2349035 GJ096 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:6 Onsdagen den 11 oktober 1995/96 6 1995-10-11 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt E2FD3F65-0F1D-4DAF-A4E9-044C98C18F5D 42 Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) s Herr talman! Sverige är sedan snart tio månader medlem i Europeiska unionen. Det har på många sätt varit en omvälvande tid. Människors oro inför med- lemskapets konsekvenser för dem själva och för vårt samhälle har inte kunna stillas. Diskussionen om vad vi vill med vårt medlemskap måste göras tydlig, och det måste i sin tur ske i en bred dialog med svenska folket. På ett område vet vi dock klart vad vi vill. EU:s jordbrukspolitik utformades för snart 40 år sedan. Syftet var att bygga upp ett konkurrenskraftigt europe- iskt jordbruk och att minska de dåvarande medlems- ländernas starka importberoende av livsmedel. Jord- bruket avskärmades från internationell konkurrens, och priserna reglerades för att driva upp produktionen och för att säkerställa jordbrukarnas inkomster. Ur detta perspektiv har politiken varit framgångs- rik. Men nu har den kommit till vägs ände. I stället för underskott kännetecknas det europeis- ka jordbruket nu av överproduktion. I stället för importberoende dumpas nu EU:s över- skott på världsmarknaden och snedvrider världsmark- nadspriserna till förfång för främst u-länderna. Ett byråkratiskt och för många jordbrukare - och även för politiker, måste det erkännas - obegripligt administrativt system styr vad och hur mycket bön- derna får producera. För konsumenter och skattebeta- lare har systemet blivit orimligt dyrt. Denna EU:s jordbrukspolitik måste moderniseras. Producenter och konsumenter måste själva få be- stämma vad som skall produceras och vad som skall konsumeras. De otaliga kommittéerna i Bryssel, som på administrativ väg skall försöka hantera utbud och efterfrågan på livsmedel, måste ersättas med ett fritt varuutbyte. Handeln med livsmedel både på den inre marknaden och på världsmarknaden måste styras av sunda ekonomiska principer. En omläggning nödvändiggör också, menar jag, en översyn av målen för EU:s jordbrukspolitik. Det är mål som utformats i en annan tid och för ett annat jordbruk än dagens. Bara det förhållandet att EU:s politik saknar mål för jordbrukets roll i miljöpolitiken är tillräckligt för att motivera en översyn av Romför- draget i denna del. Det finns alltså starka argument för en modernise- ring av den gemensamma politiken. Styrkan i detta faktum ökar i perspektivet av EU:s utvidgning mot Öst- och Centraleuropa. Vid ett möte i Bryssel i förra veckan med jordbruksministrarna i dessa länder sade samtliga av dem att de eftersträvar medlemskap i EU. Men samtliga ministrar såg också jordbruket som en av de svåraste knäckfrågorna att hantera i de över- läggningar som måste föregå anslutningen. Varför är då detta en sådan knäckfråga? I de cen- tral- och östeuropeiska länderna spelar jordbruket en stor roll i ekonomin och för jobben. Det gäller för alla länder, inklusive de baltiska staterna, men det gäller särskilt i länderna Polen och Rumänien. Samtidigt är jordbruket i dessa länder nedgånget; det lider brist på allehanda insatsvaror och kämpar med stora struktur- problem. Det finns de som menar att en östutvidgning av kostnadsskäl måste föregås av en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är riktigt att om den gemensamma jordbrukspolitiken, som den ser ut i dag, tillämpas i dessa länder kommer EU:s utgifter att öka dramatiskt. Olika belopp förekommer i debatten, men för Sveriges del skulle det kunna bli en ökning på runt 40 % av avgiften till EU enbart för ökade utgifter på det jordbrukspolitiska området. Kostnadsaspekten av utvidgningen är därför vik- tig. Vi har emellertid också skäl att fråga oss vad EU:s jordbrukspolitik får för konsekvenser för de nya medlemsländerna. Det är möjligt att de enskilda jord- brukarna i dessa länder skulle välkomna frikostiga EU-bidrag och högre priser på sina produkter. Men det finns skäl att fråga sig vad resten av befolkningen säger om det. I de central- och östeuropeiska länderna är livs- medelspriserna betydligt lägre än inom EU. Ändå lägger hushållen i dessa länder ut mellan 30 % och 60 % av sina inkomster på mat. Skulle EU:s högpris- linje bli gällande i dessa länder så skulle den andelen öka betydligt. Inflationen skulle ta fart, och krav på kompensation skulle riktas mot staten. Eftersom dessa fattiga länder inte skulle klara av kraven är risken för social oro överhängande. De högre EU-priserna innebär också en stimulans till högre produktion i jordbruket. Med hänsyn till de strukturproblem som finns i jordbruket i de central- och östeuropeiska länderna är det, åtminstone på kort och medellång sikt, svårt att bedöma hur produktio- nen kommer att utvecklas. Men faran för att vi snart kommer i konflikt med GATT-åtaganden skulle vara överhängande. Långa övergångsregler anges ofta som en modell för att införliva de central- och östeuropeiska länderna i den gemensamma politiken. Jag vill inte utesluta att sådana kommer att bli nödvändiga inom jordbruket. Men jag tror inte att det betyder att EU:s jordbruks- politik kan förbli oförändrad. När de central- och östeuropeiska ländernas jord- bruk har funnit sina former, när de kan utnyttja sina komparativa fördelar och när de kan bli konkurrens- kraftiga kommer vi att få ytterligare problem med överskott som skall avsättas på den internationella marknaden eller måste lagras lång tid. Därför måste EU:s jordbrukspolitik förändras. Jag tror att i denna fråga är samstämmigheten stor i Sveri- ges riksdag. De skillnader som finns mellan de olika politiska partierna på detta område i Sverige är vä- sentligt mindre än åsiktsskillnaderna om den gemen- samma jordbrukspolitiken i unionen. Där är en stor majoritet väldigt ovilliga till en förändring. Den svenska samsynen är viktig. Våra möjligheter att modernisera EU:s jordbrukspolitik ökar väsentligt om vi kan uppträda enat i denna fråga. 0874604979107 N 2010-01-01 00:00:00 223299 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ096/#anf42