2349037 GJ098 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:8 Fredagen den 13 oktober 1995/96 8 1995-10-13 00:00:00 Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 7) allmänpolitisk debatt 93D68549-8032-430B-A915-E2824964E35A 25 CHATRINE PÅLSSON (kds) kds Herr talman! Värderade åhörare! Mitt anförande behandlar en oerhört väsentlig del av den politiska sfären. Liknande anföranden har hållits här tidigare i dag, men för mig känns det alltid viktigt att få säga det i inledningen. Det är inte den debatt här i kamma- ren som brukar röna störst intresse. Det är tyvärr så. Trots det är det ett område som är av helt avgörande betydelse för människor som drabbas av sjukdom. Herr talman! För att belysa detta vill jag berätta om en 49-årig tjänsteman i ett av våra svenska före- tag. Han hade under de senaste åren sparat semester för att just i år få ut sju veckors sammanhängande ledighet. Såväl mannen som hans hustru och övriga familj såg fram emot att under hela sju veckor få vara ute med familjens båt i den vackra svenska skärgår- den. Ett nytt segel var inköpt för att än en gång maxi- mera båtens framfart. Bara en sak skulle göras innan semesterresan kun- de påbörjas: Han måste ta ett litet tag bland ogräset i potatislandet. När det var klart ställde mannen sina jordiga stövlar på trappan för att ta en kopp kaffe tillsammans med sin fru. Han höll sig i dörrkarmen då det plötsligt svartnade för hans ögon. Han ramlade ihop och förlorade medvetandet. Den 49-årige mannen vaknade sedermera upp på sjukhusets intensivvårdsavdelning. När han vaknade upptäckte han att halva hans kropp var förlamad. Det var naturligtvis en fruktansvärd chock för honom. Han tänkte: Var det så här sommaren skulle bli? Vad skulle jag med sju veckors sparad semester till? Var- för var det så viktigt med det nya seglet? Tankarna for runt i huvudet på mannen. På ett nu hade hela tillvaron förändrats. Plötsligt var sakerna han tidigare hade planerat inte viktiga längre. Allt var så annorlunda. Det enda som var viktigt nu var att snabbt få hjälp och bli bra igen - att få ett omhändertagande som gav honom förutsättning- ar för att bli bra. Just det var huvudfrågan. Herr talman! Jag vill berätta om denna händelse för att påminna om den verklighet som så oändligt många människor befinner sig i i dag och som kanske många av oss - ni och jag och andra - kommer att drabbas av i morgon. Kanske är det först när vi själva eller någon i vår närhet drabbas av sjukdom som vi riktigt inser vikten av en god vård och omsorg när man behöver den. I Dagens Medicin den 22 augusti i år kunde vi på ett stort mittuppslag läsa: "Sverige är världsbäst på att spara i vården". När resten av världen satsar alltmer pengar på sjukvård går Sverige i motsatt riktning. Sjukvårdens andel av Sveriges samlade resurser minskar, som vi nyligen hörde. Nu sker det på ett dramatiskt sätt, skriver Pär Gunnarsson i Dagens Medicin. Hälso- och sjukvårdens andel av bruttona- tionalprodukten är nu den lägsta någonsin, eller 7 %, och några bedömare skriver att den kommer att bli 6 %. Sverige avviker faktiskt därmed från den inter- nationella utvecklingen. I de flesta länder som vi brukar jämföra oss med satsas i stället en växande del av resurserna på sjukvård. Att Sverige är världsbäst på att spara i vården är enligt min mening verkligen inget att vara stolt över. Stolthet kan man bara känna om vården och omsorgen fungerar på ett tillfredsställande sätt utifrån patientens - vårdtagarens - perspektiv. Tyvärr kan vi inte alltid säga det. Vi får gång på gång bevis på att vården inte funge- rar och att resurserna inte räcker för att möta de stora vårdbehov som finns. Fler och fler vårdarbetare permitteras för närvarande ute i våra kommuner och landsting. Detta kommer med all sannolikhet att in- verka negativt på vårdkvaliteten. Det måste vi också ha med i beräkningen. Det finns en gräns bortom vilken det inte längre går att upprätthålla en god sjukvård. Med en krym- pande andel av samhällsresurserna till vårdsektorn närmar vi oss gränsen, och på vissa områden har den redan passerats. Det är nämligen inte så lyckligt att vi svenskar blir allt friskare och att vårt behov av sjukvård minskar. Tvärtom ökar antalet äldre och svårt sjuka. De tillhör de grupper som är i behov av stora vårdinsatser. Samtidigt kan vi konstatera - det är naturligtvis posi- tivt - att sjukdomar som inte tidigare varit behand- lingsbara nu kan botas och lindras, vilket också ställer ökade krav på resurser men framgent kommer att vara ekonomiskt besparande. Min tid är snart slut, men jag vill säga följande: Hellre två karensdagar än en, så att våra gamla och sjuka kan få vård och omsorg! Hellre åtta miljarder till vården i stället för mat- momssänkning, så att våra gamla och sjuka kan känna trygghet! 0377384542907 N 2010-01-01 00:00:00 223696 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ098/#anf25