2349127 GJ0998 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:98 Torsdagen den 23 maj 1995/96 98 1996-05-23 00:00:00 Vissa frågor om personlig assistans 2C20015D-3BE3-4EA7-9F89-329C2AE702AF 1 LEIF CARLSON (m) m Fru talman! Människor med handikapp och deras anhöriga skall ges ökade möjligheter till ett gott liv. Så hette det i den borgerliga regeringsförklaringen 1991. Under 80-talet pratade Socialdemokraterna väldigt mycket om att satsa på de handikappade. Men i realiteten hände det väldigt litet. Trots det utomor- dentligt svåra ekonomiska läge som landet försatts i under 80-talets socialdemokratiska politik satsade Carl Bildts regering på att lyfta fram de handikappa- des situation. Vårdbidraget för föräldrar som vårdar barn under 16 år med behov av särskild tillsyn höjdes med 25 %. En större del av vårdbidraget blev ATP-grundande. Det särskilda pensionstillskottet till folkpension för långvarig vård av sjukt eller funktionshindrat barn förbättrades. Stödet till funktionshindrade invandrare förbättrades också, liksom stödet till handikapprörel- sen, som höjdes med hela 30 %. De största reformerna var utan tvekan LSS och LASS. Trots det ekonomiskt kärva läget höll rege- ringen sina löften. En humanistisk människosyn präglade arbetet under den svåraste lågkonjunkturen på 50 år. Fru talman! Vi moderater står fortfarande fast vid detta. Vi behöver förvisso spara, men vi tycker inte att det är anständigt att man ger sig på den i särklass svagaste gruppen i samhället, och låter de 6 000- 7 000 personerna i denna grupp stå för besparingar på 215 miljoner kronor. Jag kan hänvisa till det budgetförslag som Mode- rata samlingspartiet presenterade inför 1996. Det innebär större och bättre besparingar och ingen för- sämring för de funktionshindrade. Det orimliga i regeringens förslag har också in- setts av socialdemokraterna i utskottet. En mer uttalad fanflykt har man sällan fått se. Betänkandet är därför långt bättre än propositionen, och det skall utskottets socialdemokratiska ledamöter ha heder av. Exempel- vis har de mycket provokativa och stötande uttalande- na om att barnens rätt till personlig assistans skall stå i förhållande till föräldraansvaret strukits. Något extra stort föräldraansvar jämfört med övriga föräldrars utkrävs inte längre. Det finns flera sådana påtagliga förbättringar, som i varje fall inskränker försämringarna. Regeringens tal om kommunalisering avfärdas t.ex. helt, och tidsra- men ökas från regeringens tre månader till sex måna- der. Det s.k. nålsögat vidgas, och avgränsningen mot kommunal verksamhet görs generösare så att t.ex. skolbarn med behov av personlig assistent kan behålla sin assistent och slippa byta under skoltid. Men det kommer att bli konsekvenser för de han- dikappade. Dessa konsekvenser är inte redovisade. Vilka blir t.ex. konsekvenserna av att tidsramen mins- kas från tolv till sex månader? Kommer inte männi- skor att tvingas ansöka om toppbehovet i stället för genomsnittsbehovet, för att slippa leva i ångest över att det begärda inte skall räcka? Sparar man då verkli- gen någonting, eller innebär detta en meningslös in- skränkning av den enskildes frihet att disponera sin tid? Fru talman! Regeringen anser, utan att belägga att det är så, att merparten av besparingarna uppnås ge- nom en tydligare avgränsning mot annan kommunal verksamhet. Regeringen talar om merparten, men hur stor är då mindreparten? Hur mycket av detta drabbar den enskilde handikappade? Om besparingen skall tas ut av kommunerna inne- bär det att nya utgifter läggs på dem, trots att man precis har kommit överens om att inte göra det i utby- te mot att kommunerna inte höjer skatten. Hur genom- tänkt ter sig en sådan politik? Regeringen och social- demokraterna i utskottet kan väl inte vara av den uppfattningen att kommunerna generellt har orättmä- tigt tillskansat sig 215 miljoner genom att i smyg föra över kommunal verksamhet till personlig assi- stansverksamhet? Har man den uppfattningen skall man väl säga det och att det föreligger behov av att visa kommunerna till rätta. Vi kan för vår del inte bidra varken till att försäm- ra för de handikappade eller till att kommunernas kostnader höjs. Det är också märkligt att man inte avvaktar med att göra ändringar i lagen tills dess att också Socialstyrelsens utvärdering av de psykiskt sjukas behov och huruvida de skall ingå i personkret- sen eller inte har redovisats. Fru talman! Trots alla sina uttalanden om att man värnar om de små i samhället gör socialdemokraterna i handling oftast tvärtom. När resurserna inte räcker sparar man först på de svagaste, de som inte har så många röster. Det må sedan gälla de handikappade, föräldralösa barn eller änkor. Man föreslår hellre budgetförstärkningar som drabbar de svagaste grup- perna som saknar möjlighet att möta dessa åtgärder med ett eget agerande än att föreslå besparingar som påverkar grupper som kan möta dessa genom att de har ett eget handlingsutrymme. Att som vi säga att de stora, friska, arbetsföra och röststarka grupperna får finna sig i en extra karensdag vid tillfällig sjukdom, det klarar man inte. Så stark är inte solidariteten med de svagaste. Vi visade under våra tre regeringsår att vi står på de handikappades och de svagas sida, inte bara i ord utan också i handling. Det handlar om att prioritera dem som verkligen är svaga och behöver stöd. Nu har vi en socialdemokratisk regering, och då ges som så ofta vackra men tyvärr tomma ord. I handling blir det mer av en örfil åt de svagaste i samhället. Fru talman! En sådan politik kan vi moderater inte acceptera. Jag yrkar avslag på propositionen och bifall till reservation 1. 027112189005 N 2010-01-01 00:00:00 231484 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0998/#anf1