt tydliga språk om att oron har varit oerhört stor. Många har bokstavligt talat fått kramp vid blotta tanken på att de nu skulle bli av med sin nyvunna frihet och status. Även om regeringens förslag är skapligt bra, finns oron kvar. Vi kristdemokrater avvisar de besparingsförslag som regeringen lägger fram och hävdar att rättvisan kräver att vi inte lägger på alla människor samma bördor. Alla kan inte vara med och spara. Det är be- klagansvärt att den nuvarande regeringen i sin goda ambition att få balans i statens finanser så ofta lägger bördor på dem som har svårast att tala för sig själva: de handikappade, de långtidssjuka, fattigpensionärer, flerbarnsfamiljer och - kanske mest upprörande - de svältande i tredje världen. Fru talman! I detta sammanhang vill jag dessutom lyfta fram vårt förslag att slopa åldersgränsen på 65 år. Vi har hela tiden haft den uppfattningen att det inte skall finnas någon åldersgräns för assistansrättighet. För kontinuitetens och kvalitetens skull vill vi därför att den nuvarande bestämmelsen om 65 år plockas bort. Inom sjukvården anses det helt oacceptabelt att sätta fasta åldersgränser. En liknande inriktning torde även vara naturlig inom den sociala omsorgen, menar vi. Möjligheten att själv välja personlig assistent, och därmed öka inflytandet över sitt eget liv, väger inte lättare när den handikappade som har en sådan tjänst har nått en viss ålder. Det kanske t.o.m. är så att be- hovet av oavbrutenhet och hjälpen från en personlig assistent är större när den berörde är äldre. Vi anser således att det är oetiskt att som enda ar- gument ha en fast åldersgräns. Vi anser att det är diskriminerande. Även om det just nu inte finns peng- ar finns det hos socialutskottets majoritet en uppenbar ambition att försöka ordna det här så smidigt som möjligt, alltså förväntar man sig att kommunen skall ge ungefär samma assistans, samma möjligheter. Därför, fru talman, vore det klokt att redan nu gå in på den här inriktningen och inte acceptera att åldern är en diskriminerande faktor. Många äldre känner sig i dag diskriminerade ändå. Jag yrkar därför, fru talman, bifall till reservation 1 om avslag på propositionen och till reservation 3. Tack! 0377384542907 N 2010-01-01 00:00:00 231492 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0998/#anf9