2349088 GJ0959 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:59 Onsdagen den 21 februari 1995/96 59 1996-02-21 00:00:00 Aktuell debatt: Välfärden aktuell debatt CFE715E3-C7DE-4F0F-A2BC-08637C1438CC 2 Statsrådet ANNA HEDBORG (s) s Fru talman! Den generella välfärden ger oberoen- de och rörelsefrihet. Den lyfter bort oron för mycket av det oväntade som kan inträffa och slå sönder våra liv och våra drömmar. Vi kan andas lättare. Vi kan se oss omkring. Viljan vaknar att erövra världen, spänna våra krafter för att påverka och förändra. Vi får lust att upptäcka och förnya. Vi orkar satsa, också när oddsen för att lyckas är små. Vi dras mot det ljusa och goda. Så beskrev Olof Palme den generella välfärden i sin sista debatt i Sveriges riksdag för nästan precis tio år sedan. Bättre än så kan den knappast skildras. Se- dan dess har den stadiga ekonomiska tillväxten, som gav förutsättningar för hela tiden växande välfärdsut- gifter brutits. Vi har blivit tvungna att anpassa social- politiken till den försämrade ekonomin. Men det var inte välfärdspolitiken som orsakade den ekonomiska krisen. Nettokostnaderna för transfe- reringar och verksamheter var oförändrade som andel av BNP under hela 80-talet. Men 90-talets kris har skapat en kris också för välfärden. Miljöpartiet har inbjudit till en debatt om välfär- den med anledning av besparingarna inom välfärds- politiken och hur de har slagit mot utsatta grupper. Jag uppskattar verkligen att Miljöpartiet visar intresse för välfärdsfrågorna. Det är mycket viktigt att vi kan få en bred debatt om välfärdens utveckling och för- delning. Det är också glädjande att Miljöpartiet tydligt markerar mot dem som antyder att problemet är att människor är arbetsovilliga eller fuskar. En sådan stämning av misstroende uppstår lätt när en stor grupp hamnar utanför arbetsmarknaden. Det krävs tydlighet och kraft att stå emot den, och politikerna har ett alldeles särskilt ansvar. Det som däremot oroar mig är att Miljöpartiet med sina "brutna tak" vill ge upp en av de viktigaste principerna i socialförsäkringarna, inkomstbortfalls- principen. De tror att de då kan förbättra villkoren för de sämst ställda. Men vi får inte låta den korta sikten bli den långa siktens fiende. Det som i stunden kan verka riktigt kan på längre sikt stå i direkt motsättning till våra mål. De som vill förändra socialpolitiken i riktning mot minskad inkomstrelatering av ersättningarna verkar ha två vitt skilda mål för ögonen. Några vill göra det för att bryta sönder viljan att betala gemensamma försäk- ringar och i stället låta de privata alternativen ta över. Moderaterna brukar inte hymla med att det är deras strävan. Andra, som Miljöpartiet och Centern, tror att man med ökade inslag av grundtrygghet kan skapa en bättre fördelningspolitisk träffsäkerhet. Den risk vi står inför i dag är att det bildas en ohelig allians mellan de på ena sidan som vill göra kortsiktiga fördelningsvinster och de på andra sidan som vill lägga grunden för att den svenska modellen på sikt skall förtvina. De senare vet och litar på att människor som inte får något för skatten kommer att göra motstånd mot att betala. Jag är rädd för att de har rätt. Fru talman! Socialdemokraterna har genomfört kraftiga besparingar utan att ge upp generaliteten i välfärdspolitiken. Vi är övertygade om att vi nu har fattat de beslut som krävs för att vi skall ha råd med välfärdssystemen. Några ytterligare försämringar utöver de som redan har beslutats skall inte behövas. Men ingen kan neka till att kombinationen av hög arbetslöshet och nedskärningar har lett till att grupper har drabbats av försämrade villkor. De beräkningar som har gjorts på Socialdepartementet visar att barn- familjerna, en grupp som har drabbats svårt, har fått inkomstminskningar med i genomsnitt 10 % sedan 1991. Enförälderfamiljerna har fått samma neddrag- ning i ekonomisk standard, men från en lägre nivå. Andelen som har hamnat på en inkomstnivå som understiger socialbidragsnormen har fördubblats. Nu har 27 % av de ensamma mammorna inkomster under socialbidragsnorm. Till skillnad från det som skett i andra grupper har däremot socialbidragstagandet i gruppen inte ökat utan legat fast. I ljuset av detta är det alltför lätt att ropa på att de med låga inkomster skall särbehandlas och att man skall ge upp den generella principen. Men alla erfa- renheter visar entydigt att om man ger sig in på den vägen slutar den i segregering i stället för integrering, fattigdom i stället för välstånd. Den grupp där det framgår med allra störst tydlig- het är för ensamföräldrarna. I Sverige riktar sig inte några speciella åtgärder direkt till dem. De har barn- bidrag, bostadstillägg och bidragsförskott enligt sam- ma regler som andra. Betydelsen av detta är större i deras ekonomi, men de särbehandlas inte och de är inte överrepresenterade bland de allra fattigaste. Om man mäter fattigdom, som internationellt brukligt är, med dem som har en inkomst under halva medianinkomsten är 6 % av de ensamstående mam- morna i Sverige fattiga och andelen har knappast alls ökat. I USA är andelen fattiga 60 %, tio gånger större, och i Tyskland över 25 %. Den lägre fattigdomen bland ensamstående mam- mor i Sverige beror inte i första hand på att bidragen är generösa, utan i stället på att de allra flesta kvinnor med barn är väl förankrade på arbetsmarknaden. En- samma mammor är inte någon ny underklass. De är vanliga, hårt arbetande kvinnor med barn, som lever vanliga liv. De ensamma mammorna är dagisfröknar, sjukvårdsbiträden, journalister, handelsanställda och statssekreterare. De bor i Stockholms förorter, i in- nerstan, i småstäder och på landet. Deras barn gör samma saker som andra barn. Ensam mamma är något som många svenska kvin- nor är någon period i livet. De har det ekonomiskt litet kärvare, eftersom de bara har en lön som oftast är en kvinnolön. De har mindre tid för att städa och hänga upp nya gardiner. Men de allra flesta klarar av sin livssituation och ger sina barn en god start i livet. Det går också lättare ju mer ansvar fäderna tar. Det gör faktiskt många, och de blir allt fler. Många gånger har ensamma mammor valt att bryta upp samboförhållanden som inte har fungerat. Vi får inte glömma att detta är en av de största fri- hetsvinsterna för svenska kvinnor. De kan välja part- ner av kärlek och måste inte stanna i dåliga förhållan- den av ekonomiskt nödtvång. En effekt av lågkonjunkturen är dock särskilt all- varlig. Det verkar vara betydligt svårare, speciellt för de unga och ensamföräldrarna, att etablera sig på arbetsmarknaden. Bland dem som är ensamma med barn och är under 25 år har bara en tredjedel arbete. Även bland dem som är litet äldre har andelen utan arbete ökat och är högre än för kvinnor i allmänhet. När arbetslösheten har ökat har den här gruppen ham- nat långt bak i kön. Ensamföräldrarna måste återerövra sin position på arbetsmarknaden. Det måste vara möjligt att gå tillba- ka till utbildning även om man har barn. Den andra föräldern måste också ta stort ansvar för barnet. Vi måste hålla fast vid den generella välfärdspolitiken så att vi inte skapar fattigdomsfällor och låser in ensam- ma mammor i fattigdom och bidragsberoende. Vi måste värna om en bra barnomsorg till alla barn. Särskilt ensamstående mammor måste få behålla barnomsorgen också om de är arbetslösa. Fru talman! De bästa socialförsäkringarna är de som så få som möjligt är beroende av men som ger alla så goda ersättningar som möjligt när de verkligen behövs. Ett stort antal bidragsmottagare gör socialför- säkringarna dyra men vittnar också om ett samhälle- ligt misslyckande med att hålla nere arbetslöshet och ohälsa. Vi måste verka för att socialförsäkringssystemen inte blir återvändsgränder utan tvärtom vägar tillbaka till produktivt arbete. Det gör vi bara genom att få ned arbetslösheten och behålla den generella välfärden. 084783547505 N 2010-01-01 00:00:00 228201 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0959/#anf2