2349035 GJ096 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:6 Onsdagen den 11 oktober 1995/96 6 1995-10-11 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt A2BC46E2-5DA8-433E-BD37-A2A056C83AAE 9 GÖRAN LENNMARKER (m) m Fru talman! Svenska folkets beslut för elva måna- der sedan var ett klokt beslut. Det var viktigt att vi hade en folkomröstning så att beslutet fick en bred folklig förankring. Det skall vi vara särskilt tacksam- ma för efter valet till Europaparlamentet. Nu är vi med, och nu är det viktigt att vi ser hur EU skall ut- vecklas i framtiden. Vi moderater ser fem viktiga handlingslinjer för de närmaste fem tio åren. Den första punkten är naturligtvis att den historis- ka möjligheten att ena hela Europa tas till vara. Den andra punkten är att skapa en effektiv och i ordets verkliga betydelse gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, som med kraft kan förhindra att det kommer ett nytt Sarajevo. Det är mer samarbete som behövs, inte mindre. Den tredje punkten är att EU behöver utveckla sin förmåga att lösa gemensamma problem, som bäst löses på europeisk nivå. Kampen mot knark, den internationella brottsligheten, terrorismen och de gränsöverskridande miljöföroreningarna är uppenbar- ligen viktiga uppgifter för EU. Det behövs också en gemensam flyktingpolitik, både för att göra flykting- mottagandet effektivare och för att dela på bördorna. Helst skall vi också försöka få till stånd en gemensam, restriktiv narkotikapolitik över hela Europa. Det kan bli en uppgift som tar lång tid. Inte desto mindre är den viktig. Den fjärde punkten är att skapa ett dynamiskt Eu- ropa med en god och uthållig tillväxt, låg inflation, låg arbetslöshet och sunda offentliga finanser. Den femte punkten är att se till att EU är en stark men avgränsad union, som koncentrerar sig på de offentliga angelägenheter som bäst kan skötas på europeisk nivå. När Västeuropas starka samarbete startades efter andra världskriget ledde detta till en unik period av fred, frihet och välstånd i Europa. Nu har vi en historisk chans att utvidga samarbetet till de nya demokratierna i Central- och Östeuropa. Det skall vi göra, inte för att vara generösa, utan för att EU står öppet för alla Europas folk som bekänner sig till samma ideal, som det står formulerat i Rom- traktatet. Det är helt enkelt vår skyldighet att öppna samarbetet för de nya demokratier som vill vara med. Historiens dom kommer att bli hård över vår gene- rations politiker om vi inte kan axla det ansvar som krävs av just oss. Efter det första världskriget verkade den eviga freden möjlig. Men det fanns inget fast och förplik- tande samarbete. Nationernas förbund, som det hette då, var ett slags vackert-väder-organisation. Den fungerade bra när alla var överens men sämre när spänningar uppstod. När påfrestningarna kom under mellankrigstiden agerade länderna egoistiskt. Tullmurarna höjdes mot grannländerna. Man konkurrerade om att devalvera valutorna för att vinna exportfördelar. Det blev en accelererande spiral av ökade handelshinder och ökad arbetslöshet. Massarbetslösheten blev ett faktum. Kommunismen, fascismen och nationalismen växte sig starka, och det blev som vi minns en katastrof. Också i vårt grannskap, här kring Östersjön, såg det ljust ut för 70 år sedan. Finland, Estland, Lettland och Litauen liksom Polen hade blivit självständiga. De två stormakterna, Tyskland och Ryssland, var försvagade av krig och revolution. Nu, 70 år senare, ser läget åter ljust ut. Men till skillnad från då finns det nu ett fast och förpliktande europeiskt samarbete. Det är den historiskt sett stora skillnaden i Östersjöområdet mellan då, för 70 år sedan, och i dag. Fyra av Östersjöns grannstater - Finland, Sverige, Danmark och Tyskland - är redan medlemmar av EU. Fyra andra länder - Estland, Lettland, Litauen och Polen - är på väg in i ett kraft- fullt samarbete, med sikte på medlemskap. Den nion- de staten, Ryssland, sluter ett interimsavtal och kom- mer i framtiden att ha ett s.k. partnerskaps- och sam- arbetsavtal, som också kan växa sig starkare. Det är just det här som Europasamarbetet faktiskt handlar om: att se till att vi i Europa har ett fast och förpliktande samarbete som ger en fast grund för frihet, fred och välstånd på hela vår kontinent. Jag tycker att det är beklagligt att de som företrä- der nej-sidan i Europadebatten nästan aldrig talar om det här. Det här försvinner för mera närliggande frå- gor. Jag vill fråga företrädarna för Vänsterpartiet och Miljöpartiet: Skall vi gå tillbaka till den situation vi hade med ofta svaga nationalstater, som agerade var och en för sig, med den historiska erfarenhet vi har i Europa av detta förfärliga tillstånd? Det är faktiskt ett svar som jag tror att ni är skyldiga att ge. Sveriges förra regering ingick våren 1992 ett fri- handelsavtal med de tre baltiska länderna. Finland och Norge följde efter. I vår medlemsansökan till EU krävde vi att EU skulle göra detsamma när Sverige gick med, och så skedde också. Redan ett halvår efter vårt inträde var det klart med ett Europaavtal med Estland, Lettland och Litauen. Det är en mycket viktig framgång för svensk utrikespolitik, kanske en av de viktigaste under efterkrigstiden. Estlands, Lettlands, Litauens och Polens delaktig- het i Europasamarbetet och deras framtida medlem- skap innebär en stabilisering av Östersjöområdet, vars betydelse för Sveriges framtida säkerhet inte kan överskattas. Därför är det viktigt att Sverige som EU-medlem har möjlighet att agera för detta. Jag har återigen en fråga till företrädarna för de partier som vill att Sverige skall ta sig ur samarbetet: Hur skall Sverige kunna agera kraftfullt för ett fast samarbete i Östersjöregionen om Sverige skall ta sig ur EU? Det finns ingen logik i att vi själva skall stå utanför om vi skall arbeta för andras inträde. Fru talman! Det är viktigt att arbeta för att främja ett dynamiskt Europa, ett Europa som växer och ut- vecklas. Därför måste den inre marknaden fullföljas. EU måste bli öppnare mot omvärlden. En gemensam valuta av god "kvalitet" är också av stort värde, inte minst för Sverige, med vår historia av devalveringar. Sverige stod utanför EU under lång tid, men vår ekonomiska utveckling var inte särskilt framgångsrik. Efter att ha legat i den europeiska toppen blev Sverige ett mediokert land ur ekonomisk synpunkt. I stället för att utvecklas genom högre produktivitet sänkte vi våra reallöner jämfört med omvärlden - helt enkelt en form av social dumpning. Sverige har blivit förknip- pat med låga reallöner och hög arbetslöshet. Om de gångna decenniernas relativa utveckling i Sverige skulle få fortsätta skulle vi om 5- 15 år bli ett av Västeuropas fattigaste länder. Även om huvudor- saken till detta var den inhemska politiken var nog priset för att stå utanför EU större än vad vi själva har insett. Men nu är vi med, och nu ser EU-medlemskapet ut att bli en succé. Under det första halvåret av med- lemskap har Sveriges ekonomi växt med ca två pro- centenheter mer än vad som tidigare förväntats. Re- dan första året skulle det svenska folkhushållet få över 30 miljarder kronor mer. Trots medlemsavgiften stärks de offentliga finanserna redan första året, tack vare EU. Nu skall man inte vara så snabb att dra de här slut- satserna. Det har ju bara gått ett halvår. Vi vet dess- utom att ekonomisk utveckling hänger samman med andra saker. Konjunkturerna går upp och ner, både i och utanför EU. Skall vi vara riktigt seriösa skall vi nog utvärdera EU-medlemskapets effekt på ekonomin först efter en hel konjunkturcykel, dvs. kanske om fem år, eller så. Men en slutsats kan vi dra redan i dag. Det är att nej-partiernas påståenden om förluster till följd av EU-medlemskapet inte alls bygger på någon saklig grund. Hittills finns det ingenting som pekar i den riktningen. Jag tycker det vore på sin plats om Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter nu bad om ursäkt för de här felaktiga påståendena. Jag tänker särskilt på alla de offentliganställda som har skrämts av att EU- medlemskapet skulle innebära negativa effekter på de offentliga finanserna. Jag tycker faktiskt att man har skyldighet att be om ursäkt för detta. Snabb tillväxt är bra för att skapa nya jobb, nya företag och därmed minska arbetslösheten. Men det räcker inte. Vissa länder som haft en god tillväxt under lång tid har likväl haft svårt att få ned en bestå- ende hög arbetslöshet. Även arbetsmarknaden måste fungera. I många länder är den så "stel" att unga, lågutbildade och redan arbetslösa har svårt att komma in. Arbetsmarknadens funktionssätt varierar mellan EU:s medlemsländer. Det är också en av orsakerna till att arbetslösheten varierar så kraftigt mellan medlems- länderna. Arbetsmarknadspolitik och liknande är ju i allt väsentligt nationella frågor. Men EU har i sin prioritering av kampen för att få ned arbetslösheten utarbetat rekommendationer som medlemsländerna enats om att följa i sin nationella politik. Det startade med den s.k. Delorsrapporten, och det bekräftades senast vid toppmötet i Essen i december förra året. Därför har det väckt en sådan förvåning och misstänksamhet när den svenska regeringen verkar nonchalera programmet i viktiga avseenden och i stället presenterar planer på någonting som kallas sysselsättningsunion. Regeringen har ökat löneskat- terna, inte minskat dem, och återreglerat arbetsmark- naden, inte gjort den mer smidig. Jag vill fråga Mats Hellström: Vore det inte bättre att den svenska regeringen helhjärtat slöt upp bakom EU:s program för ökad tillväxt, konkurrenskraft och fler jobb i stället för att försöka göra en manöver som uppfattas som en divisionsmanöver? 0739152363302 N 2010-01-01 00:00:00 223266 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ096/#anf9