2349075 GJ0946 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:46 Fredagen den 26 januari 1995/96 46 1996-01-26 00:00:00 Aktuell debatt: Flyktingpolitiken aktuell debatt F6FFB013-F22C-4035-9EC3-341B1891CD2C 2 Statsrådet LEIF BLOMBERG (s) s Fru talman! Att det finns många flyktingar i värl- den är redan välkänt för alla. Låt mig bara påminna om att FN:s flyktingkommissarie anger att ungefär 50 miljoner människor har tvingats på flykt utanför sitt lands gränser eller är på flykt inom det egna landet. Ännu fler har mer eller mindre frivilligt ryckt upp sina rötter för att söka sig en bättre tillvaro någon annanstans. Låt oss inte heller glömma alla de människor som lever under liknande förtryck och under liknande miserabla förhållanden men som - i varje fall inte än - har valt flykten som utväg. Hur skall vi som land förhålla oss till den här verkligheten? Vad kan vi göra för att ge vårt bidrag till kampen för mänskliga rättigheter, till kampen för anständiga levnadsvillkor, för att på sikt skapa en tryggare värld för oss själva och våra barn? Vad kan vi göra inom ramen för flyktingpolitiken? Låt oss först se på den invandring vi haft och för närvarande har! Sedan 1950 har omkring 1 700 000 människor in- vandrat till vårt land från andra länder. Ca 900 000 har lämnat landet. En del av dem har också varit svenska medborgare. 1950 fanns knappt 200 000 som var födda i utlandet. Nu är antalet betydligt över 900 000. Ungefär en tredjedel har kommit av politiska skäl eller på grund av svåra förhållanden i sitt hemland. Omkring en tredjedel har kommit i huvudsak för att arbeta här, särskilt under 60-talet. Cirka en tredjedel har kommit som anhörig till någon som redan bor här i Sverige. Under det senaste årtiondet har invandringen från ett antal länder varit ganska stabil med sammanlagt ca 20 000 personer per år. Därtill kommer att vi har haft en tilltagande invandring från enskilda länder, som brukar vara i några få år, i samband med kriser av olika slag. Senast har det rört sig om f.d. Jugoslavien, Somalia och Irak. Sammantaget har antalet asylsö- kande ökat kraftigt sedan mitten av 80-talet. Utvecklingen har varit ganska likartad i övriga västeuropeiska länder med mycket kraftig ökning av antalet asylsökande från mitten av 80-talet till början av 90-talet. En studie för ett par år sedan visade att många haft skyddsbehov och har fått stanna, medan andra fått stanna trots att de enligt den nationella lagstiftningen har saknat skyddsskäl. Detta har varit förenat med stora samhällskostnader, som inte har kommit värl- dens flyktingar till del. Därför har ett omfattande förändringsarbete skett i alla de berörda länderna de senaste åren, med bevarad uppslutning kring flykting- konventionen som grund. FN:s flyktingkommissarie har konstaterat att det förekommer missbruk av asylsystemen och har också uttryckt oro för att detta kan underminera ländernas uppslutning kring asylrätten. Flyktingkommissarien har därför visat förståelse för att länderna försökt stävja detta missbruk. När jag sett tillbaka på det senaste decenniet har jag dragit två slutsatser. Den ena är att vi har kunnat hjälpa många enskilda, utsatta människor och att detta i princip har varit riktigt. Den andra är att vi inte har varit tillräckligt bra på att använda våra trots allt rela- tivt små resurser på ett solidariskt sätt för de utsatta länderna, folken och de skyddsbehövande i världen. Vilken politik skulle då vara bättre än den vi hit- tills har fört? Låt mig kort skissera några av grunder- na för en framtida svensk politik som jag tror på. En princip jag tror på är att ge skydd och stöd åt största möjliga antal. Resurserna är begränsade, beho- ven närmast omättliga. För Sveriges del betyder det att våra samlade resurser måste användas där de gör mest nytta - det behöver inte alltid vara i Sverige. Jag tror på global solidaritet och flyktingförebyg- gande insatser ute i världen. Vi är redan ett av de mest aktiva länderna och en av de största bidragsgivarna i det internationella flyktingarbetet. Vi måste fortsätta att vara bland de ledande nationerna. De fattiga län- derna i tredje världen bär bördan av att hysa flertalet flyktingar, och de måste kunna räkna med vår soli- daritet. Det kräver resurser, stora resurser. Vi måste också hålla fast vid respekten för mänskliga rättighe- ter. Bland det mest lovande är just framväxten av ett internationellt rättighetssystem, och uppslutningen är särskilt stark i Europa, inte minst bland samtliga medlemsstater i EU. Europakonventionen om de mänskliga rättigheter- na och FN:s flyktingkonvention är grundläggande. En rad andra överenskommelser finns, bland vilka jag särskilt vill nämna barnkonventionen. Regeringen fäster stor vikt vid den och kommer därför att tillsätta en parlamentarisk kommitté som får till uppgift att skapa största möjliga samsyn om tillämpningen av konventionen i förhållande till svensk lagstiftning. De internationella förpliktelserna enligt konven- tionerna och internationell praxis avspeglas i vår lagstiftning och rättstillämpning. Det innebär även fortsättningsvis en betydande årlig invandring till Sverige. Hur skall vi då arbeta för att nå resultat med den här inriktningen? På migrationspolitikens område, liksom på många andra politikområden, räcker inte den nationella poli- tiken till, i alla fall inte om den skall vara framgångs- rik. Vårt medlemskap i EU betyder inte bara nya åtaganden utan ger oss också möjligheten att agera aktivt i EU för att främja de värderingar och mål som vi tror på. EU:s samlade resurser på området är själv- fallet mycket större än dem som vårt land disponerar. De vägledande principerna inom EU stämmer väl överens med vår uppfattning, men de måste vidareut- vecklas och praktiskt genomföras i större utsträckning än vad som hittills har skett. Flyktingskapet är en påtvingad situation. Att kunna återvända till sitt hem- land när förhållandena tillåter det är en mänsklig rättighet. Vi behöver utforma en samlad återvand- ringspolitik, och vi ansluter oss till den uppfattning som FN:s flyktingkommissarie uttrycker, nämligen att återvändande i princip är den mest eftersträvansvärda lösningen på flyktingsituationen. Stödet till frivilligt återvändande, t.ex. lämpliga utbildningsinsatser och återuppbyggnadsprojekt i hemlandet, ser jag som en del i en framtida svensk migrationspolitik. Vi måste också ta till vara såväl utrikes- och sä- kerhetspolitiken som handelspolitiken och bistånds- politiken för att tillsammans med andra länder och internationella organisationer komma till rätta med de komplicerade orsakerna till att människor drivs på flykt. För att vi skall kunna värna asylrätten i vårt land och göra det möjligt att ge skydd åt dem som bäst behöver det krävs det tydliga regler som också funge- rar. Det är svåra avvägningar som krävs av riksdag och regering i utformningen och genomförandet av denna politik. I många fall leder det emellertid fel att ge alltför detaljerade anvisningar för hur myndighe- terna skall fatta beslut. I stor utsträckning måste vi överlämna åt myndigheterna att själva göra avväg- ningar i de enskilda ärendena. En fortlöpande diskus- sion om hur detta arbete utförs och bör utföras är därför naturlig. Min ledstjärna i utformandet av en ny politik är att vår solidaritet skall rikta sig till dem som har det svårast. Grundläggande för mig är att vi tillsammans med andra länder skall ge stöd åt de miljontals flyk- tingar som finns i olika delar av världen och att vi skall värna asylrätten för dem som söker skydd i vårt land. Vi måste föra politiken i ett globalt perspektiv i samverkan med andra länder och internationella or- ganisationer. Det blir en politik i skärningspunkten mellan de förföljdas rättmätiga behov av skydd, beho- vet av att minska välfärdsklyftorna i världen och för- djupade ansträngningar att förebygga konflikter innan de urartar i humanitära katastrofer. 0615371546701 N 2010-01-01 00:00:00 227095 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0946/#anf2