2349106 GJ0977 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:77 Torsdagen den 28 mars 1995/96 77 1996-03-28 00:00:00 Aktuell debatt: Mc-anknutet våld aktuell debatt 668762B5-4FD0-4C11-96C7-73680117ACC7 16 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) s Fru talman! Låt oss först klara ut frågan om över- grepp i rättssak. Före den 1 juli 1993 var straffskalan för brott av normalgraden böter eller fängelse i högst två år och för grovt brott fängelse i högst fyra år. Efter förslag i en proposition från den borgerliga regeringen sänktes den övre straffgränsen för brott av normalgraden till böter eller fängelse i högst ett år. Detta skall rättas till. I den beredning som pågår kommer både straffskalan för brott av normalgraden och straffskalan för grovt brott att ses över. För att undvika alla missförstånd, vill jag säga att ringa brott inte finns i lagtexten när det gäller över- grepp i rättssak, utan det finns bara brott av normal- grad och grovt brott. Vad jag vill peka på är att det inom normalgraden kan vara fråga om händelser som de facto är ringa. Men rättsligt sett finns inte ringa brottslighet, och vi skall inte heller införa det. En viktig fråga i det här sammanhanget är natur- ligtvis Polisen och dess möjligheter att på ett effektivt sätt angripa den här typen av brottslighet. Det är na- turligtvis bekymmersamt att Polisen också är utsatt för besparingskrav. Men jag blir ändå litet förvånad över att den frågan får den dimension som bl.a. Gun Hellsvik ger den, mot bakgrund av att vi och den här kammaren har talat om för Polisen vilka prioriteringar som skall göras av Polisens arbete. Det handlar om att bekämpa våldet, narkotikabrottsligheten och den ekonomiska brottsligheten. Det gäller att prioritera det problemorienterade arbetssättet och att utveckla en kvalificerad kriminalpolitisk verksamhet. Detta är högt prioriterat i Polisens arbete. Just detta är det som har den största betydelsen för att bekämpa den typ av brottslighet som vi talar om i dag. Om Polisens drygt 10 miljarder inte räcker till det som enligt denna riksdag är högst prioriterat, vad skall resurserna då räcka till? Kriminalvården är vid det här laget ganska väl be- kant med den speciella problematik som denna typ av brottslighet föranleder. Man har haft att hantera den i ett antal år redan, och man har visat att man klarar att hantera den på ett mycket gott sätt, inte minst ur sä- kerhetssynpunkt. När det gäller vittnens och målsägandes säkerhet är det en väldigt svår fråga att hantera. Jag tror att vi måste vara mycket kreativa för att utveckla system som kan ge ett ökat skydd och en ökad säkerhet för människor som är utsatta. Det är en problematik som inte kan lösas genom särskild lagstiftning i några paragrafer eller genom mycket schablonartade åtgär- der, utan det handlar om att i förhållande till en viss individ i en viss situation hitta ett sätt att säkerställa den personens trygghet, inte minst känsla av trygghet. Här tror jag att de utredningar som har detta som sitt uppdrag har en svår uppgift, men förhoppningsvis hittar man lösningar som innebär att situationen kan förbättras. När det gäller de ekonomiska problemen i sam- manhanget, är det naturligtvis så som det är med alla andra ekonomiska problem. Om människor inte klarar att vidta de åtgärder som är nödvändiga t.o.m. för deras överlevnad, finns det system som tar hand om det. I fråga om att namn på vittnen och målsägande inte i onödan skall anges i de dokument och handling- ar som hanteras under processen, gäller sedan den 1 juli 1994 helt nya regler, som möjliggör att man ute- sluter namn, just från skyddssynpunkt. Det talades om möjligheten att använda den lag- stiftning som vi redan har och även möjligheten att använda sådan lagstiftning som inte har varit så ak- tuell tidigare men som kan få användning i dag. Jag nämnde olovlig kårverksamhet som exempel. Med anledning av vad Rolf Åbjörnsson sade, vill jag då säga att detta icke skall tolkas så att jag tycker att vi skall angripa formerna. Lagstiftningen om olovlig kårverksamhet siktar icke på formerna, utan på ett faktiskt innehåll i en verksamhet, nämligen en verk- samhet som går ut på att man med vapen rustar sig för att fylla en roll i samhället som enbart Polisen har rätt att göra och inte någon annan. Jag har den inställning som jag tidigare har fram- fört i andra sammanhang, dvs. att vi skall akta oss för att angripa former men att vi skall angripa de brottsli- ga gärningarna. 023712446506 N 2010-01-01 00:00:00 229469 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0977/#anf16