2349110 GJ0981 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:81 Onsdagen den 17 april 1995/96 81 1996-04-17 00:00:00 Särskilt anordnad debatt om barnens situ- ation särskild debatt 4B961419-FC85-4C21-A6A7-CEBDEC011EF6 20 KARIN PILSÄTER (fp) fp Herr talman! Jag skall börja med att kommentera några saker från debatten. Jag vill återigen säga att det vårdnadsbidrag som vi var med och införde faktiskt inte ökade möjligheterna till förkortad arbetstid. När bidraget hade gått till avgiften fanns inga pengar kvar att klara kostnaden för en förkortad arbetstid. Det finns ingen anledning att rota i det, men om man fi- nansierar med indragningar i barnomsorgen blir det en självklar effekt. Till Maj-Inger Klingvall vill jag säga att visst finns personlig assistans kvar, men inte i barnens dagliga verksamhet i skolan. Det är kanske där det är som allra mest viktigt att man kan vara med på någor- lunda samma villkor. Att då bryta kontinuiteten och ta in helt nya personer för att hjälpa till på olika sätt är inte att utforma dessa barns vardag så att de får den bästa möjliga livschansen. Herr talman! Jag tror att det finns väldigt mycket vi kan göra. Vi tycker olika om en hel del, och vi kanske t.o.m. ibland har olika verklighetsbeskrivning eller olika analys. Men det finns oerhört många kon- struktiva möjligheter att kunna gå vidare och lyfta fram barnen i centrum. Det kan vara allt från att på lokal nivå förbättra möjligheterna med samtalsstöd på barnavårdscentraler, i barnläkarverksamheten och i barnomsorgen till föräldrastöd i skolan osv. Det kan vara handlingsplaner mot mobbning. Inga barn skall behöva vara rädda för att gå till skolan. Men det handlar samtidigt om val och priorite- ringar. Både landsting och kommuner har ett stort ansvar för hur man fördelar resurser. Det är t.ex. i Stockholms läns landsting väl känt och visas av många gedigna forskningsrapporter att behoven är större i vissa delar av länet än i andra. Där barnen med de största behoven finns måste också de största resurserna sättas in, inte tvärtom. Så är ändå fallet när det gäller barnläkartätheten i nordost, som är dubbelt så hög som i sydväst. Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin växer, och ändå föreslår social- demokrater, vänsterpartister och miljöpartister att resurserna till barn med psykiska och sociala problem skall skäras ned. Detta kan inte vara det mest kon- struktiva sättet att försöka fördela resurser i en tid av problem. Alla barn är våra barn, och om skall klara att byg- ga upp en gemenskap där vi på alla nivåer kan ta ett samfällt ansvar, måste vi bejaka den lokala utveck- lingskraft som finns, framför allt i våra mest utsatta bostadsområden. Vi måste då våga låta folk ta saken i egna händer. För det krävs att vi ger dem möjligheter och raserar hinder, inte att vi bygger upp nya hinder och försvårar. Det kräver också att vi prioriterar. Där de barn bor som har de sämsta möjligheterna att få med sig något i bagaget hemifrån måste skolan bygga upp de bästa möjligheterna för barnen. Vi måste våga att till våra segregerade förorter fördela mer av pengar och av resurser, de bästa lärar- na och de bästa krafterna, för att kunna kompensera barnen och ge dem en ny framtidstro, någonting att stoppa i sin ryggsäck för sitt vidare arbete. Detta är sådant som jag engagerat arbetar med i Storstadskommittén. Det måste finnas utvecklings- kraft, utvecklingsmöjligheter och bra uppväxtvillkor för barn och ungdomar i våra segregerade förorter. Det är hela Sveriges och allas vårt ansvar, inte någon- ting som endast förortspolitiker eller någon storstads- kommitté skall ha ansvar för. Barnen måste komma i centrum, och det måste genomsyra vår debatt här i riksdagen. Återigen: Jag hoppas att Barnombudsmannen ald- rig mer skall kunna kritisera riksdagen och de politis- ka partierna för att vi inte avsätter tid för våra barn. 0101299073819 N 2010-01-01 00:00:00 229941 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0981/#anf20