2349073 GJ0944 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:44 Onsdagen den 24 januari 1995/96 44 1996-01-24 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt 237A8F28-BF41-466B-8A85-208F4DC24EB5 49 Statsminister INGVAR CARLSSON (s) s Herr talman! Jag vill börja med att svara på några frågor från Birger Schlaug. Jag har tidigare sagt att jag inte utesluter en folk- omröstning efter regeringskonferensen. Men jag vill samtidigt säga att jag anser att man skall vara mycket försiktig med folkomröstningsinstitutet. Vi har använt folkomröstningar ungefär en gång vart tjugonde år under vår demokratiska historia. Det är ingen tillfäl- lighet att det har varit så sällan. Birger Schlaug hade en uppgift som var fel. Kommunerna har fått kompensation för höjningen av arbetsgivaravgifterna med 1,5 % för att finansiera EU-avgiften. Birger Schlaug hade också ett långt inlägg om so- cialdemokratin som vågmästare. Jag vet inte om jag skall uppfatta det som positivt eller negativt. Vågmäs- tare har väl i allmänhet en negativ klang. Men det är klart att jag som socialdemokratisk partiledare har verkat för att vi skall få en styrkeposition i svensk politik, att vi med vårt agerande skall försöka få ige- nom vår politik. Jag kan gärna erkänna eller bekräfta att vi i den socialdemokratiska riksdagsgruppen, när vi nu sitter och diskuterar hur vi skall företräda våra väljare och våra värderingar, för närvarande upplever att vi har mycket goda möjligheter att föra igenom vår politik i den här riksdagen. Det sker i och för sig ge- nom kompromisser och överenskommelser, men det tar jag som något positivt. Jag är litet stolt och glad över det. Det är absolut ingenting som jag skäms över. Birger Schlaug skrev en sympatisk artikel för ett tag sedan där han diskuterade påfrestningarna med att vara språkrör eller partiledare. Den var självkritisk över hur Miljöpartiet hade utnyttjat massmedierna i vissa avseenden i början. Han redovisade också att det var tungt att arbeta - och det är ändå i opposition. Det är en något mer skyddad tillvaro än att sitta i rege- ringen. Samtidigt hade Birger Schlaug kritiska synpunkter på beslut i invandrarfrågor. Jag vill bara säga följan- de. Sverige är ett land som har bedrivit en generös in- vandringspolitik. 18 % av dem som nu bor i Sverige har minst en förälder med utländsk bakgrund. Jag tror inte att det finns något land i Europa som kan uppvisa motsvarande siffror. Titta er omkring t.ex. bland våra nordiska grannar! Men vi har inte haft en fri invandring. Bara under 90-talet har 80 000 människor fått beskedet att de måste lämna Sverige. Jag har inte svårt för att fatta beslut. Jag har varit med om att fatta beslut under många år. Men jag kan försäkra att det inte finns några beslut som ger mig sådan ångest som att sitta på torsdagarna i regerings- sammanträden år ut och år in, månad efter månad och säga: "Du får stanna. Du måste åka." Det är fruktans- värt tunga beslut att fatta. I Åselefrågan fanns inget bra beslut. Det fanns ba- ra två dåliga beslut. Jag accepterar den kritik som kommer om att vi fattade fel beslut. Ingen kan tvärsä- kert säga vad som var rätt eller fel. Men jag accepte- rar inte de våldsamma överdrifter i kritiken som har varit. Jag är glad över Alf Svenssons uttalande på den punkten. Jag kan försäkra att invandrarministern, regeringen och jag själv har försökt att komma fram till något klokt. Birger Schlaug tycker att det är tungt att vara språkrör. Jag ber honom fundera över hur det är att vara invandrarminister. Det är den mest otacksamma och svåra uppgift som man kan ha i någon regering, men någon måste göra det jobbet. Herr talman! Vid regeringsskiftet i oktober 1994 stod Sverige inför risken av en ekonomisk katastrof. Nu, drygt ett år senare, vågar jag säga att denna för svensk ekonomi och svensk demokrati farliga kris är avvärjd. Det har krävts kännbara uppoffringar, inte minst för dem med små marginaler. Men nu ser vi att de tunga och svåra men nödvändiga besluten börjar ge konkreta resultat. Det märks redan i hushållens eko- nomi. Lägre bolåneräntor ger den som har ett lån på en halv miljon kronor ca 14 000 kr netto i lägre utgifter per år. Sänkningen av matmomsen betyder 5 000 kr mer i kassan på ett år för en tvåbarnsfamilj. Till detta skall läggas en sysselsättningsökning som är dubbelt så snabb som i övriga EU. 60 000 fler arbetstillfällen har skapats under 1995. Det ger oss tid och utrymme för en mer intensiv debatt om framtiden. Jag hävdar detta med bestämdhet även efter ett och halvt dygns ränteturbulens. I svensk demokrati måste vi ha rätt att diskutera framtidens riktlinjer på ett öppet och konkret sätt. Det är förutsättningen för att lyckas med nästa uppgift, nämligen att bekämpa ar- betslösheten. Socialdemokratins mål är att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000. Detta är ett djärvt men realistiskt mål om alla goda krafter sluter upp kring det. Den ekonomiska styrka som vi har byggt upp ger oss nu möjligheter att själva vidta en rad åtgärder, detta utan att släppa kontrollen över ekonomin. Kunskap, kvalitet och effektivitet måste bli vägledande för en framtida tillväxtpolitik för fler jobb. Svensk företagsamhet skall konkurrera på världsmarknaden med kompetens, inte med låga lö- ner. Jag vill i replik till de företagsledare som har utta- lat oro under de senaste dagarna säga: Det är bra för svensk företagsamhet att man flyttar resurser från passiv utbetalning till arbetslösa till aktiva åtgärder för en ökad utbildning och bättre kompetens. Därför skall en hel årskull, 100 000 människor ges möjlighet att vidareutbilda sig inom grundskolan, inom gymna- siet och på högskolenivå. Höjda energiskatter skall bidra till att finansiera detta utbildningsprogram. Det är enligt vår mening inte rimligt att människor sägs upp i kommunerna när det finns så väl eftersatta behov som hög arbetslöshet. Regeringens ambition är därför att kommunerna inte skall behöva minska per- sonalstyrkan under 1997 och 1998. Utrymme för detta skapas bl.a. genom att man skjuter kravet på balans i kommunernas budgetar till 1999. Genom att det skapas bättre och effektivare regler i försäkringssystemen är det möjligt att höja ersätt- ningsnivåerna till 80 % från 1998. Detta finansieras inom ramen för de nuvarande systemen. Det uppfatta- de tyvärr inte alla när beskeden gavs. Vi vill också åstadkomma rättvisa i skatterefor- men genom att ta bort taket för egenavgifterna, vilket ger skattesystemet en mer utjämnande profil. Samti- digt höjs taket i sjukförsäkringen till tio basbelopp, så att fler får ett bättre skydd. Värnskatten slopas 1999 som utlovats för att man skall hålla fast vid den hög- sta skattesatsen om 50 %. Detta är några centrala punkter i en socialdemo- kratisk offensiv framtidssatsning för rättvis fördel- ning, välfärd och arbete. Dessa skall kompletteras med kraftfulla insatser från svensk sida för att även den europeiska politiken skall inriktas på att bekämpa arbetslösheten. Det är med både lättnad och glädje som jag lämnar denna redovisning för riksdagen och svenska folket. Jag känner också stor tillfredsställelse över att de svåra besluten har kunnat genomföras i samverkan med andra partier och att breda majoriteter därmed har kunnat skapas. Särskilt stor betydelse visade sig den uppgörelse ha som träffades mellan Socialdemo- kraterna och Centerpartiet förra våren. Jag vill gärna uttala min uppskattning till Olof Johansson och Cen- terpartiets riksdagsgrupp för ett modigt och rakryggat agerande. Herr talman! Detta är min sista partiledardebatt i riksdagen, och jag vill gärna tacka för de vänliga ord som har riktats från denna talarstol. Med drygt 30 år i denna riksdag som bakgrund vill jag gärna utnyttja detta tillfälle att delge kammarens ledamöter några erfarenheter av svensk parlamentarism och föränd- ringar i det politiska livet som jag ser som viktiga. Sverige är jämfört med de flesta länder i världen gynnat av en lång demokratisk tradition som präglats av stabilitet och inte oväsentlig värdegemenskap mellan partierna. Den nödvändiga blandningen av strid och samverkan finns. Men viktigare är kanske ändå att redovisa det som jag ser som problem, ja kanske t.o.m. faror, för vårt demokratiska system. Perspektivet är 30 år från mitt inträde i riksdagen efter 1964 års val - jag ser att några yngre ledamöter blek- nar - fram till mitten av 1990-talet. Då ser jag några ganska dramatiska förändringar. För det första ser jag det alltmer uppdrivna tempot och behovet av snabbhet i beslutsfattandet. Jag brukar förenklat uttrycka det som att vi förr hade en ATP- fråga på tio år. Nu har vi tio ATP-frågor på ett år. Alltför snabba beslut riskerar att bli dåliga beslut. Jag märker också en tydlig tendens till att felaktiga beslut i dag får svårare konsekvenser innan beslutsfattarna får chans att rätta till dem. Även när utvecklingen går åt fel håll går det tyvärr snabbare. För det andra ser jag komplexiteten. Det var enk- lare förr att klart och tydligt se konsekvenserna av varje beslut och reform. I dag vävs olika frågor sam- man till ett ofta invecklat och otydligt mönster. Ett beslut får dessutom ofta konsekvenser som varit svåra att förutse. För det tredje har det internationella beroendet ökat. Visst hade vi internationellt utbyte även på 1960-talet. Men i dag förflyttas enorma kapital- strömmar ständigt och sekundsnabbt över gränserna. Människor reser på fritiden och i arbetet mer än nå- gonsin. Allt fler flyttar till andra länder för att studera eller arbeta. Sverige har berikats som nation genom invandring och blivit mångkulturellt. Kommunismens murar har fallit. I dag har vi inte råd att odla den självgoda nationalismen. Det är en del av det globala samhället, där nationsgränserna har mist sin ur- sprungliga betydelse. Det gäller en rad områden. Risken för spekulation mot ett enskilt lands valuta måste mötas gemensamt. Arbetslösheten kan på sikt inte bekämpas av varje land för sig om man vill nå bästa resultat. I detta sammanhang krävs gemensam- ma ekonomiska och politiska beslut. Nedsmutsningen av Östersjön kräver samarbete för att kunna hejdas och för att vi åter skall få ett levande hav. Hålen i ozonskiktet är ett globalt problem. En värld i fred måste bygga på förståelse mellan folken för att alla skall kunna leva som goda grannar. För det fjärde ökar politikerföraktet. Jag delar den oro som Alf Svensson uttryckte nyss från talarstolen. En del av förklaringen har jag redan nämnt. Snabbhe- ten, komplexiteten och internationaliseringen riskerar naturligtvis att öka avståndet och främlingskapet mellan väljare och valda. Här står vardagsdemokratin inför utmaningar som partierna inte alltid klarar att hantera. Medlemmar känner sig överkörda, och sym- patisörer känner inte igen sina partier. Självkritiken måste nog drivas ett steg till. Jag upplevde att 1980- talet förde in en ny sorts ekonomisk girighet i Sverige. Denna girighet kan få förödande konsekvenser för sammanhållningen och solidariteten mellan männi- skor. Om medborgarna i denna situation upplever att inte heller politikerna lever som de lär blir demokratin bräckligare. När detta är sagt vill jag uttrycka en mycket bestämd mening. De allra flesta svenska poli- tiker är synnerligen hederliga människor som arbetar hårt och engagerat. Villkoren är inte särskilt glamorö- sa, vare sig jämfört med näringslivet eller med parla- menten i omvärlden. För det femte har massmedierna fått en förändrad roll. Jag erinrar mig från Tage Erlanders tid som statsminister att statsrådsberedningen skickade ut ett pressmeddelande där det informerades om att rege- ringen två gånger per år skulle anordna särskilda presskonferenser och att även TV skulle inbjudas. Medierna har sedan dess lyckligtvis flyttat fram sina positioner. I dag råder ett mycket mer komplicerat förhållande och t.o.m. en kamp om den politiska dag- ordningen mellan politiker och journalister. Detta för demokratin så spännande ämne får jag behandla litet utförligare vid ett annat tillfälle och i ett annat forum. Vad jag nu sagt ger en orättvis och alldeles för mörk bild av svensk demokrati. Men min avsikt var att i dag peka på problemen - inte att understryka de positiva dragen, som naturligtvis är klart övervägande. Det kan också vara tankeväckande att någon gång anlägga ett tidsperspektiv som är betydligt längre än 30 år. Hattarnas ledare, Carl Gustaf Tessin, som bl.a. var kanslipresident och riksråd, skrev omkring 1750 i sin dagbok att en rådsmedlem är oändligt utsatt. Hans fiender sårar honom. Förtalet fastnar vanligtvis. Mas- san blir hans domare. Tidens elände och händelsernas gång blir hans åklagare. Man anser sig kunna vara honom nådig när man nöjer sig med att avkräva ho- nom förödmjukande förklaringar till snärjande kom- mentarer som hans fiender sammanställt. Kanske är politikens villkor och problem ganska så beständiga. Kanske har vi en benägenhet att tycka synd om oss själva. Kanske är detta ett sätt att överle- va. Eller är det som min politiska lärofader, Tage Erlander, en gång uttryckte det? Han sade: En stats- ministers vardag består till 80 % i att förhindra kata- strofer. Ärade kammarledamöter, ni anar inte vad ni gått miste om! (Applåder) 0906359551705 N 2010-01-01 00:00:00 227068 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0944/#anf49