2349088 GJ0959 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:59 Onsdagen den 21 februari 1995/96 59 1996-02-21 00:00:00 Aktuell debatt: Välfärden aktuell debatt 123493DD-95DB-4B70-980A-9C545360D934 4 LARS TOBISSON (m) m Fru talman! För många är i dag försörjningen ett stort problem. Exempel på det är höjda skatter, mins- kade bidrag och oro för jobbet. Vad vi här ser är konsekvenserna på det indivi- duella planet av att Sverige sedan 1970-talet har fallit tillbaka från tredje plats i den internationella väl- färdsligan till sjuttonde plats bland 24 OECD-länder. Även inom EU ligger vi klart under genomsnittet i levnadsstandard. I en artikel i Dagens Nyheter i måndags beskrev förre finansministern Kjell-Olof Feldt situationen på följande sätt: "Om människor inte kan leva på 75 procent av sin inkomst - och många anser 90 procent knappt räcka till - synliggör det effekterna av att svensk ekonomi i många år haft svag tillväxt och en undermålig utveck- ling av arbetets produktivitet, som berövat stora lön- tagargrupper möjligheten att höja eller ens bevara sina inkomsters köpkraft sedan början av 80-talet." Vad det handlar om är således inte ett fördel- ningsproblem utan ett resursproblem. Det är inte så att välståndet är anmärkningsvärt ojämnt fördelat i Sve- rige. I den rapport om ensamföräldrarnas situation som är en av utgångspunkterna för denna debatt på- pekas att endast ca 5 procent av ensamföräldrarna i Sverige har en disponibel inkomst under halva medi- aninkomsten, jämfört med 60 procent av de ensamma mödrarna i USA. Vad som inträffat är att hela landet i en internatio- nell jämförelse har blivit fattigare. Jag kan åter åbero- pa Kjell-Olof Feldt, som visar att gränsen för de 10 % s.k. höginkomsttagare här hemma, de som nu skall beskattas hårdare, är lägre - 21 000 kronor i månaden - än vad en högst vanlig industriarbetare tjänar i Danmark. Problemet med den vikande välfärden är således inte i första hand fördelningspolitiskt utan tillväxtpo- litiskt. För 20 år sedan lanserade vi moderater be- greppet "den nya otryggheten". Härmed avsågs att allt fler svenskar kände sig osäkra och rotlösa till följd av stigande skatter och växande svårigheter att på egen hand dra försorg om sig och sina närmaste. Vi pekade på rundgången av skatter och bidrag. Sedan dess har ekonomin vuxit mycket långsamt, bidragsberoendet ökat och samhällets små, frivilliga gemenskaper satts på undantag. Länge dolde man problemen genom att i accelererande takt bygga ut den offentliga sektorn, vilket gav både arbetstillfällen och service. När verksamheten inte längre gick att finansiera inom landet, började vi leva på lån, vilket kom till uttryck i stora underskott i bytesbalansen. Genom att kronan försvagades blev Sverige dock allt fattigare. Till slut blev det inte möjligt att fortsätta denna politik. Men när nu den offentliga sektorn inte längre har råd att leverera de bidrag och den service som människor anpassat sig till, är många helt för- svarslösa. Bidragsfällan slår igen. Offentliga bidrag, det har vi många exempel på, kan aldrig ersätta den verkliga trygghet som växer ur ett eget arbete, en god inkomst, ett eget sparande och en efterfrågad kompetens. Trygghet är att leva i ett samhälle där ekonomin växer, där arbetsmarknaden fungerar och där man själv förfogar över merparten av vad man förtjänar på sitt arbete. Trygghetens värsta fiender är ekonomisk stagnation, arbetslöshet och bidragsberoende. Ekonomisk stagnation drabbar alltid hårdast dem som har de smalaste marginalerna. När människor till följd av bl.a. höga skatter tvingas se offentliga bidrag som ett betydelsefullt inslag i hushållsbudgeten, blir de mycket känsliga för förändringar. Dålig ekonomisk tillväxt kan inte i längden maskeras med en ännu sämre produktivitetsutveckling utan måste till slut leda till färre jobb. Utbredd arbetslöshet medför att stora grupper blir helt utlämnade till den offentliga sektorns insatser. I Sverige råder i dag en strukturell massarbetslös- het, eftersom den del av arbetskraften som inte fann sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden ens i högkonjunkturen låg avsevärt över 10 %. En illa fun- gerande ekonomi, en stel arbetsmarknad och en tradi- tionsbunden fackföreningsrörelse låser ute tusentals personer från den kanske viktigaste trygghetskällan av alla: det egna produktiva arbetet. Den som har ett riktigt arbete har också den grund för såväl inkomster som social gemenskap som ett aktivt arbetsliv utgör. Att dessutom ha kontrollen över en fungerande privatekonomi, där den egna lönen är en helt dominerande del av den disponibla inkomsten, ger en handlingsfrihet som gör den enskildes situation mer trygg och förutsägbar. Men det är inte nog med att den behållna inkoms- ten skall räcka till för löpande utgifter. I varje persons liv inträffar händelser som inte kan förutses. Förmå- gan att klara det oförutsedda beror i hög grad på det utrymme som finns att sätta undan ett sparande för oväntade utgifter. Trygghet och välfärd handlar således i botten om tillväxt. Det handlar inte om ökade bidrag som kräver höjda skatter. Tvärtom måste det skapas ett utrymme för att sänka skatter på produktionen, vilket tillsam- mans med en avreglering av arbetsmarknaden kan ge nya företag och fler jobb. Och inte minst gäller det att sänka skatter på det arbete som utförs av personer med lägre inkomster för att dessa skall ges en realis- tisk möjlighet att klara sin egen ekonomi - att kunna leva på sin lön! (Applåder) 0245320188502 N 2010-01-01 00:00:00 228203 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0959/#anf4