2349075 GJ0946 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:46 Fredagen den 26 januari 1995/96 46 1996-01-26 00:00:00 Aktuell debatt: Flyktingpolitiken aktuell debatt B8CF2410-1298-439B-9E4E-A4330A6ABE30 16 Statsrådet LEIF BLOMBERG (s) s Fru talman! Med anledning av vad Eva Eriksson sade om Polisen och dess svårigheter vid avvisningssi- tuationer vill jag göra ett förtydligande. Jag har stor respekt och förståelse för de svårigheter Polisen möter i verkställningssituationer när personer som har fått avvisningsbeslut inte vill medverka och när personer runt omkring dessa gör vad de kan för att verkställan- det inte skall äga rum. Som seriös person och debattör kan man ställa sig frågorna: Vad skall Polisen göra i sådana fall? Skall avvisningsbeslutet inte verkställas? Vem är det som bestämmer? Är det samhället och dess beslut som skall efterlevas eller är det möjligen den asylsökande egen vilja? Detta är ett mänskligt och humant dilemma. Emellanåt hamnar man i en klämma - kanske gjorde man det i Åsele. Men kan man i första hand lasta Polisen för detta? Det är en viktig fråga som man skall ställa. Det kanske även fanns andra som hade medverkat i detta fall så att det blev som det blev. Engagemang - skall inte det löna sig? Ja, det är klart att jag kan hålla med om åsikten att det är bra om engagemang lönar sig. Det är viktigt att man kan få lyckas när man engagerar sig. Å andra sidan: Är det de reglerna och den typen av känslor som i första hand skall styra flyktingpolitiken? Vad säger vi till alla de tiotusentals människor som ingen har engage- rat sig i och som har utvisats? Var hamnar frågan om dessa människor i denna debatt och diskussion? Ingen har sett dem. Ingen har sett mamman eller pappan och inte heller barnen. De lämnar det här landet tyst och stilla. De gråter och tycker att livet är ganska besvär- ligt. Det är väldigt viktigt att klara ut att vi har regler och regelverk att följa. Vi kan inte bara säga: Tack vare att ni engagerade er får dessa människor stanna. Dem som ni inte engagerar er i får inte stanna. I så fall skulle det inte finnas någon rättvisa i dessa sam- manhang. Jag erkänner gärna problemet. Jag önskar att jag till de Åsele- och Lyckseleungdomar som har suttit i mitt rum och pratat kunde ha sagt att dessa familjer får stanna i Sverige. Jag önskar att jag kunde ha sagt det utifrån det regelverk som vi har för vår flyktingpolitik. Men jag kunde inte det. Jag inser hur djupt sårade dessa ungdomar är för att de har mist sina vänner, och jag har stor respekt för detta. Jag hoppas innerligt att de inte ger upp sitt en- gagemang för resten av livet bara därför att de vid ett tillfälle inte fick som de ville. Jag tycker att detta engagemang är väldigt viktigt och värt att uppmuntra. Men detta får inte ske på bekostnad av andra männi- skor som skall avvisas och som inte har någon som ställer upp för dem. Jag skall nämna något om Invandrarverket och dess roll. Under 1992-1993 hade Invandrarverket drygt 5 000 anställda. I dag är siffran 1 800, och den fortsätter att minska. Det är viktigt att känna till denna kraftfulla neddragning i Invandrarverkets verksamhet. Jag vill gärna klarlägga en sak eftersom det före- ligger så många missförstånd kring den - en del omedvetna och andra, här ifrån talarstolen, sannolikt medvetna. Det har aldrig förts någon klappjakt på personer med invandrarbakgrund som har fått permanenta uppehållstillstånd i Sverige. Det har inte förts någon sådan från den socialdemokratiska regeringens sida och inte heller från den tidigare borgerliga regeringen. Det förs ingen sådan klappjakt på personer med per- manenta uppehållstillstånd i Sverige nu heller, vare sig av regeringen eller Invandrarverket. Det kommer inte heller att föras någon klappjakt på personer med permanenta uppehållstillstånd. Det är viktigt att lägga fast detta. Jag vill bestämt tillbakavisa alla påståenden om att Invandrarverket skulle bedriva någon sådan verksamhet. Däremot tycker jag att det är höjden av oansvarig- het att riksdagsledamöter från denna talarstol helt bortser från att det är riksdagen - denna församling - som har bestämt att Invandrarverket skall ha dessa uppgifter. Omprövning skall ske vid indikationer om att en identitet, som har lett till ett permanent uppe- hållstillstånd, inte är riktig. Denna församling - Sveriges riksdag - beslutade 1989 om en skärpning av lagstiftningen i detta avse- ende. Permanenta uppehållstillstånd skall återkallas om de har getts på oriktiga grunder. Det ansvaret bör riksdagsledamöterna påta sig, och inte skjuta det på enskilda tjänstemän i Invandrarverket, som hängs ut som om de vore inkompetenta och okunniga och gör något som de inte borde. Det är riksdagen som har beslutat om detta och det är Invandrarverket som utför det. Invandrarverket skall följa denna lagstiftning se- dan 1989. Det är viktigt att dessa tillstånd prövas på nytt. Verket återkallar alltså inte tillstånden, utan en ny och mycket noggrann undersökning görs. Man utreder fall där indikationer finns på att identiteten är felaktig. Det vore mig totalt främmande att svenska myndigheter skulle göra motsvarande utredningar om människor utan att det finns välgrundade misstankar om felaktigheter. Invandrarverket betonar i sina egna riktlinjer att människor får förnyat tillstånd om bl.a. något av föl- jande skäl föreligger: att utlänningen har asylskäl gentemot sitt riktiga hemland, att de humanitära skä- len är starkare än kravet på återkallande, att myndig- heterna inte tillräckligt utrett identitetsfrågan eller andra skäl. Jag vill med kraft uttala att om det finns barn inblandade skall självfallet särskild hänsyn tas till dem. De humanitära skälen skall då väga extra tungt, allt i enlighet med barnkonventionen. Om våra myndigheter skulle få svårigheter att bil- da praxis i dessa ärenden förutsätter jag att de över- lämnar några fall till regeringen för praxisbildning. 0615371546701 N 2010-01-01 00:00:00 227109 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0946/#anf16