2349110 GJ0981 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:81 Onsdagen den 17 april 1995/96 81 1996-04-17 00:00:00 Särskilt anordnad debatt om barnens situ- ation särskild debatt 12BA6929-6492-4606-B609-DE012093C0E6 8 MARIANNE SAMUELSSON (mp) mp Herr talman! Att vara barn i Sverige i dag ter sig väldigt olika. Vårt samhälle är så mångfasetterat att det inte finns en livsstil, en familjesammansättning eller en nationalitet. Det gör att det är svårt att få ett grepp om barn som grupp. Statsrådet sade tidigare här att våra barn mådde förhållandevis bra. Statistiskt sett kan man ganska enkelt se att svenska barn har det bra. Våra barn har t.ex. inte drabbats av det som Unicef i dag rapporterar om, nämligen att 2 miljoner barn har dödats under de senaste tio åren i väpnade konflikter. Det har våra barn sluppit. Men säkert har våra vapen varit med och dödat många av dessa barn. Det innebär inte att man kan blunda för det som håller på att hända i samhället i dag, nämligen att vi med den förda politiken går med en rasande takt mot tvåtredjedelssamhället. I dag rapporterades det också om att självmords- försöken bland unga flickor ökar. Nästan hälften av de unga flickorna har funderat på att ta livet av sig. I årskurs 8 var siffran 40 % och i gymnasiet 47 %. Detta är mycket oroväckande. Med anledning av detta hoppas jag att få höra vad regeringen har tänkt att vidta för åtgärder. Det här kan man inte blunda för. Man måste självfallet agera. Det är betydligt allvarli- gare tycker jag än den stora aktivitet på ministernivå som "galna ko-sjukan" förorsakade. Den smittan hade funnits länge. Men detta är mycket oroväckande. Vi måste också lära oss att på olika sätt lyssna på barnen och de signaler som de ger. Det är ytterst sällan som barn får tala och berätta om hur de upple- ver sin situation. Ett bra undantag utgörs av den rap- port som Rädda Barnen har tagit fram. Det rör sig om ett femkommunsprojekt, där det bl.a. ingår en rapport om barnen i Malmö. De har intervjuats om sin vardag, och det är ingen upplyftande läsning. Ett påtagligt inslag i barnens berättelser är rädslan för våld. 80 % av de barn som intervjuats i Rosengård nämner spon- tant våldet i skolan och på fritiden som ett av deras största problem. 61 % av barnen nämner i samma undersökning att de själva har blivit slagna, och då var normala kamratkonflikter inte inräknade. Över huvud taget går det i intervjuerna med dessa barn en skiljelinje mellan dem som å ena sidan upp- fattar vuxenvärlden runt omkring dem som trygg och närvarande och å andra sidan de barn som känner sig svikna av vuxna och som inte har någon att gå till när de är ledsna. Att ha någon vuxen som ser en framstår som en räddningsplanka i en vardagstillvaro fylld av våld och hot. Politiska beslut som har fattats under de senaste åren har lett till att just dessa räddningsplan- kor utanför barnets egen familj har dragits in. Resur- serna för kuratorn, fritidsledaren, extraläraren, ele- vassistenten - alla de vuxna som fanns i barnens var- dag - har reducerats. Naturligtvis är detta mycket allvarligt, men i områden av Rosengårds karaktär är det katastrofalt. Att konsekvenserna har blivit att barn- och ung- domspsykiatriska kliniker har fördubblat sina vänteti- der är ganska väntat. I regeringens vårbudget nämns inte ett ord om hur barnen påverkas av nedskärning- arna. Det är bra att det i nästa budget skall komma en barnrapport som bilaga. Hoppas bara att den inte ger uttryck för samma handlingsförlamning som de mil- jörapporter som vi har sett och där det inte har hänt särskilt mycket på åtgärdssidan. Jag vill därför ha en tydligare beskrivning av vad regeringen tänker göra för de utsatta barnen än bara dessa hänvisningar till pågående utredningar. Statistiken är hela tiden oroväckande. 12 % av vå- ra barn är i dag beroende av socialbidrag, och detta i en tid då man måste kunna förlita sig på samhällets skyddsnät. Vi har varit väldigt bra på att sörja för våra barn i Sverige. Vi har kanske t.o.m. varit bäst i värl- den, men det är vi inte längre. Antalet anmälda fall av barnmisshandel har ökat med 47 % under de senaste två åren. BRIS beräknar att närmare 40 000 barn misshandlas i Sverige varje år. Antalet barn som har beviljats en kontaktfamilj eller en kontaktperson har fördubblats sedan början av 80-talet. Det är en av de få åtgärder som kvarstår för socialtjänsten att bevilja, eftersom resurserna har försvagats. Det som är viktigt och som vi måste ta tag i är att vi måste lyssna på barnen. Vi måste ge barnen möj- lighet att vara med i processen att påverka sitt samhäl- le. Därför anser jag att vi måste ta itu med dessa frå- gor. Jag tycker att det vore bra om man tog ett brett parlamentariskt grepp, om så är möjligt. Men det är bråttom. Det går inte att tillsätta utredningar som skall arbeta i två år, vilket har föreslagits. Vi måste komma betydligt snabbare i takt med hur våra barn mår. I detta anförande instämde Per Lager, Ragnhild Pohanka och Eva Goës (alla mp). 0900533740700 N 2010-01-01 00:00:00 229929 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0981/#anf8