2349110 GJ0981 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:81 Onsdagen den 17 april 1995/96 81 1996-04-17 00:00:00 Särskilt anordnad debatt om barnens situ- ation särskild debatt B28F8E86-53FB-4A9B-A055-EB8A33192928 10 INGER DAVIDSON (kds) kds Herr talman! Vi tycks alla vara ganska överens om lägesbeskrivningen. Men däremot tycker jag att det är mer sällsynt med konkreta åtgärder för hur vi skall ändra utvecklingen. Det som jag kanske saknar mest är det förebyggande arbetet. Att vi måste sätta in åtgärder när barnen redan börjat må dåligt är själv- klart. Vi har kommit till ett läge där vi inte längre kan dra ned på verksamhet som arbetar med utsatta barn. I det avseendet har det ibland redan gått litet för långt när det gäller psykiska ungdomsmottagningar och liknande. Men det är ju det förebyggande arbetet som är viktigast. Vi kan inte skylla på den situation som vi har just nu, när vi t.ex. läser om självmordsförsöken och de genomförda självmorden bland tonårsflickor. Det måste ju ha sin bakgrund längre tillbaka i tiden. Det är inte heller så att det bara finns problem i so- cialt utsatta familjer. Det är inte alls så att det alltid syns på ytan om barn i en familj mår dåligt. Ofta är det tidsbrist det handlar om. Det är just för att ge föräldrarna möjlighet till mer tid för sina barn som vi har detta förslag som vi envi- sas med att upprepa, statsrådet, nämligen ett vård- nadsbidrag. Det är inte så att förslaget bara diskute- rats i riksdagen. Det var 166 000 föräldrar som frivil- ligt valde vårdnadsbidraget framför en kommunal dagisplats för sina ettåringar och tvååringar under den korta tid som vårdnadsbidraget fick finnas till. Det är inte heller så som Karin Pilsäter påstår. Hon har gått på myten om att vårdnadsbidraget är en reform för välutbildade medelklassfamiljer med god ekonomi. Detta är en flexibel reform, vilket jag sade i mitt in- ledningsanförande, som kan användas på olika sätt av olika personer och familjer. Statsrådet kallade här - liksom Leif Pagrotsky gjorde häromdagen - vårdnadsbidraget för en kredit- finansierad kosmetisk reform. Jag menar att varken Maj-Inger Klingvall eller Leif Pagrotsky vet vad de talar om i det här fallet. Om bara några procent av de föräldrar som annars skulle begära en mångdubbelt dyrare kommunal barnomsorgsplats för sina ettåringar och tvååringar, vilket de har rätt till, i stället valde vårdnadsbidrag, så vore kalaset betalt. Eftersom långt mer än hälften av de föräldrar som var berättigade till vårdnadsbidrag tidigare valde detta vet vi att detta är en lönsam re- form. De positiva effekterna i form av möjligheter till mer tid för barnen, som nästan alla föräldrar efterfrå- gar i dag, är den viktigaste fördelen med bidraget. Jag tror att den kan betecknas som kosmetisk bara av någon som har umgåtts mer i finans- och aktieägar- kretsar än med småbarnsföräldrar, som Leif Pagrotsky har gjort. Jag vill också uppmana statsrådet att gå ut och fråga småbarnsföräldrar, vars barns ettårsdag närmar sig, hur många som skulle föredra att få något mer tid för sina barn eller åtminstone en möjlighet att jobba halvtid tills barnen blir litet större. Jag tror också att arbetslivet måste förändras, om vi skall kunna sätta barnens behov i första rummet. Det var inte bara vårdnadsbidraget som drogs in av Socialdemokraterna utan också rätten att vara tjänst- ledig under tre år. Detta har jag ännu svårare att för- stå. Är ni så säkra på att er modell är den rätta? Var- för är ni rädda för att öppna möjligheten för små- barnsföräldrar att vara hemma längre utan att behöva mista jobbet? Rätten att få komma tillbaka är ju en viktig förutsättning för att man skall våga avstå från förvärvsarbete under en tid. Att rätten finns tvingar ju ingen till ett beteende som ni tycker är felaktigt. Men det är också ett viktigt budskap till arbetsmarknadens parter från politikerna att man faktiskt har rätt att föda barn och att vara förälder utan att helt avstängas från arbetslivet. I dag kommer det rapporter om att unga männi- skor av sina arbetsgivare tvingas att skriva på baby- kontrakt. Detta är fullständigt vansinnigt. Jag menar att Socialdemokraterna har bäddat för ett sådant bete- ende, bl.a. genom att de tagit bort rätten till tjänstle- dighet för småbarnsföräldrar. Arbetsgivarna måste ju också ta ansvar för utvecklingen i samhället. De är också beroende av att barn och ungdomar inte mår så dåligt att de inte klarar att fullfölja sin utbildning. Arbetsgivarnas insats borde vara att ordna vikarier under tjänstledigheten och erbjuda viss kontinuerlig fortbildning för att göra det smidigt att komma tillba- ka. Vad jag efterlyser är en parlamentarisk kommitté. Jag vet att det redan finns kommittéer. Men jag tror att vi behöver göra en översyn, utifrån de resurser som vi har, för att försöka komma fram till ett mer flexibelt omsorgssystem, som ger föräldrarna möjlig- het att anpassa sig till barnens behov såsom de ut- trycks i barnkonventionen. Jag vill fråga statsrådet om hon är beredd att överväga tillsättandet av en sådan kommitté för att se över hela systemet. 0820673454606 N 2010-01-01 00:00:00 229931 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0981/#anf10