<anforande>
<dok_hangar_id>2349121</dok_hangar_id>
<dok_id>GJ0992</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:92 Tisdagen den 7 maj</dok_titel>
<dok_rm>1995/96</dok_rm>
<dok_nummer>92</dok_nummer>
<dok_datum>1996-05-07 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1995/96:165 om ål- dersgränsen för läkares anslutning till sjukförsäk-</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>67945925-7196-49B8-AC59-2D63A61155A3</anforande_id>
<anforande_nummer>14</anforande_nummer>
<talare>BO KÖNBERG (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Fru talman! Det är viktiga frågor som tas upp i
den interpellation som har riktats på den här punkten
och i det inlägg som interpellanten gjorde nyss. Jag
tänkte lägga till ett par frågor.

En del av bakgrunden handlar om att vi i Sverige
har en väldigt liten andel privat sjukvård av den be-
drivna sjukvården, en av de minsta i världen, skulle
jag vilja säga. Det var delvis det som var motiven
bakom att den föregående regeringen försökte öppna
upp möjligheter att få litet mer av privat vård, litet
mer av konkurrens och litet mer av valfrihet för pati-
enterna. Jag har här ett par frågor till socialministern.
En rör husläkaretableringen, och en rör åldersgränsen
för privatläkarna.

Vad gäller husläkaretableringarna har också de
lagts i landstingens händer, i likhet med etableringen
för övriga specialister. Från socialdemokratiskt håll
har det gång på gång anförts kostnadsskäl för denna
inskränkning i etableringsfriheten och i valfriheten.
Min första fråga till socialministern är: På vilket sätt
är en privat husläkaretablering dyrare än en offentlig,
med det regelsystem som fanns under den föregående
mandatperioden?

Den andra frågan gäller en speciell aspekt på frå-
gan om åldersgräns. Vi hade från Folkpartiet libera-
lernas sida invändningar mot den åldersgräns som
fördes fram i Primärvårdspropositionen och röstade
emot den. Det finns flera skäl att vara emot den. Ett är
förstås att vi allmänt strävar efter en ökad flexibilitet i
pensionsåldern. Nästan alla partier brukar tala om det,
åtminstone i högtidstal.

I den stora pensionsuppgörelsen som ingicks mel-
lan bl.a. socialministerns parti, mitt parti och några
övriga partier, som representerade en stor del av riks-
dagen, ingick bl.a. att man fr.o.m. nästa år skulle
påbörja en ökning av möjligheterna att stanna kvar i
arbetslivet. Redan fr.o.m. nästa år skulle den 65-
årsgräns som tillämpas på de flesta avtalsområden
höjas till 66 år och från året därpå, år 1998, till 67 år.

I det läget verkar det väldigt konstigt att som re-
geringen gjorde gå in och föreskriva 65-årsgräns för
denna grupp, som tidigare inte haft någon åldersgräns
alls, i ett läge där man inom något år skulle för större
delen av arbetsmarknaden införa rätten att stanna till
66 år och snart till 67 år. Socialministern anförde just
argumentet om likställigheten med den offentliga
vården i sitt inlägg.

Det är inte så lång tid kvar tills då vi skulle få 66-
årsgräns för alla, dvs. att alla skulle ha rätt att stanna
kvar till 66 år. Min fråga på den punkten till social-
ministern är: Kommer socialministern att lägga fram
förslag som innebär att man fr.o.m. nästa år åtminsto-
ne får använda 66-årsgränsen?
</anforandetext>
<intressent_id>0384833975200</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>230859</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0992/#anf14</protokoll_url_www>
</anforande>
