2349037 GJ098 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:8 Fredagen den 13 oktober 1995/96 8 1995-10-13 00:00:00 Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 7) allmänpolitisk debatt AAC645D4-6775-4E1B-B1C7-EE81D7E4758D 2 ANDREAS CARLGREN (c) c Herr talman! Vi skall debattera välfärdspolitiken. Vad betyder det? Ja, det betyder inte att vi skall dis- kutera politik för att så många som möjligt skall ha bidrag, utan det betyder att så få som möjligt skall behöva bidrag. Om man är i en situation där man verkligen behöver stöd, skall man kunna få det utan att stå förödmjukad med mössan i hand. Sverige är ett samhälle där alldeles för många människor är beroende av bidrag. Jag skulle vilja ta ett exempel från några av våra kommuner. Det är kommunerna Habo, Mullsjö, Tidaholm och Falkö- ping. Där bor 62 000 människor. En sådan här vanlig dag är det 38 000 människor som vaknar och är i den åldern då vanliga människor i vanliga fall kan gå till jobbet. Så gör också de flesta av de 38 000. Det är 10 000 som går till barnstugor, ålderdomshem, sjuk- hus osv. för att arbeta i offentlig sektor. Det är 18 000 som vandrar i väg till bensinmackar, frisersalonger, verkstadsföretag och vad det kan vara i privat sektor. Men det är 10 000 människor som inte har något jobb att gå till, som försörjs med bidrag av något slag, antingen arbetslöshetsersättning, sjukersättning, för- tidspension, arbetsmarknadsåtgärder eller socialbi- drag. Vad det visar är först och främst en mängd männi- skor som drabbas av lidande, därför att de inte kan gå till ett jobb och försörja sig. Men det visar också att mycket av människors förmåga inte tas till vara. Det i sin tur kostar massor för samhället. Sammanlagt under ett år kostar bidragen till de här 10 000 människorna 1 miljard kronor, dvs. bara i några få av våra kommuner i Sverige. Då är det också spännande att de människor som är drabbade av detta inte accepterar det. I de här kommunerna har man nu slagit sig samman och startat ett projekt över kommungränser, över byråkratiska regelgränser, över gränser mellan människor, och sagt att det finns bruk för alla, att alla skall kunna vara med och göra en arbetsinsats. Vi kan få erfarenheter av det här. För det första skulle vi kunna slå ihop pengar från olika påsar och enkelt och obyråkratiskt samordna socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa för att se till att alla de människor som vill kunna försörja sig men inte kan det skall få ett bättre stöd att göra det. För det andra visar det att det är bättre att vi ser till att människor finns med i generella försäkringar, men där samhället kan ställa krav på arbete, i stället för att de skall vara beroende av behovsprövade sys- tem med kravlösa bidrag. För det tredje lär vi oss att arbete hela tiden skall löna sig mer än bidrag. Vi måste se till att få ett sys- tem som hela tiden mer gynnar arbete än bidragsta- gande. Vi vet alla att livet kraschar ibland, och var och en av oss kan drabbas. Då måste vi kunna lita på att skyddsnätet gäller oss alla på lika villkor. Man skulle kunna säga att det är den generella välfärdspolitikens stolta tanke att det skall vara så. Samhället skall ha ett så tätt generellt skyddsnät att bara mycket speciella fall, som behöver speciellt stöd, skall kunna få det. Men utvecklingen går ju i stället åt motsatt håll. Förra året var det 715 000 människor som var beroende av socialbidrag i Sverige. Det var 40 % fler än 1990. Tänk er den oerhörda ökningen på de åren! I år räknar man med att socialbidragen kommer att kosta Sverige 10,5 miljarder kronor. Nu pågår det många utredningar som skall försöka utreda nya lösningar för socialförsäkringarna. Det som är på gång är renodling av arbetslöshetsersättning och sjukförsäkring. Men risken är ju att vi gör ännu större maskor i samhällets skyddsnät och att ännu fler faller emellan. Det gäller människor som är långtids- sjuka och samtidigt arbetslösa. Det gäller arbetshan- dikappade. Det gäller människor som har sjukskrivits för psykosociala problem. Listan kan göras lång. Siffror som har kommit in till Arbetsmarknads- politiska kommittén och Sjuk- och arbetsskade- kommittén visar att det handlar om sammanlagt upp- emot 50 000 människor. Dessutom skall man räkna med de 100 000 arbetslösa som saknar KAS eller a- kassa. I TCO räknar man med att det kan gälla sam- manlagt uppemot ett par hundratusen människor, som inte får stöd i det generella systemet men som behöver stöd och i stället tvingas söka socialbidrag, med de förändringar som nu är på gång. Det är på väg att bli en av våra största välfärdspolitiska frågor. Centerpartiet vill skapa grundtrygghet. Det inne- bär att väva maskorna i den generella trygghetens skyddsnät tätare, så att så få som möjligt skall behöva utnyttja behovsprövade selektiva bidrag. Det är dags att vi skapar förändring. Vi måste minska risken för att man skall falla igenom trygghetssystemen. Center- partiet vill samordna skyddet vid arbetslöshet och ohälsa till ett sammanhängande system. Vi vill ha en heltäckande försäkring, som skyddar mot inkomst- bortfall, oavsett orsaken till ofrivillig frånvaro från jobbet. Vad vill Socialdemokraterna? Vi måste förbättra skyddet för dem som är allra mest utsatta. Centerpartiet vill höja den garanterade grundnivån så att den helst skall vara högre än soci- albidragsnivån. Centerpartiet vill utforma reglerna så att fler omfattas av den generella tryggheten. Det är bättre att människor finns inne i generella försäkringar med krav än att de står utanför och får kravlösa bi- drag. Centerpartiet vill att hela folket som arbetar skall omfattas av skydd vid arbetslöshet. Vad vill Socialdemokraterna? Det kan väl inte vara socialdemokratisk välfärds- politik att låta 100 000 arbetslösa stå utan samhällets generella stöd? Det kan väl inte vara socialdemokra- tisk välfärdspolitik att vara stenhård motståndare mot att låta alla som förvärvsarbetar omfattas av obligato- riskt skydd vid arbetslöshet? Det kan väl inte vara socialdemokratisk välfärdspolitik att hellre låta tiotu- sentals fler stå i kö för socialbidrag än att införa bättre generellt skydd genom Centerpartiets krav på grund- trygghet? Jag tror att det är mycket viktigt att vi kan få en stor och omfattande debatt om de här frågorna. Jag tror att många av de förändringar som nu är på gång kan lösa en del problem, samtidigt som de riskerar att skjuta andra problem åt sidan och göra dem värre. Just nu pågår utredningar där man diskuterar lös- ningarna för arbetslösa för sig, sjuka för sig, försäk- ringskassans organisation för sig. Risken är att vi i stället för att väva trygghetsnätet tätare särar ut det så att risken att falla emellan blir större. Därför måste också den här frågan ställas till Anna Hedborg: Är Anna Hedborg beredd att se till att vi får möjlighet att diskutera helheten i ett politiskt sam- manhang och se till att skapa en helhet? Från Center- partiets sida har vi mycket klart sagt att vi är beredda att vara med och samarbeta för att få andra lösningar. Vi tror att det är bättre för Sverige med samarbete, men det krävs en helhetslösning. Det är farligt om vi diskuterar alla dessa åtgärder för sig; då kan proble- men bli större när vi måste göra dem mindre. 0195228370311 N 2010-01-01 00:00:00 223673 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ098/#anf2