<anforande>
<dok_hangar_id>2349089</dok_hangar_id>
<dok_id>GJ0960</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:60 Torsdagen den 22 februari</dok_titel>
<dok_rm>1995/96</dok_rm>
<dok_nummer>60</dok_nummer>
<dok_datum>1996-02-22 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Frågestund </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>frågestund</kammaraktivitet>
<anforande_id>6C283C7A-9CCB-4544-BF79-DB78BF991288</anforande_id>
<anforande_nummer>47</anforande_nummer>
<talare>EVA ZETTERBERG (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag har en följdfråga till försvarsmi-
nistern.

Vi, liksom alla svenska medborgare, beklagar
självklart det som har hänt våra soldater i Bosnien.
Men vi vet att de här skadorna har uppstått, och vi
visste innan att de skulle kunna uppstå. Därför gäller
min fråga inte bara vad man gör för att förebygga.

Fanns det inte med i beräkningen, när regeringen
föreslog detta i höstas och vi fattade beslut i frågan,
hur eventuella skador skulle åtgärdas för soldaterna
och vilket ansvar staten skulle ha i en sådan situation?
Vad jag förstår verkar det ekonomiska ansvaret från
statens sida för de anhöriga och dem som har drabbats
fungera, men däremot inte rehabiliteringen och hur
den skadade skall kunna återinträda i arbetslivet. Där
tycks den enskilde arbetsgivaren för närvarande ha ett
alltför stort ansvar.

Tänkte man inte på detta innan? Vad kan man nu
göra snabbt, inom ramen för det beslut som regering-
en har fattat, för att se till att saken ordnas?
</anforandetext>
<intressent_id>0163254848207</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>228407</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0960/#anf47</protokoll_url_www>
</anforande>
