2349037 GJ098 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:8 Fredagen den 13 oktober 1995/96 8 1995-10-13 00:00:00 Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 7) allmänpolitisk debatt ED618058-29BB-4CE9-8004-5EFDFDA3BB5A 24 STIG SANDSTRÖM (v) v Herr talman! Jag vill börja med en liten kort kommentar till de föregående två timmarnas debatt. Statsrådet Anna Hedborg ställde i början av sitt anförande en retorisk fråga: Har Sverige inte längre råd med rättvisa? Jag sitter med i en utredning som arbetar med en "baklängesreform", nämligen HSU 2000, där rättviseargumentet har anförts som ett skäl för avskaffande av den s.k. fria listan över läkemedel för vissa grupper av svårt kroniskt sjuka. Som jag uppfattar det kan rättvisan vara ett trubbigt vapen, om den används för konsekvent, dvs. om man inte ser till helheten utan bara till detaljer. Det är t.ex. inte rättvist att vissa skall vara sjuka och ha ett livslångt lidande medan andra får vara friska och kan tjäna bra med pengar. Egentligen skulle vi kanske i stället ställa frågan på följande sätt: Har Sverige inte längre råd med solidaritet? Det kan många gånger vara viktigare med solidaritet än att man rider på rättvisan. Vi menar att den fria listan bör kunna bibehållas. Det är en kontroversiell fråga, som inte kommer upp nu men inom en snar framtid efter det att vi har av- lämnat vårt betänkande. Herr talman! Det är inte ofta som vi diskuterar sjukvården här i riksdagen, trots att vi vet att det är en fråga som upplevs som väldigt viktig för de flesta människor. Jag har i tidningen Landstingsvärlden sett att man på Landstingsförbundets kongress haft en debatt där man bekymrade sig över hur mycket man skall tvingas fortsätta att dra ned på sjukvården i Sverige. Det finns prognoser som tyder på att sjukvårdens andel av BNP skulle sjunka under 6 %. Vi har även inom sjuk- vårdsutredningen HSU 2000 fått ta del av sådana rapporter. Om det är sant att utvecklingen är sådan, är det mycket anmärkningsvärt. I de flesta länder som vi kan jämföra oss med är utvecklingen precis den motsatta. Där är sjukvården i stället en av de kraftigaste till- växtbranscherna. I många europeiska länder närmar sig sjukvården 9-10 % som andel av bruttonational- produkten. I Kanada och USA ligger andelen betyd- ligt högre, i USA ända upp emot 14 %. I stället för att kräva ett utgiftstak för hur mycket sjukvården får kosta, börjar det därför nu kanske vara dags för att kräva att man sätter en nedre gräns, under vilken inga fler nedskärningar tillåts. Ty det verkar inte finnas någon naturlig gräns för den nedåtgående spiralen. Trots att vi vet att väljarna vill ha ett stopp för nedrustningen av sjukvården och trots att det rim- ligtvis borde finnas en positiv inställning till sjukvår- den här i riksdagen, verkar nedrustningen rulla på med någon sorts obönhörlig automatik. Jag kan bara finna en rimlig förklaring till detta förhållande, och det är att sjukvården har för svaga företrädare i riksdag, i landsting och i kommuner. Vi saknar politiker som kan ställa upp för sjukvårdens försvar. Jag vill också påstå att den s.k. professionen, dvs. Landstingsförbundet, Kommunförbundet och sjukvårdens ledarfigurer, framför allt klinikcheferna - som enligt vissa beräkningar svarar för 85 % av de ekonomiska besluten inom sjukvården - är för dåliga på att hävda sjukvårdens intressen. Sjukvården har alltför länge präglats av revirstri- der. Har man fått resurser till sitt eget område, har man varit nöjd och struntat i hur det har gått för de andra. Det är denna brist på solidariskt tänkande som sjukvården nu dyrt får betala. Den utveckling som nu pågår är djupt olycklig. Trots att sjukvården har stora möjligheter att utveck- las till en spjutspets i den framtida utvecklingen, med dess rika innehåll på kompetens, servicetänkande, avancerade teknik och kunskapsintensitet, ser vi nu framför oss en nedrustning och kapitalförstörelse. Den största kapitalförstörelsen sker när man stöter ut människor med mångårig erfarenhet och kompetens i meningslös arbetslöshet, trots att deras kunnande och erfarenhet så väl skulle behövas i en framtidsin- riktad och human sjukvård. Men det är också kapitalförstörelse när man un- derlåter att utnyttja den kapacitet och kunskap som finns tillgänglig och i stället låter vårdköer och ope- rationsköer växa enbart för att spara pengar i en pres- sad budget. Det är också ett gigantiskt slöseri när man försö- ker pressa ned lönerna för vårdpersonalen genom att tvinga ut dem i en förnedrande konflikt för att försva- ra en redan låg lönenivå. Det visar också på inkompe- tensen hos dem som skall försvara sjukvårdens intres- sen när man är beredd att göra sina anställda till ett B- lag på arbetsmarknaden. I många inlägg under dessa tre dagars debatt har den pågående konflikten mellan de offentliganställda och arbetsgivarna förts på tal. Många har förmanat oss att inte lägga oss i den konflikten. För min del är det självklart att vi ställer upp på de anställdas sida. Vi menar att det är viktigt att vi vänder den nega- tiva trend som varit förhärskande i synen på den of- fentliga sjukvården och den offentliga sektorn under de senaste åren. I själva verket är hälso- och sjukvår- den en framtidsbransch med stort kunskapsinnehåll och bärare av en kompetens som vi kan ha stor nytta av även i krasst ekonomiskt avseende om vi låter den utvecklas på ett bra sätt. Redan i dag ser vi hur läkemedelsbranschen kan skörda stora exportframgångar. Även inom andra områden kan vi utnyttja sjukvården på detta sätt. 0841352877309 N 2010-01-01 00:00:00 223695 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ098/#anf24