2349127 GJ0998 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:98 Torsdagen den 23 maj 1995/96 98 1996-05-23 00:00:00 Vissa frågor om personlig assistans 1294B987-B7B4-4722-B18C-6981517E7777 23 KERSTIN WARNERBRING (c) c Fru talman! De redan mest utsatta, de som lever på marginalen, de som är sjuka, gamla och handikap- pade drabbas också mest av den ekonomiska krisen. Inte minst av den anledningen har vi i Centerpartiet under det senaste året tagit ett stort och tungt ansvar för saneringen av Sveriges ekonomi. För att vi skall kunna säkerställa välfärden måste arbetslösheten minska drastiskt. Därför är det nöd- vändigt att få ned räntenivån och att hålla inflationen i schack så att investeringar och nyanställningar blir en realitet. I den kampen måste alla vara med och dela på uppoffringarna. Men vår inriktning i Centerpartiet har varit att de som redan har det svårt skall drabbas minst av saneringsarbetet. Handikappreformen med LSS och LASS är en mycket viktig reform som genomfördes under den borgerliga regeringen. Därför känner vi också ett särskilt ansvar för att den inte urholkas. Men då den visade sig bli mycket dyrare än beräknat, blev också den utsatt för översyn och besparingar. De först avise- rade 900 miljoner kronorna i besparingar hade varit orimliga och helt omöjliga att genomföra utan att slå sönder den fina funktion som den personliga assisten- ten fyller för så många svårt funktionshindrade. En fungerande och säker assistans har givit många svårt funktionshindrade barn och deras familjer möj- lighet att leva ett normalt liv. Vuxna har sluppit vara helt beroende av sina familjer eller av institutionsbo- ende. Därför var det nödvändigt att lägga den större delen av besparingen på annat håll, och det var med tillfredsställelse vi mottog beskedet i propositionen att besparingen stannade vid 215 miljoner kronor. Vi har gått med på besparingen, men vi har hela tiden haft inriktningen att den måste tas ut på så sätt att den inte drabbar de handikappade. I stället handlar det om att få en tydligare redovisning i kommunerna eftersom vissa av deras kostnader har förts över på den statliga assistansersättningen. Tillsammans med socialdemokraterna i utskottet har vi åstadkommit ett resultat som i allt väsentligt innebär förändringar av regeringens proposition. Det första jag vill ta upp är hotet om kommunali- sering av personlig assistans som i hög grad har upp- rört de handikappade och deras organisationer - en upprördhet som vi också delat. Villkoren för de han- dikappade får inte bli beroende av kommunernas olika ekonomiska förutsättningar. Därför tog vi också på ett tidigt stadium avstånd från alla planer på kommunali- sering. I denna fråga är också utskottet enigt, och det utmynnar ju i ett tillkännagivande. Också skrivningarna i propositionen om föräldra- ansvaret upprörde. De kunde tolkas som att föräldrar med funktionshindrade barn skulle anses ha ett större ansvar än andra föräldrar. Socialutskottet tydliggör nu i betänkandet att så inte är fallet. Risken för att vissa psykiskt funktionshindrade inte får tillgång till personlig assistans med statlig ersättning har undanröjts, dvs. personkretsen föränd- ras inte. Det är inte bara den som på grund av funk- tionshinder behöver praktisk hjälp för att klara sina grundläggande behov som behöver personlig assi- stans. Vissa psykiskt funktionshindrade har t.ex. samma behov av hjälp som svårt rörelsehindrade. Det behövs hjälp för att förmå en sådan person att klä sig, äta osv. Utan en sådan "påputtning" skulle många människor bli hänvisade till institutionsboende. Många svårt handikappade barn och ungdomar har fått uppleva den frihet och trygghet det innebär att ha sin personliga assistans i t.ex. skolan. Vikten av att känna den person väl som måste hjälpa till vid toalett- besök eller som förstår vad det är man vill säga till sina kamrater när man har kommunikationsproblem kan vi övriga knappast ens sätta oss in i. Nu under- stryker också utskottet att den kontinuiteten och tryggheten i det personliga stödet inte får urholkas. Detta kan genomföras utan att det kostnadsansvar som egentligen ligger på kommunerna skjuts över på staten. Exempel på hur finns ju i betänkandet. Men jag vill understryka hur viktigt det är att försäkrings- kassorna och kommunerna har ett mycket nära och gott samarbete i de här fallen och att detta ingående följs upp. Jag vill passa på att beklaga ett inslag i morgonens tidiga Rapportsändning där det påstods att barn och ungdomar inte längre får ha personlig assistans i sko- lan utan skall har elevassistent. Det är synd att man inte först noggrant läst och tänkt efter vad vi i utskot- tet föreslagit i stället för att om igen skrämma upp dem som det berör Vi har också krävt, vilket nu finns med i ut- skottstexten, att all redovisning av assistansverksam- heten skall ske strikt skild från annan kommunal verk- samhet, för att inte gränsdragningsproblem skall upp- stå och för att risken för att kommunala kostnader lastas över på staten skall minimeras. I stort sett är den enda bestående försämringen att omprövningen av assistansen skall ske var sjätte må- nad i stället för en gång per år. Det beklagar jag. Men var sjätte månad innebär ändå en avsevärd förbättring jämfört med propositionens förslag om var tredje månad. Jämfört med i dag vinner man en ökad kost- nadskontroll utan en alltför stor inskränkning i den funktionshindrades frihet att disponera assistanser- sättningen. Fru talman! Under arbetets gång har vi lyssnat på människor som själva är berörda av LSS och LASS, och vi har lyssnat på deras respektive organisationer. Vi har tagit till oss värdefulla synpunkter och erfaren- heter och fått insikt i vilken frihet och livskvalitet den personliga assistansen innebär för den funktionshind- rade och för hennes och hans familj. Resultatet är det förslag som nu föreligger som garanterar den friheten och livskvaliteten även i fortsättningen, samtidigt som vi tar vara på möjligheterna till besparing genom effektivare administration. De utskottsledamöter som valt att avstyrka pro- positionen, vilket jag inom parentes sagt blev mycket förvånad över, har uppenbarligen bortsett från denna möjlighet och frånsagt sig ansvaret för den budgetsa- nering i stort som också är så viktig för de människor vi nu talar om. Man kan få en liten misstanke om en viss populism bakom det ställningstagandet. Misstan- ken stärks onekligen, speciellt mot moderaterna, då man läser det moderata budgetförslaget. Kraftigt sänkta skatter, mångmiljardindragningar från kom- munerna och stora satsningar på försvaret lämnar inte mycket utrymme över för utsatta människor som är beroende av välfärdssystemen. Jag vill också, fru talman, starkt ifrågasätta rege- ringens agerande, då den på ett mycket okänsligt sätt oroat och skrämt upp så många redan svårt utsatta människor genom en proposition som dels utestängde vissa grupper från möjligheten till ett värdigt liv, dels också i stora stycken var otydlig och svårtolkad. Fru talman! Jag är glad över att vi tillsammans med socialdemokraterna i utskottet lyckats återskapa den trygghet dessa människor så väl behöver. Men jag vill också påminna om att det är mycket, mycket viktigt att i fortsättningen följa upp LSS och LASS för att säkerställa utskottets dokumenterade intentioner, att reformen inte får urholkas. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan. 0623552243405 N 2010-01-01 00:00:00 231506 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0998/#anf23