2349035 GJ096 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:6 Onsdagen den 11 oktober 1995/96 6 1995-10-11 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt AF2E0682-2C25-40AE-A6C5-8B2E3961E1FD 30 STEN TOLGFORS (m) m Herr talman! Efter 50 år av påtvingad delning har nu Europa möjlighet att enas igen - äntligen. En rad länder, från Estland, Lettland och Litauen i norr till Malta och Cypern i söder, strävar efter fullständigt medlemskap i Europeiska unionen. Förhoppningsvis utgör den här gruppen länder bara en första etapp i en utvidgning. Av fördragen framgår att gemenskapen skall vara öppen för alla Europas länder. Att utvidgningen av EU förverkligas utan dröjsmål är ett grundläggande nationellt intresse för de nya kandidatländerna. Men det är också ett grundläggande nationellt intresse för Sverige - ekonomiskt, politiskt, säkerhetspolitiskt, och det är därför någonting som vi måste arbeta för i EU. Demokratin, rättsstaten och den marknadsekono- miska utvecklingen av ekonomin i kandidatländerna stabiliseras och stärks av medlemskap. Det innebär bättre förutsättningar för en positiv utveckling av välfärden i de nya kandidatländerna men också för samhällena i Västeuropa. Fri handel och fritt ekono- miskt utbyte gynnar alla. Kandidatländerna cementeras politiskt som en självklar del i en tidigare västeuropeisk gemenskap, och det har mycket stor säkerhetspolitisk betydelse utan att över huvud taget vara förknippat med säker- hetsgarantier. Jag vill slå fast att medlemskap för de nya kandi- datländerna inte är en ynnest från Västeuropa - det är i ett historiskt perspektiv en självklarhet. Östersjön har under huvuddelen av vår historia inte varit en gräns som delat Sverige från Östeuropa utan tvärtom den motorväg som bundit oss samman med länder som Finland, Ryssland och de baltiska staterna. Nu kan Östersjön igen bli ett Europasamarbetets innan- hav, där åtta av nio länder inom kort kan vara full- ständiga medlemmar i EU och ett land associerat. Herr talman! Ofta radar vi i den svenska debatten upp en rad hinder för EU:s utvidgning, och ofta framställs det som om de hindren skulle ligga enbart hos kandidatländerna. Så är inte fallet. De kriterier som ställs upp för medlemskap gäller i grunden respekt för mänskliga rättigheter och för demokratins principer. Att de efterlevs är självklart ett oundgängligt krav för medlemskap. EU är och skall vara ett samarbete för fullvärdiga demokratier. Men en liberalisering av EU:s jordbrukspolitik är nödvän- dig, inte bara av budgetskäl utan också för att få bort krångel och snedvridningar som den orsakar i eko- nomin. Det är varken önskvärt eller möjligt att ut- sträcka dagens omfattande subventioner till att omfat- ta fler länder. Det är dock inte så att kandidatländerna är de län- der som mest högljutt kräver att subventionerna beva- ras. Estland t.ex. har genomfört en långtgående avreg- lering av jordbruket. I stället är det så att en del av EU:s gamla medlemmar försvarar subventionspoliti- ken. Förändringen i de tidigare socialistiska länderna går i flera fall fort. Efter ett inledande fall i bruttona- tionalprodukten när länderna blir fria är deras BNP nu generellt på väg upp igen. Flera av de nya kandidatländerna ligger inte så långt efter EU:s mindre välmående medlemsländer som man ofta föreställer sig i debatten. Om man ser till köpkraftskorrigerad BNP skiljer det, enligt siffror som jag har fått tillgängliga för 1993, mindre mellan Tjeckien och Grekland än mellan Grekland och Por- tugal, och ungefär lika mycket mellan Grekland och Estland som mellan Grekland och Portugal. - Jag nämner detta för att ge ett perspektiv i debatten. Den privata sektorn i Tjeckien är ungefär två tredjedelar av BNP, i Estland ungefär hälften, precis som i Ungern och Polen. Slovakien och Polen expor- terar precis som Estland grovt sett två tredjedelar av BNP - detta trots ett gammalt beroende av Sovjet- unionen och Comecon. Polen är nu enligt den is- ländske professorn Thor Gylfason en större handel- spartner för EU än vad Kanada är. Återigen säger jag detta för att ge perspektiv. Marknadsekonomin börjar ge resultat i de länder som valt den vägen. De länder som däremot har valt att hänga kvar vid gamla strukturer eller som har försökt finna egna, halvsocialistiska vägar utvecklas sämre. De nygamla demokratierna måste få komma med i EU på samma villkor som gamla medlemsländer. Länderna i Central- och Östeuropa kräver att bli tagna på allvar och inte minst att deras kandidaturer tas på allvar. Trots de politiska och ekonomiska problem som kan finnas bör en första grupp länder kunna bli medlemmar redan kring sekelskiftet. Sverige visade under den borgerliga regeringen vägen genom att kräva att EU skulle ge de baltiska staterna frihandelsavtal av svensk modell för att Sve- rige skulle gå med i gemenskapen. Sveriges mål måste vara att inte minst de baltiska staterna skall kunna bli fullvärdiga medlemmar i EU år 2000. Detta förutsät- ter att medlemskapsförhandlingar sätts i gång ome- delbart efter regeringskonferensens avslutande. Man kan dock med fog säga att det svenska EU- valets stora förlorare var våra grannar i Baltikum, som förlorade chansen att få en tydlig svensk röst för ut- vidgning av gemenskapen i och med att hälften av parlamentsplatserna togs av samarbetets motståndare. Hur skall en person som i själ och hjärta är emot ett svenskt EU-medlemskap kunna arbeta med trovärdig- het för att andra länder skall få komma med? Herr talman! Som jag ser det är det centralt att det svenska agerandet i EU präglas av en vilja att möjlig- göra en snabb utvidgning av EU. Allt annat skulle vara ett svek mot våra grannar i öster. 0864542495614 N 2010-01-01 00:00:00 223287 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ096/#anf30