2349127 GJ0998 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:98 Torsdagen den 23 maj 1995/96 98 1996-05-23 00:00:00 (forts. från 3 §) Vissa frågor om personlig assistans (forts. SoU15) EDE71E77-8082-4432-98D5-88997A74B729 112 SONJA FRANSSON (s) s Herr talman! Rätten till personlig assistent har gjort det möjligt för människor med stora och kompli- cerade funktionshinder att leva ett värdigt liv. Plötsligt har den funktionshindrade fått makten över sin egen kropp och sitt eget privatliv. De får själva bestämma vem de skall få hjälp av i de mest intima situationerna i sitt liv och vad omgivningen skall få reda på. Inte minst för barn och ungdomar har rätten till personlig assistent inneburit en naturlig frihet från föräldraberoendet. Nu kan barnen och ungdomarna delta i aktiviteter utan att alltid vara beroende av sina föräldrar. Tonåringarna kan stanna ensamma hemma med en kompis och få ha sina egna hemligheter där inte föräldrarna lägger sig i. För föräldrarna har rätten till personlig assistent inneburit möjlighet till förvärvsarbete utanför hemmet och möjlighet till ett eget vuxenliv utan att ständigt ha dygnet-runt-jour. Föräldrarna har fått möjlighet och tid att ägna sig åt syskonen i familjen som annars alltid får stå tillbaka för det funktionshindrade barnets behov. Man kan nästan säga att man lever som en vanlig familj. Herr talman! Låt mig få berätta om Sara. Sara har en hjärnskada sedan födseln. Hon är svårt rörelsehind- rad, kan inte vända sig i sängen, inte sätta sig upp, inte sitta utan specialanpassade sitthjälpmedel, inte använ- da sina händer för äta eller skriva. Hon behöver hjälp med allt praktiskt. Sara har inget tal. Hon kan säga ja eller nej. Hon använder bliss-språk, men har stora svårigheter att peka. Sara är en frisk, pigg, glad och nyfiken tonåring som går på högstadiet i en vanlig kommunal grund- skola. Sara har alltid varit med i familjens och klas- sens aktiviteter, och familjen vet att hon är respekte- rad för den hon är. När Sara skulle börja skolan, i en vanlig grundsko- leklass, var det en stor utmaning med tanke på hennes handikapp. Familjen var överens om att Sara måste få åka hem när skoldagen var slut och inte tvingas vara borta även på fritiden för att detta skulle fungera. Saras mamma slutade då sin anställning för att få vara hemma på heltid och ta hand om Sara när hon inte var i skolan. Saras mamma berättar: Jag förstod också att per- sonalen i skolan kände en trygghet i att veta att jag fanns till hands om något skulle inträffa. Detta inne- bar att jag levde ett liv där jag varje dag lämnade upplysning till skolans personal om vad jag gjorde och var jag befann mig. Jag blev ju också den som fick samordna och planera alla kontakter och insatser runt Sara. Även fritiden präglades av Saras behov av att all- tid ha en person som kände henne väl i sin närhet. Hon kan aldrig lämnas ensam fastän hon nu är 14 år. Om hon skulle följa med när vi skulle till tandläkaren, frissan eller annat var det inte bara de rent praktiska hindren utan också den extra tid det tog för att göra henne i ordning för utfärden som påverkade hela livssituationen. Det handlade hela tiden om att planera noga. Ofta möttes vi föräldrar i dörren för att hinna med. När LASS trädde i kraft kände vi att det kanske skulle kunna förändra situationen för Sara, som be- hövde göra sig fri från oss föräldrar och resten av familjen. Sara beviljades personlig assistans och kun- de nu för första gången i sitt liv komma hem och vara ensam hemma utan mamma och pappa eller farmor, bara hon och assistenten. Jag har ett starkt minne från den allra första tiden när jag hade börjat arbeta. Jag kommer hem. Saras lillebror och en grannpojke sitter och spelar spel på en dator. Jag frågar: Var är Sara? Hon har gått ut, säger de litet nonchalant. Då, i det ögonblicket, stannar allt. Jag bara står där och tänker: Sara har gått ut. Sara, som inte kan förflytta sig själv en centimeter, har gått ut. Herr talman! Det är på grund av vad jag nu berät- tat som det är så viktigt att vi när vi nu gör föränd- ringar i reformen gör det på ett mycket varsamt sätt. Jag är därför mycket glad över att min motion, So16, fått en positiv och välvillig behandling. Utskottet har mycket tydligt fastslagit att ingen grupp som för när- varande omfattas av personlig assistans helt får ute- stängas. Personer med t.ex. enbart psykiska eller me- dicinska funktionshinder bör även i fortsättningen vara berättigade till personlig assistans i vissa speciel- la fall. Herr talman! Det gläder mig också att utskottet så klart tagit ställning emot en kommunalisering av personlig assistans, där behoven överstiger 20 timmar per vecka. Mina erfarenheter är, precis som Hans Karlsson också påpekat, att det krävs ett stort kunnande och en bred kompetens för att handlägga dessa ärenden. Då fordras det erfarenhet, vilket små kommuner och kommundelar inte har möjlighet att upprätthålla på grund av för få ärenden. Risker finns då för att det blir stora skillnader i bedömningarna mellan de olika kommunerna i landet. Herr talman! Utskottet understryker att kontinuite- ten och tryggheten i det personliga stödet inte får urholkas, och att det därför är särskilt angeläget att försäkringskassan och kommunerna har en nära sam- verkan i dessa fall. Utskottet visar också på goda lösningar i vissa kommuner. Detta tycker jag är oer- hört viktigt, men jag saknar en ändring i lagtexten i § 9 a för att man skall kunna åstadkomma vad utskot- tet i detta fall avser. Herr talman! Det som förvånar mig är att utskottet inte gjort någon som helst besparing på det administ- rativa bidraget till kommunerna och till kooperativen, som i dag uppgår till 30 kr per timma, vilket jag tyck- er är en alldeles för generös ersättning. För exempel- vis en svårt handikappad person som är i behov av 80 timmar per vecka får kommunerna i administrations- bidrag, alltså enbart för att administrera bidraget, 124 800 kr per år. Har kommunen därtill flera assi- stenter kan vinsten bli betydande även efter avdrag för utbildning o.d. Min fråga till Hans Karlsson är därför: Har utskot- tet tittat på möjligheten att spara på administrationsbi- draget till kommunerna? Herr talman! Jag har för övrigt inget yrkande, utan ställer mig bakom betänkandet i dess helhet. 0271495844814 N 2010-01-01 00:00:00 231595 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0998/#anf112